Fy fan för alla elaka styvföräldrar!

Men om man är en snäll och hjärtlig styvförälder behöver man ju inte ta åt sig, alltidbonus, inlägget är riktat till de som tycker illa om och bara ser dem som något i vägen. Alltså inte du. Styvbarn kan ju vara både härligt och roligt naturligtvis. Men om man inte ser det så bör man inte befatta sig med karlar med barn.

Jag förstår också att det finns pappor som inte bryr sig om sina barn, men de har påfallande ofta liten om ens någon kontakt med sina särkullsbarn.

Men hur tänker du då, anonym, när du väljer att sätta fler ungar till världen med ett sånt kvalitetsvirke till fadersmaterial?

Anonym (X):

Ja, vad skönt för dig att bli av med roten till alla onda konflikter genom att slippa din sambos barn. Vad gör väl det att din sambo mister stora delar eller rentav hela sitt föräldraskap och en liten kille som blir utan pappa. Bekvämt fast med bittra biverkningar...

Separera och skaffa en annan karl är mitt råd! Och säg inte att du älskar honom för man önskar inte den man älskar något så ont som att speareras från sitt barn!!!

Och det är alla vuxnas skyldighet att göra barnens tillvaro och uppväxtmiljö så kärleksfull som möjligt.

En frostig eller hätsk relation med många onödiga konflikter skapar en skitdålig atmosfär för barn att växa upp i. Fy fan för de föräldrar som inte sätter sina barns välbefinnande i första rummet utan låter sina egna kärlekskranka behov och prestige gå före barnens barndom!

Separera och skapa bättre förutsättningar för era barn, bonus eller egna!

Anonym (X):

Jag menar att många verkar resonera så att "Jag älskar min kille men hatar hans barn, önskar att jag slapp dem i mitt liv". Då menar jag att man kan inte älska någon och resonera så. där var jag lite för generell då det inte gällde dig eftersom du skrev:

"jag älskar min bonus det är inte han utan situationen med mamman"

Det låter ju bättre än det du från början skrev. Då ber jag om ursäkt.

Men vadå ni har inte den ekonomin? Har ni inte råd att ta hand om hans barn?

Älska sina bonusbarn är väl man tillåts göra eller inte. Du kan väl bete dig hjärtligt och visa omsorg och få honom att känna sig ombrydd när ni väl ses och det är det som räknas i första hand för hans självkänsla när ni väl träffas.

anonym (Droger):

Men byt man då, hur kan du åsidosätta dina egna barn så som du säger att du gör om jag får fråga? Sätter du dina barns bästa i första rummet menar du?

Och beträffande dina horribla styvbarn, har du hjälpt dom att fungera som människor när du säger att de förpestat din tillvaro från dag ett? Eller har ditt förakt rent av motat ut dem ännu längre på ruinens brant? Mycket intressant att du säger att de förpestat ditt liv sedan dag ett och sedan att de knarkat ner sig. Måste kännas lyckat som styvförälder att förakta sina styvbarn och sedan knarkar de ner sig.

Hur kan man leva med en man man säger att man älskar och sen hata hans barn? Det övergår mitt förstånd och måste vara ett mycket destruktivt förhållande.

Nej, men jag har varit. Och det var en riktig jävla pissruska till styvmor vill jag lova...

Anonym (bio/styv):

"men det kan vara värt att verkligen ta reda på varför det blir så.. och inte vara så hård menar jag, speciellt om man inte varit i skorna som bonusförälder själv.."

Jag tycker att man inte ska vara styvförälder om man inte kan sätta sig in i styvbarnets situation isåfall. Jag kan verkligen inte förstå att det skulle vara okej att behandla sina styvbarn styvmoderligt bara för att det är tufft för dig som styvförälder. Du valde, det gjorde inte barnet. Du är vuxen, barnet är barn.

Alltså, tänk dig följande: Hade du velat leva i ditt styvbarns situation, hade du kännt dig väl till mods med en styvmamma som du själv? Om inte tycker jag du ska rannsaka dig själv och hur du sätter spår i din styvbarns lilla sårbara själ...

Hur kan det vara orättvist menar du? Vilken skuld?