10 år och Asperger

kikar in...

Har en son på 15 och en dotter på 9 som båda har AS. Sonen fick sin diagnos när han var 6 och dottern när hon var 5.

Delar gärna med mig av erfarenheter och tar tacksamt emot era.

Jodå, lite har man ju med sig i "bagaget" efter alla år.

Nej, de går inte i en vanlig skola. Min son gick i vanlig klass fram till han skulle börja trean. 6-års verksamheten gick han om ett år eftersom han inte ansågs mogen att börja ettan.

Som sagt, fram till trean fungerade det men ändå inte om du förstår hur jag menar. Allt var ju kaos omkring skolan, man försökte ju in i det sista med att få det att fungera. Han hade assistent, fick arbeta i ett eget rum vissa lektioner men det höll ändå inte i längden.

Efter flytten till AS-klass blev förändringen som natt och dag. Allt fungerade bättre, han mådde inte sk*t när han kom hem och han klarade faktiskt av att gå en hel dag utan att avbryta och komma hem.

Min dotter gick i vanlig klass till hon skulle börja trean hon med. Vi hade då "med flit" valt att placera henne i en mindre skola bara för att vi visste att det skulle passa henne bättre. Det fungerade bra men personalen sa att de omöjligt kunde ge henne den kvalitativa/anpassade undervisning hon behövde och eftersom vi ju redan hade erfarenhet av AS-klass så tvekade vi inte att tillslut placera henne där.

Hon trivs som "fisken i vattnet" och det känns HELT RÄTT!

Min son som nu går högstadiet(8:an) följer "spåret" dvs AS-klass hela vägen upp till gymnasiet.

Kan oxå tillägga att båda har ADHD med och medicineras med concerta...

Det här med funderingar kring döden känner jag igen. Visst har alla barn det oavsett diagnos eller inte men tror det kan bli aningen mer med AS barn.

Min son pratade mkt om att inte vilja leva (gör ibland fortfarande) min dotter drabbas periodvis av en slags dödsångest då hon tror att hon eller jag kommer att dö under natten (att hjärtat ska stanna)

Min dotter e väldigt ängslig av sig och vi får hålla henne borta ifrån nyheter av alla dess slag tidningar/tv och alltid tänka på vad vi säger för att inte i "onödan" skapa oro och rädslor hos henne.

Inte alls kul när man vet att ens barn har det jobbit i skolan. Som förälder vill man ju hela tiden deras bästa men inte alltid så lätt att veta "vad" som är det bästa.

I början väger man ju mellan vanlig klass eller anpassad. Vilka är för- och nackdelarna med de olika arbetssätten. Personligen så tycker jag att en undervisning anpassad för just de här barnen är det bästa. Lärarna ÄR proffsiga och vet hur man ska bemöta dem och hur man på bästa sätt ska lägga upp undervisningen.

Precis som alla andra barn är även AS-barn olika och möjligheten att anpassa undervisningen till varje enskilt barn är fantastisk iaf här. Sen att de "väver in" den sociala biten oxå här bra. Ett ämne som kallas "socialträning" där de tränar på olika vardagliga situationer.

Sådana som för många barn är enkla kan för dessa barn vara mkt svåra. Som HUR man gör/beteer sig när man går på café.

Möjligheten att utvecklas och lära sig mer om sitt handikapp ökar när man går i AS-klass, det tycker iaf jag.

Hur som helst, jobbit för er att behöva ha det så och jag hoppas verkligen att ni hittar en lösning på situationen.

Förstår att du blir arg när du inte känner att du får någon respons av din sons lärare. Men samtidigt kan det säkert i vissa fall vara svårt för dem att se det din son upplever.

Minns själv att jag kunde känna en sådan vrede gentemot lärare min son haft. Men han visade, visar fortfarande upp, olika sidor hemma och i skolan så det är nog inte alltid så lätt för andra att se.

Sen får vi ju inte glömma att vi som föräldrar blir experter på att läsa av våra barn. Vi VET när de inte mår bra, sen att de kanske inte alltid tolkar situationer rätt. Det kanske upplevs mkt mer förstorat än vad det egentligen är. Det är vid sådana tillfällen det är TOKviktigt att ha lärare som kan förklara på RÄTT sätt (ev. med hjälp att serieberättelser) och reda ut konflikter.

Men att ens barns lärare inte tror på det man säger är rent ut sagt förj*vligt precis som du säger skulle man väl aldrig hitta på saker för nöjes skull.

I min dotters klass är de 7 elever i åk 3-7. Hon och en pojke är yngst och de har verkligen funnit varandra. Visst finns det blandade intressen oxå olika behov. Vissa trivs bättre själva men min erfarenhet är att de hittat vänner som de trivs ihop med i skolan.

På fritiden kan det vara lite annat trots att min dotter och den här pojken tycker såå mkt om att leka i skolan har de fortfarande inte lekt nåt på fritiden. Men vi har planer på att försöka på torsdag. För vissa krävs det lite mer planering, för andra inte.

