Till er som lever med någon som har ADHD.

När jag läser allt här, blir jag både glad och ledsen. Jag funderar på vart vi kommer att hamna, min "adhd-kärlek" och jag. Våran son. Lämna eller stanna och kämpa. De svåra perioderna är så tunga. Trots mediciner. Bara det blir ett enda gräl, sedan de kom in i bilden för ett år sedan. Han startade sin första burk Ritalin med att missbruka den. Nu är han arg för att han inte får ta ansvar för den själv. Arg för att han lever ett "jävla skitliv", arg för att jag är så tråkig och hemsk. Ekonomiska svårigheter, sexsamtal för flera tusen i ett års tid, innan det droger och alkohol. Aggressiv och hårda ord. Ibland kommer det där stunderna man lever för, men de börjar bli för få...

Ja, det börjar kännas uttömmande och tar död på många känslor. Hans problematik med droger och alkohol var en större del tidigare, när vi väntade barn blev mitt krav att han gick utredning och tog hjälp. Fortfarande finns gånger när han dricker, som han inte kan avgöra sina gränser. Men det är en betydlig skillnad. Sakta, sakta går förändringar mot de bättre, men alltid blir det bakslag. Det som aldrig försvinner är ju dock hans missbrukspersonlighet, han längtar ständigt efter något annat i vardagen som ger kickar. Vi har tagit hjälp av psykiatrin, gått på samtal. ..men jag tror inte dom fattat vidden. Trots att jag sagt rakt ut som det är. Ibland undrar jag om jag ska orka längre. Om man kunde kapa bort adhdn...och välja resten av personligheten...Han är en engagerad och duktig pappa , när han inte är besegrad av diagnosens sämre perioder. När hans energi tar ut sig på goda ting, blir resultatet och stämningen jättebra. Men de börjar bli mindre av den varan. ..