Anonym (Z)

Äldre 9 Dec 09:20

57 svar

Fått återfall i anorexia

Jag är 30 år, lever med man och barn och har ett arbete på myndighet. Relativt vanlig och stadgad med andra ord.

Men sen ca en månad bakåt har det som jag lovade aldrig skulle hända mer, hänt: jag gar fått återfall i anorexian, och det är mer än tio år sedan jag var synbart dålig. Ätstörningarna har kommit och gått, har aldrig varit helt fri, men nu är det illa tror jag. Känner den där upphypade känslan när jag hoppar över måltider, och jag smyger för maken och säger att jag redan ätit etc. Jag har rasat i vikt, något som både gläder och bekymmrar mig. Snart kan jag inte dölja hur det är, hitills har det gått med bylsiga tröjor osv, men faktum är att jag inte hade så mycket att ta av i början kanske. Ser inte i spegeln att jag blivit smalare, men märker det på kläderna.

Vet inte vad jag vill med detta inlägg, kanske prata med er som suttit i samma sits. Vet ju att jag är sjuk igen, men kan liksom inte ta tag i det hela utan fortsätter att smyga och glädjas åt att kläderna blir större och större.

Tänker på mina barn och min man, men vet inte hur jag ska hantera det här.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 9 Dec 09:53

#3

Anonym (anhörig) skrev 2008-12-09 09:45:46 följande:

prova sök kontakt med din vårdcentral och be att få prata med någon. du måste ta tag i det innan det går för långt.har en anhörig som i 2år nu varit svårt sjuk i anorexia som inte är så villig till all vård.sök hjälp nu medans du inser att du är sjuk och kan tänka klart

Vet inte om jag fixar att söka vård. har svårt i huvud taget att be om hjälp, detta är ju dessutom skamligt. Jag är ju vuxen, och borde kunna ta hand om problemet.

Kan inte formulera mig på nåt vis. Kanske gått för långt ändå.

samtidigt är ju detta till viss del ett rop på hjälp. Tror jag.

Äsch jag vet inte

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 9 Dec 09:56

#4

Anonym (sluta) skrev 2008-12-09 09:51:58 följande:

Du kommer antagligen inte känna ruset så länge till. Sök hjälp innan det blir svårare att komma ur det. Jobba på självkänslan, med en bättre självkänsla kommer du inte vilja straffa dig på det här sättet. För det är det du gör i förlängningen.

Jo du har rätt, det är en bestraffning. Och en känsla av kontroll, som jag till viss del känner att jag saknar i övrigt. Jag VET ju allt, men kan inte applicera det på mig själv.

Självkänslan är botten.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 9 Dec 11:37

#5

Förresten, vad kan vården göra?! Har haft kontakt med vården förr när jag haft episoder, men det enda det leder till är att man ska gå på en massa vägningar och en läkare som "pratar förstånd" med en. Leder snarare till att man blir sämre.

Nån annan som faktiskt fått hjälp av vården? Hur och var vänder man sig?
VC känns meningslöst som sagt.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 9 Dec 12:41

#7

Anonym skrev 2008-12-09 11:46:14 följande:

Man blir aldrig frisk fran sina atstorningar, man kan bara fa dom under kontroll. Jag ar idag frisk men far perioder som du. Kanner enorm angest nar jag ater och kanner endast att jag ar snygg och smal nar jag inte ater under dagen. Anda ar jag inte sa sjuk langre att jag klarar att ga dagarna genom utan mat alls. Sa jag ater minimalt och har redan tappat 3 kilo pa bara en manad och jag hade inte mycket att tappa, ingenting i stort sett, precis som du ocksa sager. Pa mig syns det klart och tydligt dock.Tror att det basta for dig ar att sla larm sjalv, sag till din man, behover inte gora ett stort jobbigt samtal av det utan bara varning sa han vet och ocksa vet i framtiden och darfor kan agera lite matpolis fast pa ett satt som inte gor ditt "sjuka" jag forbannad.

Jag är ärligt talat skitskraj för min mans reaktion. han måste vara skittrött på att behöva kolla mig och mina matnojor, och sen kommer såklart rädslan in för att han ska tvinga i mig en massa gräddsås och skit så att jag ska behöva börja smygkräkas igen. har inte spytt en enda gång än så länge, men det kan bero på att jag i stort sett inte äter nåt.

Som sagt, tror det gått för långt. Fattar inte att jag är så dum, men det känns som jag inte kan bryta det själv. Skitsvårt och skämmigt som fan!

Håller på att tappa livsgnistan, och det skrämmer skiten ur mig...

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 9 Dec 19:34

#8

Frågar igen: någon som faktiskt fått hjälp av vården?

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 10 Dec 14:13

#11

Tack för stöd och råd.

Är i ett läge där jag fortfarande inser att dedt jag gör är fel, men kan inte låta bli. Vet att det bara leder till skit, men kan inte påverka det. Har försökt äta vanlig mat, men kan inte längre, det stockar sig i halsen och jag kväljs. Lever på pulver, typ 2 påsar om dagen.
Jag är en idiot.

Har i vilket fall som helst beställt en läkartid, ska dit onsdag den 17. Har inte sagt vad problemet är, bara att jag känner mig deprimerad, vilket iofs också är sant.
Hoppas på det bästa, men fruktar det värsta.
Har inte berättat för min man.

