• catarina06

    Gravid och dessutom i stor sorg.

    Nu skriver jag här för att jag inte längre vet vart jag ska ta vägen, och undrar om det finns fler med samma erfarenhet.
    Min pappa gick bort för lite mer en två veckor sen, helt oväntat och omedelbart. och jag är gravid i vecka 39.
    Jag vet inte hur jag ska hantera det här.
    Känner mig hyper stressad, oroad och på vippen att tippa över.

    Mitt huvud har ställt in sig på att göra sitt yttersta för att skjuta bort allt som har med att sörja förlusten av min pappa, och istället fokusera på att jag snart ska ha barn.
    Men, ju mer jag inte sörjer min pappa.  Ju starkare blir paniken som växer sig som en stor svulst i magen. Jag kan inte släppa kontrollen och bara gråta. Gör jag det så vet jag att jag inte kommer kunna sluta. Och när jag gråter, när jag tänker på pappa så gör det så ont. Det onda blir tillslut till sammandragningar och ont i magen. så jag tvingar mig själv att inte tänka på honom.

    Inget sätt är särkillt gynnsamt för bebisen i magen. Han mår ju som jag mår och jag är livrädd för att något ska gå illa. Och att han inte mår bra.

    Det som dessutom får mig att känna mig så stressad är att pappas begravning är på onsdag nästa vecka. Två dagar innan min beräknade förlossning.
    Jag vet inte hur jag ska klara av att inte få gå min pappas begravning, jag är jätte rädd för att jag ska missa den.

    Ibland har jag sån lust att ställa mig på knä och be om igångsättning. Jag klarar inte det här länge till. Och antagligen inte min lilla pojk heller.

  • Svar på tråden Gravid och dessutom i stor sorg.
  • Bevabus

    Ditt barn kommer inte att må dåligt av att du dörjer, tillåt dig själv att göra det! Det finns massor med kvinnor som går igenom depressioner och liknande när dom är gravida och det har gått bra. Och om ditt barn kommer någon vecka för tidigt så gör ju faktiskt inte det så mycket, med tanke på att bebisen är färdigväxt nu. Gråt ut..
    Men gör saker som gör dig lycklig också! Det är bra att väga upp det

  • minlille

    Jag startade min graviditet på samma sätt som du har det nu. Min mamma gick hastigt och oväntat bort. Mitt i det fick jag reda på att jag var gravid. Har i omgångar försökt förtränga kännslor som kommer upp när jag tänker på min mamma men det skapar,precis som du säger, ångest istället. Jag kännde mej för första gången lugn i sinnet när min bm tog upp saker som gjorde att jag var tvungen att berätta om min mamma. Så tipset från mej är att du pratar med din bm om hur du mår. Igångsättning kanske inte är så fel. Förstår hur viktig begravningen känns för dej. Att oroa sej är tillräckligt jobbigt när man dessurom ska sörja och på det ansvara för ett litet barn. Kram och lycka till.

  • Julia85

    Jag förstår lite hur du känner faktist. Har varit i nästan samma sits. Det råd jag kan ge dig är att gå och prata med någon NU! Man behöver prata och gråta för att kunna sörja. Slå inte bort att du är ledsen och mår dåligt. Ring mvc och säg som det är. Där igenom kan du få prata med någon. Eller till och med så att dom vill strta din förlossning om du själv vill det.

    Jag fick mitt första barn på en måndag, alla var glada. På söndagsmorgonen när dottern var 6 dagar kom hela min familj hem till oss kl 7 på morgonen. Då visade det sig att min kusin som jag vuxit upp med, blev bara 18 år. Han omkom på lördagen i en bilolycka.
    Jag kunde inte ens gråta för jag ville inte att min mjölk skulle sina. jag satte upp en fasad om att jag mådde bra. Ville kunna och orka ta hand om min dotter. Fast igentligen innerst inne så orkade jag inte.
    På begravningen kom släktingar och sa grattis till mig för att de inte ens hunnit komma å hälsa på mig och dottern... Det kändes så konstigt..

    Det var inte förrän ca 7 månader efter som jag fattade att jag mådde skit.. Allt brast och jag tog ut detta på en helt ovetande kompis. Visst mådde jag bättre sen. men är inte kompis med denna preson nu.

    Det första jag tycker du ska göra är att höra av dit till mvc och berätta som det är och få prata om det. Jag förstår att du inte vet hur du ska göra. Med kommande bebis och begravning. Hoppas att det löser sig till det bästa.


  • dio

    Hejsan!

    Pappan till mitt barn blev påkörd av en bil när jag var 12 veckor gravid och hela min värld ställdes upp och ner.

    Håller med minlille. prata med din bm.
    Du är i slutet av graviditeten och jag tror inte att ditt barn tar skada av att du sörjer.