Vi har iaf inte haft några som helst problem med att få in barnen i en AS-klass. Men kan tänka mig att blir trycket stort kan det kanske bli svårare och att de då fattar beslutet efter hur stort barnets behov av anpassad skolgång är. Vet inte hur det ser ut där du bor men här har det varit rätt lugnt många försöker nog hålla kvar barnen i vanlig klass och tar istället hjälp av assistent.

Om du vill veta hur läget ser ut för din son kan du säkert vända dig till någon på hab där brukar de veta.

Om tanken är att han ska börja till hösten så är det ju verkligen dags med ett besked om hur det blir?!

Det har du iofs rätt i. Men med "experter" menar jag att vi får se/höra hur de verkligen mår, iaf är det så här. När ett visst beteende börjar visa sig så vet jag oftast hur det kommer att utveckla sig.

Man lär sig ju även hur man ska hantera dessa situationer men att påstå att jag skulle vara fullärd skulle vara att ljuga. Tar alltid tacksamt emot tips och råd ifrån kunniga. Sen är man ju inte mer än mänsklig och ibland blir det bara för mkt och då "glömmer" man bort HUR man egentligen ska bemöta situationen, tyvärr!

Kan tänka mig att det måste vara lättare att umgås med andra som har samma funktionshinder. Precis som du säger slipper man det sociala "spelet" att behöva läsa mellan raderna, tyda ansiktisuttryck mm... De är ju väldigt raka i det de vill ha sagt.

För kanske 5 år sedan ( då de var 10år) hade min son med sig en klasskompis hem. Allt blev så klockrent när han tittade upp på mig och sa: När jag blir stor ska jag gifta mig med en som oxå har asperger. Det är viktigt att det blir balans, jämnvikt i förhållandet.

Jo, visst har läxor. Men som med allt annat e de ju helt anpassade efter varje barn, vad de klarar av/orkar med.

Min son som är 15 han har läxor någon gång ibland. Aldrig några större utan är det en matteläxa så blir det på sin höjd 3 abc uppgifter. Han har varit och ÄR väldigt mycket emot läxor, oftast struntar han helt i att göra dem. Han förstår inte varför man ska hålla på med skolarbete hemma, för det e nåt man gör när man är i skolan. Han kan t om resonera som så att har han läxor behöver han inte gå till skolan som kompensation eller nåt.

Det som är viktigt när det gäller hans läxor är att han bara får hem sånt vi vet att han klarar av. För om jag ska lägga mig i och förklara blir han oftast bara arg och sur och vägrar lyssna.

Min dotter som är 9 har varje dag en liten läsläxa då hon ska läsa några sidor i en lättläst bok högt för mig. Mattekort som också tränar på, enklare plus eller minus tal, hon har svårt för matte.

Läxor kan bli ett problem men det gäller att hitta en passande lösning på det.

Kan ju vara bra om ni smått kan börja förbereda honom på sin nya klass och lärare. Vissa behöver mer förberedande än andra.

När min dotter skulle börja hälsade hennes nya lärare på i hennes gamla klass. Var med lite under någon lekton kikade igenom hennes böcker och fick höra hur de arbetat med henne.

Självklart hälsade hon oxå på i klassen innan start. Men det var inte helt främmande för henne eftersom hennes storebror gått där.

Sen som en "mjukstart" fick hon med sig sina gamla böcker/papper till den nya skolan eftersom de var de hon var van vid.

Jag var också med första dagarna när hon började.

Min dotter har skolskjuts (taxi)vilket oxå var nytt för henne. Kan behövas träna lite där med innan starten.

Håller tummarna att han kommer in!

Absolut inte!

När min son fick sin diagnos: Aspergerssyndrom +ADHD) så kändes det skönt att äntligen få ett "namn" på hans beteende/uppförande. När han var yngre var han väldigt stökig. Han kunde vara elak mot andra barn men egentligen så menade han inget illa med det utan han visste helt enkelt inte HUR man ska vara mot andra. Vi kunde få höra av andra barn att "Lisa" eller "Pelle" får inte leka med Sebastian, barnens föräldrar förbjöd dem att leka med honom.

Ett exempel på hur han kunde vara.. ibland hade han med sig ett par kompisar in på sitt rum. När jag sedan knackade på och klev in satt kompisarna uttråkade brevid varandra på Sebastians säng och tittade på när han lekte med sina bilar. När jag frågade varför de inte lekte med han sa de: Sebastian sa att vi inte fick röra hans leksaker utan vi får bara titta på när han leker.

Eller så kunde man höra hur någon började gråta där och då visade det sig att han/hon ville hem men Sebastian förbjöd dem att gå.

Vill absolut inte ha några andra barn än de jag har älskar dem över allt. Men visst kan det vara riktigt jobbigt och tröttsamt ibland och man önskar då att de skulle vara lite mer självständiga.

Men de är fantastiska barn som har alla möjligheter att utvecklas. Även lära sig mer om sitt eget funktionshinder, vilket underlättar enormt när de växer och blir äldre.

Emilias diagnos kom mer som en chock, vi trodde ju inte alls att det var något annorlunda med henne. Förmodligen pga att vi var så fokuserade på allt omkring Sebastian.

Men när de började utreda henne föll bitarna på plats mer och mer. Hon är min lilla prinsessa och jag vill ha henne precis som hon är!