10 år och Asperger

Jag hoppas att barnet i min mage har AS. Sån är jag...

Jag minns mycket från det att jag var tio.
MEN jag hade inte fått min diagnos då så jag hade inte rätt till särskilt mycket stödinsatser.

Det är lättare för mig att svara på frågor än att berätta fritt då jag har lätt att bli långrandig och fokusera helt på detaljer jag minns.

Men ett råd är väl att lära sig så mycket som möjligt om AS. Mitt största problem var att ingen trodde mig när jag sa att det eller det var jobbigt, och att lärarna alltid skulle tvinga mig att vara med i grupparbeten, lekar och lagidrotter. Att jag skulle göras om och passas in till varje pris. Jag förstod inte varför jag var född om JAG inte fick finnas.

Igår natt drömde jag att jag skrev en bilderbok om hur jag växte upp med AS. Jag skrattade massor när jag skrev, det var så knäppt med alla osannolika missförstånd.

Har det slagit er att Ronja är lite aspie när hon går och "aktar sig" för saker när hon blir tillsagd ATT akta sig för dem?

Roligt att tänka på barnkalas. Knäppa minnen. Kan skratta åt dem nu.
Jo. Jag brukade alltså planera mina egna födelsedagskalas jättenoga. Skriva listor, göra scheman över lekar och aktiviteter osv, sedan kom de andra barnen och lekte helt ostrukturerat och flamsigt - det störde mig. Jag hade ju planerat allt PRECIS! (planeringen kunde ta veckor). Alltså var alla kalas jag hade en besvikelse. Inte för att det var fel på mig - utan för att DE ANDRA BARNEN var så oseriösa och ... tada [liten fanfar här!] så BARNSLIGA. Barnsliga barn, tänka sig vilket trauma. ;D

Angelica, Bilder i bilderbok? Jag gillar att måla/teckna.
stinastoor.com

Mina föräldrar skäms fortfarande ifall jag börjar prata om min diagnos eller mina egenheter när de har bekanta närvarande - även om deras vänner tycker att det är ganska intressant och frågar mycket. Men särskilt pappa skäms över att det är fel i huvet på mig. Fast jag förstår till viss del, han är 76 nu och försörjde sig som flottare och körde timmer med häst i sin ungdom, jag är helt enkelt lite för "modern" för honom...

Försvarar sig inte katten? Är det något fel på den? *orolig*

Jag hade aldrig lärt mig något om djur ifall de inte själva uttryckt sig så väl. Ärligare än människor oftast. En sur katt brukar kunna "förklara sig" riktigt vasst ju. :)

Jag räknar med att mina katter försvarar sig om någon ger sig på dem, hur ska de annars klara räven tex? Jag hoppas även att min mamma försvarar sig om någon ger sig på henne (vet inte varför jag kom att tänka på det dock).

Jag fick min as-diagnos efter en utredning när jag var 23. Efter 10 år här och där i psykiatrin (flyttade runt mycket mellan olika städer så inget blev "färdigt" innan dess).

Jag brukade äta imovane (innan grav). Det effektiviserade min sömn. Brukar behöva sova 12h per dygn men med sömntabletter sov jag BÄTTRE så att jag som en normal människa kunde fungera efter 7-9h sömn. Imovane är svagare än propavan (ätit propavan också, det kan man bli lite bakis av).
Och ja, sömnproblem är vanligt. Precis som matproblem. Just nu är allt jag gör att spy eller sova känns det som. Hoppas att det går över efter vecka 12.

Väldigt få tonåringar skulle hålla med om att deras föräldrar var experter på dina barn :P

För många med AS är det lättare att umgås med andra aspisar då det gör att man slipper mycket socialt finlir och trevlighet för trevlighetens skull. Rakare kontakt helt enkelt.
Själv umgås jag väldigt lite med kvinnor då de är ganska hårt socialt formade i allmänhet jämfört med männen. Jag tycker att det är lättare om någon slår mig på käften när de blir arga än om de talar med sina vänner om hur de känner och gråter ut på någon annans axel men inte alls visar mig TYDLIGT vad sjutton som gick fel.
Jag vet att jag generaliserar om kvinnor nu men jag menar snarare kvinnligt genus än de med sådana kroppar.

Jag gifte mig med en såndär socialt funktionell människa som gärna leker i grupp, konstigt nog.

Innan bröllopet så hade vi en hel del samtal om det där. Om varför han ville stiga ut ur sin värld och in i min (det blev ju så, jag kunde inte ansluta mig till hans). Han sa att han tyckte att det var skönt att vara runt mig, att det var en sorts skydd mot att bli en dålig, (i hans fall, dominant, ytlig, karriärfokuserad) människa. Att tvingas släppa det sociala spelet och tvingas vara Enklare.

Men hans föräldrar förtvivlar förstås över att sonen med de perfekta betygen som var populärast i skolan och vann allt i idrottsväg kastar bort sig på mig och en psykologutbildning istället för att bli nåt stort.

Jag måste bara fråga, grät ni och var olyckliga över barnens diagnoser?

Jag blir ofta beklämd härinne på FL där det skrivs mycket sånt. Att det är en olycka. En stor olycka.

Har t.o.m. fått höra "hur kan du önska någon så illa?" när jag står för att jag önskar mig ett AS barn.

Var det hemskt i början? Skrämmande?

sigge, i början av oktober :)