Adopterad och Gravid

Är inte adopterad så min åsikt kanske inte väger så tungt, men min första tanke var att "bjud in" din mamma så mycket som möjligt i din graviditet, då kan hon ju få uppleva den genom dig ! det verkar ju som att ni har en väldigt bra kontakt!

Jag läste ditt inlägg och håller absolut med Tummen78 bjud in henne.
Våga vara öppen, kanske lite svårt i början men jag tror att det är det bästa och kan mynna ut i en jätte bra relation mellan er.

Är inte själv avopterad, men hoppas på att få bli adoptivmamma . Om jag vore din mamma så skulle detta vara det absolut största som hänt mig (förutom när jag fick dig då, så klart ). Jag skulle bli överlycklig om du bjöd in mig i ALLT som har med din graviditet att göra. Vilken ära för mig! Framför allt så skulle jag vilja få ge stöd och massor av extra kärlek till min lilla flicka som nu själv står inför det största av allt, att bli mamma. Ååå vad jag skulle skämma bort dig och mitt blivande barnbarn där i magen. Så... Luta dig mot din mamma och låt henne vara extra mammig. Snart byts rollerna ut lite... du blir själv mamma och hon blir mormor. Grattis till att ni har en så fin relation, du och din mamma!

Tack för uppmuntran och goda råd!

Jag kommer verkligen försöka vara så öppen och inbjudande som möjligt. Men måste ändå säga att det känns svårt ibland. Mamma ringer nästan varje dag och frågar hur jag mår och måendet är just nu ganska fokuserat på graviditeten (har mått rätt illa några veckor) och på mitt svar replikerar hon "Jaha, ja så kan det nog vara för en del". Det känns ibland så distanserat.. Men jag försöker tänka att om hon tycker det känns konstigt eller jobbigt att inte kunna vara med och stötta på det viset (hon är helt underbar på alla andra sätt) så är hon faktiskt vuxen och får isf säga ifrån. Eller låta bli att fråga, eller? I alla andra sammanhang kan vi ju vara raka och ärliga mot varandra. Eller så är det bara jag som är dum och tycker det känns konstigt att hon inte kan säga "Ja, precis så var det när jag väntade dig/din bror också" och sen komma med massa kloka mammaråd..

Är dock övertygad om att hon kommer bli en fantastisk mormor! Känns så viktigt att hon känner att hon får vara med på det här och inte känner sig sådär "otillräcklig" och utanför som hon uttryckt tidigare..

Och morgonsolan: Jo, vi har en toppenrelation men det har kostat en del att komma dit.. ;) Förmodligen därför det känns lite extra viktigt.. Önskar dig/er all lycka med föräldraskapet! A-barn är ganska så grymma om jag får säga det själv ;)

Hej.
Först o främst vill jag säga grattis till bebisen i magen :) Själv väntar jag barn nr 2 som också är beräknad att komma till sommaren om allt går som det ska. Är adopterad o hade liknande funderingar när jag väntade mitt första barn.

Visste inte heller hur mycket jag skulle prata med mamma om min graviditet o vad jag skulle göra av alla mina frågor. Min svärmor gick in o försökte bli "mentor" o gav mig råd o tips både i tid o otid o sa att jag kunde vända mig till henne om jag hade frågor om graviditet med tanke på min mamma... Men trots det ventilerade jag allt med min mamma istället o jag tror att precis som föregående har skrivit här så uppskattade hon det jättemycket.

Det enda som jag tror stack lite i hjärtat på henne är när bebisen kom o mina svärföräldrar började säga hur lik hon var än den ena än den andra på deras sida.

Jag är adoptivmamma och sörjer inte att jag inte fått vara gravid och inte fått föda barn men jag kan sörja att jag inte burit just min son eftersom han frågat om detta och haft mycket funderingar. Kan det vara så din mamma menar? Alltså sorgen är kopplad till att du (och ev syskon) fick uppleva att bli lämnade och ni hade sluppit det om hon burit er. Inte till att hon önskar att hon fått vara gravid.

Jag tycker du ska prata med din mamma. Håll henne uppdaterad och låt det inte komma emellan er. Hon ska ju bli mormor! Om det känns rätt kan du väl prata om väntan. Din mamma väntade också barn fast på ett annat sätt när hon väntade på dig. Inget sätt är sämre/bättre än det andra, både lika intressanta och spännande. Njut och prata tycker jag. Om det går även om hennes känslor kring detta. OM det är så att hon önskat vara gravid kan det vara jobbigt men superspännande att följa dig på nära håll nu.

och grattis!

