När slutar barn vara "trygga i sig själva"?

Annat, när de blivit tillräckligt kränkta/rädda/åsidosatta så börjar det visa sig. Det är lite naivt att tro att det ska märkas på en gång. (typ "jag körde 5-min på mitt barn igår men hon ser ut att må bra idag-alltså är hon ok") Man blir inte fet av en sockerbit. Det visar efter ett antal år vad man ätit.

Dessutom kan det vara svårt att tolka barns signaler.

Men hade inte "när föräldrarna klantat till det" passat då?

Nej, jag tror inte barn blir otrygga av att föräldrarna klantar till det en gång eller två. De blir det av det sker under lång tid. Behöver ju inte nödväntigtvis bero på föräldrarna heller.

TS - jag arbetar själv inom Elevhälsan och jag tror att dom barn som vi träffar till stor del har otrygg/undvikande anknytning - men att barn rent generellt har en trygg anknytning.
Det "bragiga" med dålig anknytning är ju att det går att reparera eller att barnet faktiskt hittar en person att knyta an till senare i livet och utifrån denna person lära sig hur man relaterar och interagerar.

Har man en trygg anknytning så slutar man givetvis aldrig att vara trygg i sig själv. Man kan komma att känna sig osäker och villrådig och säkerligen gå igenom en eller annan personlig och djup kris, men man förlorar ju aldrig sin inre "kärna" av trygg anknytning, det är ju den man navigerar efter liksom... och vice versa (tyvärr) om man har otrygg/ambivalent...

Annat: (hur sjutton ska jag nu förklara hur jag menar?)

När barnen tappar tron på att föräldrarna är genomgående goda, allsmäktiga och kan skydda dem mot allt. Om detta händer på ett naturligt sätt när barnen är tillräckligt stora för att kunna ta hand om sig själva, så stannar tryggheten kvar hos dem. "Nej, föräldrarna finns inte alltid där, men det gör ingenting nu när jag är så här stor!" ungefär.

När barnen tappar tron på att föräldrarna alltid finns där alldeles för tidigt, så behöver inte det bero på att föräldrarna klantat till det. Det kan lika gärna bero på att barnet får en svår sjukdom t ex, som föräldrarna inte kan bota. Eller att någon närstående dör, eller annat som ligger inom kategorin force majeure.

Annat.
Jag tror att många små barn lever i en ombonad och trevlig värld, och de behöver inte vara trygga i sig själva för att vara hyfsat trygga och må bra.
När de blir äldre hamnar de i mer utmanande miljöer och har högre krav på sig från omvärden. De får kanske själva större insikt i hur små, oerfarna och hjälplösa de egentligen är. Om barnet har ett tungt bagage från småbarnsåren blir det väl ännu svårare att gå igenom uppväxten.

Jag tycker inte det är konstigt att man mår dåligt i tex grundskolan, och jag tror det är alla vuxnas fel, inte bara föräldrarnas!

frk Carlsson skrev 2008-11-30 21:34:23 följande:

Här låter det som att trygg anknytning = trygg i sig själv. Men bara för att man har en trygg anknytning måste väl barnet inte vara trygg i sig själv för det, eller? Jag tänkte på barn som har en väldigt stark och bra anknytning till t.ex mamman, barnet är tryggt i alla sammanhang där mamman är med, men i sammanhang där mamman inte är med känner sig barnet otryggt och vill att mamman ska vara nära. Är inte det att vara otrygg i sig själv (trots en trygg anknytning)?

Håller helt med om vad du skriver om anknytning! Det är livsviktigt, och det räcker med en enda vuxen för att rädda ett helt liv från att gå åt skogen. Visst träffar vi de barnen som saknar detta, men det tycker jag är en häpnadsväckande stor mängd och inte alls enbart barn vars föräldrar uppenbart försummat dem (jag arbetar inte i ett utsatt område, utan det är i princip enbart mycket priviligierade familjer utan uppenbara psykosociala problem som bor där, vilket naturligtvis inte betyder att det inte finns missbruk och psykisk ohälsa där). Och sen är jag inte helt säker på att det räcker för att vara "trygg" (snårigt begrepp), utan att det bara är ett absolut minimum för att klara av att styra sitt liv i rätt riktning (ta sig ur missbruk, kriminalitet osv) snarare än att ha en hälsosam självbild och en god självkänsla (vilket är vad jag lägger i trygghetsbegreppet).

Väldigt intressant tråd, ska återkomma när jag har lyckats formulera mina tankar kring ämnet

Vad menar TS med trygg??

Barn är barn, oskyldiga, oerfarna o upplever i princip något nytt varje dag och det kan vara skrämmande men måste inte vara det.

Barn blir trygga av trygga, säkra, lugna och närvarande föräldrar.

Barn blir trygga av rutiner av själva i den mån de kan och vill upplever och prövar nya saker gör det.

MIn son är mkt trygg i sig själv o det är ingen illusion som TS vill påstå, han är 2.5 år, leker kanon själv, testar nya saker, är framåt utan att vara burdus eller trampa på andra.

Sedan finns det saker som gör honom rädd o osäker som höga ljud, när han inte förstår något han ser kan det göra honom undrande o lite orolig. Men det gör honom inte mindre trygg.

Han vet att han är älskad, aldrig ensam o att vi alltid finns här.  Ex han går till förskolan o har kul den tiden han är där för han VET att någon kommer tillbaka, vem det är och när.