Min son har haft en jobbigt sista år och detta har gått ut över skolan en hel del. Han blir lätt arg, pratar bort hela lektionerna osv.
Varje vecka får jag samtal eller e-mail från hans lärare som i stort sett har erkänt öppet till mig att hon inte tycker om min son.
Finns det fler som sitter ledsna som jag och vill ha andra att prata med i samma situation?
Vad trist att fler barn har det så här, men vad skönt om vi kan prata med varandra om det.
Min son fick skäll för att ha stört på en lektion han inte ens var på den här veckan. 
Han hade hemspråk då och när han påtalade detta till läraren när hon skällde på honom vände hon honom ryggen och gick.
Jag vet att min son kan bete sig illa, men hans fröken kommer med lögner som hon inte kan slingra sig ur, detta retar mig. Hon ska ju vara den vuxna av dem. När jag konfronterar henne med saker som hon har gjort mot min son blir hon bara tyst och säger ingenting.
Idag kl 13.30 ska vi ha möte med henne igen, jag sa att det är sista gången nu. Om min son fortsätter att känna sig orättvist behandlad v läraren efter det så byter vi klass.
På mötet härom dagen sa läraren hela tiden att det är hon som talar sanning och inte min son, hur moget är det??? 
Finns inte möjligheten att man ser saker på olika sätt??
Nu ska vi införa ett belöningssystem som jag tycker är lite för barnsligt för min son (går i 5:an) och det innebär att han får en guldstjärna för varje dag som har varit bra och efter 10 guldstjärnor får han en belöning från hemmet. Vi kom överens om badhuset med en kompis och mig.
Hoppas att det blir en nystart efter jul för våra barn.
Jag har förklarat för sonens pappa att han måste få en realistisk bild av pengar och nu är det lite bättre, men 20 kr i månaden är inget han skulle jobba för.
Intressant att höra om era barns kompisrelationer.
Min son har några få kompisar, men det är egentligen bara 2 som ringer och frågar efter honom. Tidigare hade han massor av kompisar, men de var 2-3 år äldre än honom och i 6:an byter man skola här så när de försvann till högstadiet blev han ensam kvar. De ville inte längre leka med honom eftersom han var "småglin" på mellanstadiet plötsligt.
Det värsta av allt tycker jag är att jag skäms så över hur sonen beter sig i skolan. Hemma är han artig, social osv och alla i vår närhet berömmer honom för hur trevlig han är, på skolan kan han till och med kalla läraren saker.
Jag vill bara vara stolt över min son, inte skämmas över honom.
mpm: Vad skönt att höra dina ord, tack! 
Saken med min son är att han presterar bättre ju svårare skolarbetet är.
När jag träffade min man (som är engelsktalande) var sonen 6 år, när han var 7 år fick han hemspråksundervisning i engelska trots att han bara kunde några ord. Idag är han 11 år och läraren säger att han är bättre än engelska elever i samma ålder som han har undervisat. Han läser samma engelska som engelska barn gör i samma årskurs, och detta hur lätt som helst.
En ny incident inträffade idag som gör mig arg och ledsen. Min mamma jobbar på barn- och ungdomsförvaltningen och sprang ihop med min sons rektor idag. Han började diskutera min son direkt och stod helt på lärarens sida. Min mamma bad honom ta det med mig istället men han fortsatte. Då tog hon upp flera punkter som visar att läraren inte är tillförlitlig. Hoppas att han tänker på det nu.
Jag funderar på att ringa upp honom i morgon och be honom att inte prata om min son med andra än mig. Min mamma och jag har jättebra kontakt, men hon ska ju inte behöva ta det här och informationen gör väl bäst nytta hos mig?!
Hur skulle ni ha gjort? Skulle ni låta det vara eller ringa upp honom?
Jag har bestämt mig för att ringa honom när skolorna drar igång igen i januari. Nu kan han ändå inte göra något.
Jag tänker också påtala för läraren att jag vet att hon har pratat med rektor utan att informera mig om det. Mötet som jag begärde med läraren för att hon hade handlat fel berättade hon dock inte om för rektor, konstigt....