För oss singlar!

jag tror faktiskt han kommer bli glad... vi har ju kommit väldigt långt trots bara en månad... vi pratar om att flytta ihop - innan jag visste om detta! men men jag vet ju ändå inte hur man ska göra...

tja hur det känns? båda två har ju sagt att vi vill spendera resten av våra liv ihop... att vi redan känner så.
han vet inget om detta än. jag ska tänka efter först hur JAG vill ha det innan jag berättar så jag inte blir påverkad av honom för det är ju ändå min kropp.
Ska berätta på lördag! Vet inte hur han kommer reagera, tror dock han kommer bli ganska glad med chockad!

Jag tror att jag vill behålla det om det skulle gå hela graviditeten ut. gjorde ett andra test i dag för att verifiera det, och det visade också+!!

Jag håller mig kvar här om det är ok för ni är så stort stöd!
*kramar*

klart han har något att säga till om, men vi har ju även varit två som satt oss i denna situation!!! och jag tycker att är man vuxen så får man på något sätt ta konsekvenserna av sitt handlande... vad än det är, behålla eller inte behålla! men självklart är man två om det!

Smulan: jag förstår att detta var jobbigt, att sälja huset var liksom det sista som bekräftade att det verkligen är slut. Dock tror jag kanske att det var det som behövdes. Nu vet du att allt är borta och kan gå vidare. Du kommer säkert sörja ett tag men det är helt normalt! Återigen det är inte speciellt länge sedan ni separerade! för mig tog det ju nästan ett år att gå vidare, men nu har jag gjort det med besked!

vackrastarflow: hoppas allt går bra med dina dejter! det är lite spännande det där att ha "lite på gång" Berätta hur det går!

Daddy XL: ja jag förstår det och det är klart att det behöver sägas och självklart har du rätt, båda två är inblandade och båda två har rättigheter och skyldigheter!

Ja jag hoppas allt ska gå bra. Jag har berättat denna "röra" för en kompis och hon säger att han kommer ta det bra jag är inte lika säker
Sedan är det det, att trots att jag har tagit tre tester för att vara säker (vägrade tro på det!!!) så känns det fortfarande som om det inte är sant! att om jag säger det till honom och sedan är det inte så!! men efter tre + så måste jag väl tro på det!!

Oj har jag glömt säga något!! Sorry!

Jo jag berättade för honom o han blev glad. Så nu ska han och jag fundera och prata om det, men det lutar åt att vi kommer behålla det för båda vill det. Det lär bli tufft och mkt jobb nästa 1-2 år, men jag hoppas det kommer funka!

Så nu återstår att se hur allt detta fortlöper... vi har som sagt en hel del att prata om och diskutera!

Smulan: jag vet precis hur du känner det! du och jag verkar ju haft rätt lika upplevelser! att du och exet fortfarande tycker om varandra men inser att man inte KAN vara tillsammans för att man vill så olika saker. Det handlar inte om känslorna för varandra egentligen!

jag kände mig mkt gladare och allt blev mkt enklare den dagen vi blev riktiga KOMPISAR. Nu snackar vi nästan bara som kompisar och vi bråkar ALDRIG och då har vi jätteskoj ihop. Vi träffas kanske en gång varje eller varannan vecka. Nu är det lite sämre och han börjar snacka minnen med tanke på min nya, men det är förståeligt och som jag känner nu för mitt ex så är det rätt trevligt att prata minnen eftersom jag inte känner något annat för honom!

Jag var också beroende av mitt ex när vi var tillsammans och det ska man INTE VARA när man är tillsammans med någon! man måste känna att man klarar sig på egen hand också!

Lycka till!

Usch det här är så jävla hemskt! nu är jag nere i en svacka också!
Jag har bestämt mig för att INTE behålla barnet, det skulle aldrig funka, för jag är för osäker på om det kommer hålla mellan min nya och mig och jag vill inte stå där ung och ensam mamma...
jag vet att jag förut skrev att jag ville behålla det, men det var bara min önskan efter att få barn någon gång... inget logiskt tänkande där!! Jag har varit tveksam från första stund o då SKA man inte behålla ett barn! det är inte rätt! Man måste var 100 % säker på att vilja ta hand om ett barn och det är jag inte!

Jag har också fått en mer tveksam inställning till mig och min nya som sagt... jag saknar mitt ex och han har i och med min nya också förståt att han fortfarande tycker om mig, men jag vet inte om jag skulle vilja ha mitt ex tillbaka eller inte... jag vet inte heller om han vill ha tillbaka mig, trots att han tycker om mig!! Jag är bara så förvirrad!

Fast jag vet samtidigt inte om jag klarar av att göra en abort! har alltid sagt att jag inte skulle klara av det och nu känner jag nog att det verkligen är så! Det skulle vara så himla svårt och det skulle göra så ont eftersom jag ju VILL ha barn...
Hjälp!!!

tack smulan! nä jag vill inte ha tillbax mitt ex!!! det var väl bara som du sa att när det är jobbigt söker man sig tillbaka till det som då var tryggt! mitt ex är ingen jag någonsin vill vara med igen! pratade med honom i går (berättade givetvis inget om barnet) o då insåg jag ju återigen att han inte är något för mig...han är en pojkspoling!!!!!

visst är det så att man funderar på vad som är rätt o fel. ibland tänker jag att håller det så håller det med den nya men ett barn kommer man aldrig ångra när man är i min ålder o jag har utbildning färdig, ett fast jobb osv. men ibland tänker jag att jag kanske skulle ångra det trots allt om jag står där som ensanstående mamma om ett år!

hmm? förvirrande! kanske ska ta kontakt med mvc o se om de har någon kurator man kan få prata med!

Min pojkvän är helt underbar och skulle absolut ta ansvar även om det inte höll mellan oss. Jag tror dock att det kommer göra det! jag tycker om honom och han tycker om mig och vi har snackat mkt om detta! Jag har funderat på abort men jag tror att jag skulle ångra mig. Vi skulle nog ändå vilja ha barn tillsammans inom ett år, då känns det inget bra att "ta bort" detta barn för att det inte passar sig just nu. Det handlar ju bara om några månaders skillnad!

Men men det återstår lite tänkande. Sedan tänker man ju mkt på vad andra ska säga, men det ska man väl kanske inte göra!

Smulan: visst är det skönt att man inser att man inte ska vara tillsammans med sitt ex! Som tur är, är mina svackor ytterst kortvariga nu förtiden. Det är oftast bara några timmar... förut var det ju veckor i följd! Så snart är väl de borta också antar jag!