    Beklagar förlusten av din pappa!

  • Daggdroppen

    Beklagar det som hänt

    Bebisen är fullväxt och bör nog klara sig. Trots att du mår dåligt!

    Förstår att det känns jobbigt att begravningen är så nära inpå och att det kanske innebär att du missar den. Det går inte att ha  den tidigare? Eller så går du till honom nu och tar en egen minnesstund. Du kan ju ta med dig din närmaste familj som stöd. Då har du i allafall fått ta farväl av honom i lugn och ro.

    Sorgen och glädjen går hand i hand brukar man ju säga. Du måste ge dig själv tillåtelse att sörja, för det är helt naturligt! Kanske kan du prata med din bm som kanske kan hjälpa dig?

    Lycka till!


    ♥William och pyret♥
  • Glenda Glad

    TS: Vi är i ganska lik situation. Min pappa gick bort för 2 veckor sen. Skillnaden för mig är att han har varit sjuk i cancer i nästan ett år så det var inte plötsligt. Men jag är gravid i v36 och vi hade hoppats så enormt att han skulle klara sig några veckor till så att han kunde få se sitt barnbarn. Det gick väldigt fort på slutet.
    Sorgen är helt överväldigande för jag saknar pappa så mycket och jag vet inte hur jag ska hantera den.

    Jag har pratat en del med min BM och en läkare och de säger att det går över lite stresshormoner till barnet när man är så väldigt ledsen, men att både vi mammor och våra barn är mycket tåligare än vi tror. Jag ska gå på extra ultrljud på fredag för att få se att min lille mår bra, för det är lätt att hamna i tankar om att han mår dåligt eller något kommer att gå snett.
    Det är mycket värre att hålla inne sorgen nu.

    Båda två har rekommenderat mig att kontakta vårdcentralen och tala med en psykolog för det finns resurser till vår hjälp nu när man hamnar i en sån känslomässig kris. Jag vet inte hur jag ska göra ännu.

  • Kajsa 72

    Jag beklagar sorgen! Mitt råd till dig är att ringa din MVC redan idag och be att få komma till en psykolog eller kurator! Barnet mår inte dåligt av din sorg men du behöver hjälp att få lära dig att hantara denna situation och det kan hjälpa att bara få prata med ngn!

  • Cmon baby

    Hej

    Jag beklagar verkligen förlusten av din pappa och situationen du befinner dig i. Jag är inte i samma situation, men bara genom att läsa ditt inlägg kände jag sån sorg. Som de flesta här säger, så är det nog bäst att du tillåter dig själv att sörja. Gå på din fars begravning så att du kan säga farväl. Risken finns att du senare skulle ångra att du aldrig gick. Din bebis kommer klara sig alldeles utmärkt, de är mycket starkare än vi tror och kroppen är gjord för att klara såna här saker. Jag var själv i en depression under min graviditet och har världens gladaste och lugnaste unge nu.
    Jag hoppas allting löser sig för dig/er och skickar en stor styrkekram!

  • Norrskog

    Hej Catarina06!

    Jag beklagar förlusten av din pappa. Det är så orättvist!
    Min pappa gick bort när jag var i mitten av graviditeten. Det känns verkligen inte bra, men mitt liv har fortsatt. Det gör liksom det... Jag tänker på pappa varje dag, undrar vad han hade sagt eller gjort i vissa situationer, hur glad åt och nyfiken han var på sitt första barnbarn. Det är så svårt att inte kunna ringa och berätta om hur det sparkar eller andra vardagliga saker. Nu är det bara några veckor kvar till BF för mig och samtidigt bara några veckor kvar till pappas födelsedag...

    Jag säger som de andra, ring BM/MVC direkt och be att få hjälp.
    När det gäller begravningen.. måste ni ha den exakt det datumet? Du som dotter är en av de närmaste sörjande och ska ha mycket att säga till om i planeringen av begravningen. Glöm inte att du själv väljer hur och var och när du säger farväl till din pappa. Du behöver inte vara kvar på ev kaffe efteråt, behöver inte prata med folk om du inte vill/orkar, behöver inte vara stark och svara att bäbisen/du mår bra, du kan be prästen att framföra det du vill ha sagt till din pappa eller till besökarna...

    Stor kram!

  • annamaria2

    Jag blev gravid strax efter att min pappa gick bort. Han fick aldrig veta att han skulle få ett barnbarn till. Bebisen kommer lagom till hans dödsdag. Det har varit både sorg och lycka det här året. Tillåt dig att vara både glad och ledsen. Jag beklagar din pappas bortgång och önskar dig lycka till med bebisen.

Svar på tråden Gravid och dessutom i stor sorg.