Vad gör man när ens tonåring vägrar gå till skolan??

Hur gjorde ni för att få till detta då??

Jag har frågat sonen vad som är så jobbigt, men han säger bara "men va fan jag vet inte!!!
På skolan säger dom bara "Ja men kommer han inte hit så kan vi ju inte godkänna honom"
Han gör ju inte dom uppgifter han ska heller.
Han säger bara hela tiden "Det är kört. Jag skiter i det här"

Han går i åttan.

Åhh, vad ledsen jag blir när jag läser h8him. Skönt ändå att det vänt.
Det är ju jätteviktigt att skolan också tar på sig ansvaret och jobbar för att hitta lösningar.

han känner sig inte utstött / mobbad av de andra i klassen?
det kan va en stor orsak i sådant fall.

eehm, ingen skola= inga pengar, ingen data, ingen telefon! Man måste ge och ta, om man inte sköter skolan så får man ingen fritid heller!

Lilla Pricken - ska försöka besvara dina frågor

Vem/vilka har varit med på mötena? Kurator, skolsköterska, rektor, jag, klassföreståndare

-Hur mycket tid spenderas framför datorn? Inte mkt någon timme kanske
-Hur ser det ut med kompisar? Inga eller få.. han har skrämt bort alla med sin ångest
-Fritiden? Umgås mest med sina syskon
-Äter ordentligt? Ja
-Nattsömnen? Rätt ok med medicinering
-Kan det vara en depression? Det ÄR en depression
-Fundera om det kan vara bra att gå och prata med någon? BUP? Har regelbunden kontakt med BUP sedan 2 år tillbaka
-Vad i skolan är roligt? Inget enligt honom
-Vad är det som är jobbigast? Allt enligt honom
-Läxrutiner? Dom gör allt sådant på skolan
-Läs-/skrivsvårigheter? Nej
-Gå i liten grupp eller annat stöd? Gör han redan
-Finns det någon i skolan han har förtroende för? Nej det finns det inte säger han

Får han medicin mot dep?
Svår situation, förstår att du känner dig förtvivlad.

om han är deprimerad så kan du skita i det jag skrev.. han måste prata med någon så får tillbaka hans livsgladje - funderat på antidepresiv medicin?

Erfarenhet från liknande barn har varit att släppa alla krav i skolan, dvs. strunta i betyg etc. Fokus har legat på att må bättre. Först då, när man mår bra, har det varit någon idé att prata skolämnen.

Det är så svårt att få dem att verkligen seriöst försöka sätta ord på vad som inte fungerar. När det blir kaos inombords, och det blir det lätt just i början på tonåren när så mycket händer i kroppen också, så hänger inte deras uttrycksförmåga med så särskilt bra. De känner en massa saker men har svårt att sätta ord på det. Och just i den åldern är det oerhört svårt som förälder att nå fram också. Man är helt fel person för man är ju den som de ska slutgiltigt göra sig fri från så de VILL inte heller prata med sina mossiga föräldrar.

Min tjej är också 14 och även om hon inte alls har några problem så känner jag av det där starkt, speciellt det där "va fan jag vet inte!".

Tyvärr så är det inte ovanligt att skolan försöker hänskjuta hela ansvaret på föräldrarna och gärna på soc också eftersom det helt enkelt inte vare sig finns vilja eller resurser att hantera sådana här bekymmer. Den allmänna strategin ifrån många skolors sida verkar vara att dra det i långbänk, låta soc ta över "stödsamtalen" tills de slutar skolan. Och vips så är de av med problemet. (Har en kompis vars son är 15 och som blivit hanterad på det här viset nu i snart 2 år)

Någon form av anpassad studiegång borde ju kunna gå att ordna tycker jag så att han kommer loss ifrån situationen som den ser ut nu. Den fungerar ju inte. Om du inte får gehör hos rektorn så gå till kommunens skolledning. Det låter som att han behöver få formulera vad som rör sig inom honom också och då behöver han ett stöd för det dessutom. Inte bara en skolkurator utan någon som är insatt i problemhantering med ungdomar. Det finns men det kräver att man inte ger sig utan bråkar och står på sig.