Anonym (Tjej med adhd) skrev 2015-03-16 15:21:37 följande:
Hej jag tycker detta är så skönt att få läsa om era andras berättelser att bo tillsammans med någon som har adhd.
Jag har mer eller mindre hela mitt liv vetat att det är något "fel" på mig men aldrig vetat vad det har varit.
Inte förrän min kusin vars pojk har adhd och hörde hur han var men nu även när min systers pojk har fått en diagnos, även om det skiljer sig från mig och hur det yttrar sig för mig i jämförelse
Jag har mer eller mindre slukat böcker med info om detta nu och läst så otroligt många som har beskrivit sig och sin vardag med adhd.
Förstår att det oftast är mer killar som har detta men jag vill flagga mig själv lite.
Mina relationer är sådär pga att jag inte klarar av att "man ska höra av sig på en viss tidpunkt", många vänner har stor förståelse för hur jag är, de är mina riktiga vänner om jag säger så. En väninna och jag, det kan ta ibland upp emot ett år innan vi hörs. Tycker det är jobbigt att behöva höra av mig. Om det nu inte är min familj, de går hur bra som helst-har ju en annan relation till dem.
Jag tycker rutiner är jobbigt, jag påbörjar gärna något men inser att shit jag måste tvätta, och nämen oj då vad smutsigt det var inne på toan-måste städa (tvättmaskinen står inne på toaletten). Hämtar skurhinken i skrubben och hittar där en räkning som hamnat fel, osv osv.
Jag vill inte ha barn för jag tycker det är jobbigt, de måste man ju vara uppmärksam på till 200 procent vilket jag klarar av i 5 minuter sedan tröttnar jag. Har aldrig velat ha barn, det visste jag tidigt...
Det fick bli hundar för mig istället :) de är på min nivå som tur e, de klarar jag av.
Jag personligen mår inte dåligt av detta, men min omgivning ser mig som en virrepanna ibland. Jag är stökig, högljudd- kan inte stänga skåp eller dörrar tyst, kommer på mig i efterhand att jag nog skulle stängt dörren lite tystare. Men kommer aldrig ihåg det innan jag gör det. Min kille har som tur är mjukstängande skåp, annat är det hemma hos mamma och pappa....
Men är jag på det humöret så är jag en jäkel på att organisera och fixa iordning och dona, då går det fort också!
Jag är social i de sammanhang när det krävs, jag älskar människor och har alltid jobbat inom serviceyrken och är grym på det. Högt tempo med många järn i elden, men sedan på min fritid behöver jag lugnet och skogen, jag och mina hundar.
Oj jag har så mycket mer att skriva men jag ville bara delge en milli-del av mitt liv. Min gubbe älskar mig precis som mitt virriga jag är, men jag har mycket med det psykiska som inte fungerar. Jag har tills för ett år sedan trott att livet ska vara såhär, men nu vet jag att det faktiskt finns en orsak till att jag är som jag är.
Ska man gå vidare och få en "stämpel i boken" att man har adhd tro?
Ska följa denna tråden med glädje :)
Stämpel? Du får en diagnos som du kan göra vad du vill med. Dela med andra eller ej, medicinera eller ej.
Om du tror och känner att det ev kunde hjälpa dig i livet så gör en utredning. Det kan bli ett sätt att hitta rätt verktyg för just dig att hantera det du har problem med.