Ärligt, allt suger för tillfället, och det är jävligt svårt att se någon ljusning just nu.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 10 Dec 15:35

#14

Anonym (Vera) skrev 2008-12-10 15:14:01 följande:

Det första du måste göra -HUR PLÅGSAMT DET ÄN ÄR- är att informera ditt nätverk. Jag vet av egen erfarenhet hur skönt det är att hålla dem utanför eftersom det ger en svängrum att härja fritt med sin sjukdom, men GÖR DET!!!!!! Prata åtminstone med mannen. Du är trots allt skyldig honom och din familj det. Jag vet att det är förnedrande och förjävligt men gör det i alla fall.Kramar

Fixar inte det just nu. Han är mitt allt, och det är som du säger - jag är skyldig honom det, men jag fixar det inte. Det är inte bara skämmigt och förnedrande, det känns som världens största svek. Och det gör att jag mår ännu sämre och drar ner ännu mer på näringen. Helgen kommer ju snart, hoppas att jag kan berätta då. Tror inte det, men kanske.

Nåt annat nätverk har jag inte direkt. Min släkt är obefintlig och i vilket fall som helst ointresserade, hans fixar jag inte att berätta för när det finns andra som är riktigt sjuka (cancer) och då känns min lilla sjuka som ett hån.

Vännerna... Fixar inte det heller, Just nu är jag i det läget att det är många som behöver mig som stöd, och då kan jag inte bara rämna.

Men snart gör jag det.
Känner mig ful, hemsk och... Onödig.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 10 Dec 16:10

#16

pumpkinhead skrev 2008-12-10 15:42:15 följande:

en sak som jag vet att du antagligen vet också... din man fattar vad du håller på med. han vet bara inte hur han ska säga det till dig. så där sitter ni nu tvås tycken som inte vill såra den andra med information som båda vet om mycket väl. din man är inte blind! (hoppas ja för det hade blivit pinsamt)

Jag tror faktiskt att jag lyckas dölja det. jag har bylsiga kläder, och ändras inte så mycket i ansiktet av viktnedgång. Äter inte så att han ser det, funkar bra då han jobbar skift. Har inte haft sex på ett tag heller, så han har inte sett mig naken. Låter som vi har världens sämsta äktenskap, men faktum är att vi har det jättebra, förutom att jag blivit dum i huvet då.

De enda som kanske funderar på vad felet är, är nog arbetskamraterna. Äter inte tillsammans med dem längre, och är vimsig och trött. Å andra sidan är det ingen av dem som vet min historia som anorektiker heller.

Tänker bara till onsdag nästa vecka nu, inte längre.

Får se om jag fixar att berätta för läkaren, vet inte.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 11 Dec 08:48

#23

Anonym skrev 2008-12-10 16:13:52 följande:

hur gamla är dina barn? Barn påverkas mycket av ätstörningar även om du tror att dem inte märker. kan bara se till mig själv.

Jo jag vet. Tänker på det varje dag och det var ett av skälen till att jag faktiskt lyckades bli bättre förut, när vi fick barn. Äldsta är strax fem år.

Anonym (Vera) skrev 2008-12-10 16:41:18 följande:

Vad gör dig glad nuförtiden? Försök att få distans till problemen genom att hitta det goda i just ditt liv, du har redan berättat om din och din mans goda relation, säkert finns det mycket annat du uppskattar?!När jag krisar tänker jag på allt jag inte borde, allt jag inte får, allt jag inte ska (eller allt jag bör och måste) och tillslut har jag hetsat mig själv till så mycket panik att jag skyller på mitt dåliga mående (som jag ju har skapat själv) och ursäktar mitt beteende (som ju faktiskt är mitt val) med att jag ju mår sååå dåligt och det är inte lätt just nu och allt det där, men sen, sen ska jag ta tag i det......Det här lät kanske flummigt men så är det för mig. Jag ger mig själv ett dåligt utgångsläge gång på gång.

Det är som du säger, har extremt svårt att se något ljust nu, de mörka pertierna tar upp synfältet på något vis.

Anonym (Vera) skrev 2008-12-10 16:42:16 följande:

Förresten, varför känner du dig onödig?

Det är det bästa ordet jag kan finna på för den känsla som uppfyller mig. Att jag är utbytbar, inte viktig och ja, just onödig. Samtidigt som jag VET att jag är viktig för min man och mina barn, men onödigheten känns hela tiden.

Anonym skrev 2008-12-10 16:50:52 följande:

först och främst; du är inte dum i huvudet. Anorexia är en riktig sjukdom, så jämför inte med cancer etc då det är två mycket allvarliga sjukdomar men med olika orsak. För det andra; skriv ned exakt det du skriver här, ev dra ut texten här, lägg i ett återförslutet kuvert och ta med till läkaren. För jag tror (och det är vad jag tror grundat på vad och hur du skriver) är att när du kommer till läkaren så kommer du inte säga hela sanningen. Du kommer tycka att det är pinsamt, att det inte är en "riktig" sjukdom, och därför dra till med en halvsanning som att du är deprimerad och därför har svårt att få i dig mat, men att du äter fast lite dåligt bara. Läkaren kan därför inte göra någon korrekt bedömning, därför ska du lämna kuvertet det första du gör. För det tredje: Om du har svårt att berätta för din man så gör det genom ett brev. Skriv som det är, han kommer bli glad över att du tar upp det, inte anklaga dig.

Bra idé. Har nog lättare att uttrycka mig skriftligen. Men det känns långt borta att våga erkänna för maken ändå. Läkaren, jo jag vet att jag måste, och då är det kanske lättare med brev eller utdrag härifrån.

Tack alla som skriver, känns som denna tråd blivit en form av livlina, som att det är det enda stället där jag faktiskt fortfarande vågar erkänna att det jag gör ÄR fel.

Fått återfall i anorexia

INNEHÅLL