Hej jag är Adopterad och nygravid..
Min mamma tog det väldigt positivt när jag berättade för henne att jag va gravid likaså min far..
Jag blir dock ensamstående eftersom att pappan till barnet ej vill vara delatkig i det hela, men pga att jag tdigare fått en massa missfall och gjort en abort så beslutade jag mig för att behålla ungen, eftersom jag vill känna att jag jag är älskad och att det finns någon som liknar mig..

Jag har syskon som oxå är adopterade som oxå har barn så det är nog därför som mina föräldrar tog mitt beslut ganska så bra...

Men jag önskar dig all lycka...

Är adopterad och har adopterat ett barn och har heller precis som Cerdrica inte sörjt över att inte fått föda ett barn. Mina föräldrar blev så glada när vi berättade att vi bestämt oss för att adoptera ett barn eftersom det är det som de känner till och "kan". Men så blev jag gravid efter vi adopterat vårt barn och när det blev missfall så blev min mamma väldigt ledsen och chockad precis som vi blev (för hon såg hur ont jag hade under själva missfallet) och vi pratade väldigt mycket om detta med graviditet. Hon sade att hon skulle bli jätteglad om jag blev gravid om det är det som vi önskar men hon skulle känna sig lite nervös inför det också eftersom hon inte kan komma med så mycket råd och stöd eftersom hon själv aldrig fött några barn, hon kom ju med jättemycket bra tips och råd och stöd under vår adoptionsprocess och hon var även med när vi fick vår son i Vietnam. Det var ett mycket bra samtal vi hade om detta men eftersom hon alltid själv sett oss barn (har en bror som är adopterad också) som "barn som barn" så känner hon som jag/vi att det spelar ingen roll HUR barnen kommer till en, man älskar den gränslöst oavsett. Men när vi sade att vi kommer ställa oss i adoptionskö igen sade hon, jag betalar in, jag betalar in!!! så visst, eftersom adoption ligger oss närmast hjärtat (även maken är adopterad) så känns det nästan mer naturligt för oss och våra familjer att få barn genom adoption men skulle jag bli gravid och få föda barn så kommer det ju självklart vara ett lika fint sätt och spännande process det med- även för våra föräldrar. Lika fint men annorlunda än att få barn genom adoption

Tack så mycket för alla fina och kloka inlägg.

Känns mycket bättre nu. Mamma sa häromdagen att hon inte visste hur hon skulle råda om olika saker men att hon tyckte det var jättespännande att följa min graviditet. Kändes så otroligt skönt att hon sa det självmant utan att vi behövde ha "snacket". Sa det till henne också, att jag varit orolig att trampa henne på tårna iom det hon uttryckt tidigare. Jag har aldrig känt någon sorg över att inte ha legat i hennes mage och det tror jag inte hon heller har känt. Det är liksom inte processen hur vi blev familj som varit det svåra. Utan att hon aldrig varit gravid och känt sorg över det. Det har känts lite famlande och svårt att veta gränserna, som att förklara för en blind hur vackert allting är. Men som sagt, nu vet jag att vi är på samma sida och det känns otroligt skönt. Hon är en väldigt klok kvinna den där mamman ;)

Vad roligt att hitta några mer som är adopterade och gravida. Jag och min man som är adopterade båda två väntar vårt barn nu till våren.
Jag har en bror som är a-barn oxå och han och hans tjej har två barn. Mina a-föräldrar känner sig inte lika delaktiga där för de får nästan aldrig träffa sina barnbarn även om de bor i samma samhälle. När jag tallade om för min a-mamma att jag var gravid blev hon jätte glad och började nästan gråta. Jag har delat med mig mycket av mina gravidilitet för henne. Så hon vet hur det är, jag berättar hur jag känner hur jag mår och vad som händer med fostret,barnet i magen. Vad man gör hos barnmorskan och vd som ska hända under de olika veckorna. Nu är det inte så vi går i genom alla veckor men en del pratar vi om. Även min a-pappa tycker att det är roligt och intressant.

Så jag tycker helt klart som någon annan nämde lite högre upp i i forumet att du ska bjuda in din mamma. Gör det hon tycker säkert om det. Sen behöver man ju inte gå på för hårt heller. Det märker man ju....
Så lycka till nu och grattis till det lila livet i magen.....