• Anonym (Dålig mor)

    Hur gör jag för att sluta skrika på mina barn?? *Snälla råd*

    Jag hatar mig själv...
    Jag kan inte sluta skrika på mina barn. Jag blir så arg och känner sådan frustration. Istället för att skrika ut i tomma luften så skriker jag till mina små pojkar. Som båda är under 2 år.

    Vad jag än säger till dem, gör de precis tvärtom. Även fast jag sitter ner och leker med dem så duger det bara i max 30 minuter, sedan är det tillbaka till "aj aj", "inte där". "sluta". "Gör inte så".

    Jag har knäppt dem lätt på handen för att markera att det de gör med just den handen i den stunden är fel.
    Och det är enbart då det kommer till något som är farligt för dem, inget vanligt aj aj.

    Men vi säger nu att jag har sagt nej, som idag, hela dagen. från tidig morgon (inget dagis idag). Och nu på eftermiddagen orkar jag inte mer. Jag har huvudvärk så det sjunger i öronen på mig, ena ungen hänger i spisen, andra ungen klättrar på databordet..å jag skriker...

    Efterår bara gråter jag, känner mig som en hemsk mor.
    Vad kan jag göra för att sluta skrika på mina barn? Känns varje gång som att det är JAG som har förlorat. Förlorat deras respekt eftersom att det fortfarande inte lyssnar på det jag säger...

    Det där förbannade köket vill jag bara låsa igen. Trots alla jävla säkerthets prylar från IKEA och babyland så får de tag i alla bestick, och gömmer dem och alla kastruller och, ja U name it!

    Får panik och vill inte vara förälder just nu. Kan inte kontrollera dem, hur ska jag kunna kontrollera nummer tre som kommer inom kort???

    (Ni som vill hoppa på mig nu om föräldraskapet hit och dit kan hoppa det, jag mår redan tillräckligt dåligt psykiskt och behöver inte må sämre, startar denna tråd enbart för att få peppning och tips på att bli en bättre mor)

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-12-12 16:23
    Kan tilläga oxå att jag inte vill stänga dörrar utan ha öppet hem där de ska kunna vara men att de ska lära sig lite mer. Även fast det är barnanpassat.

    PLus så bits och rivs den mindre av dem. Hur får man bort det`?

  • Svar på tråden Hur gör jag för att sluta skrika på mina barn?? *Snälla råd*
  • Lena

    Du har inte funderat på att skola in dem på dagis? Att de helt enkelt behöver mer stimulans. Försök hitta på saker med dem, vara ute och leka tex. Att ta hand om barn är en heltidssyssla försök inte sköta hushållet också.

  • Anonym (Dålig mor)

    Jo den äldre går 15 timmar i veckan. Den andra å jag är på öppna förskolan 3 dagar i veckan för stimulansen just, men när vi är hemma igen är det samma kaos.

  • Lena

    Hur gammal är den yngsta? Inte dax att skola in honom med?
    Sen så gör barnen som vi gör inte som vi säger (tyvärr) och de måste dessutom få lära sig av sina misstag.

  • Anonym

    Hej !!
    Jag ska absolut inte hoppa på dig. Du gör inget fel alls och du är definitivt ingen dålig mamma..kom i håg det oavsett hur mycket du skriker, men misshandla..ja då förtjänar ingen att vara mamma. Att skrika på sina barn har alla gjort nån gång eller kanske inte ALLA men de flesta. Men att skrika hjälper ju inte och det vet man ju om men ändå gör man samma sak om och om igen. Det är typiskt oss trötta mammor. I ditt fall så är inte dina barn understimulerande. Jag gick aldrig i väg med ungarna på öppna förskolan till exempel och dom har klarat sig.
    Det är så mycket man ska göra bara för att alla andra mammor gör det..men i stället glömmer vi bort det som e viktigast, vad barna själva vill göra och vad som gör dom glada å nöjda.
    Vad jag tycker du ska göra e bara ha tålamod med dina små och försöka vara så BESTÄMD som möjligt, va rak på sak om vad du vill framföra till dina barn. Sätt dig på huk och titta dom i ögonen och le, se inte arg ut..säg lugn och sansat vad dom inte får göra. Är dom så uppjagade och vägra lyssna sätt dom i sina sängar..vet inte om dom har spjälsängr eller inte, men har dom det underlättar det. Sätt dom där och så dom får lugna sig. Prata sen med dom om vad dom får göra och inte göra. Har dom förstått så får dom komma ner. Upprepa bara detta om det inte hjälper. Till slut vill dom inte sitta i sängen och ger sig. DÅ har DU vunnit och förhoppningsvist ska du klara av detta bättre.

  • Anonym

    Gör först och främst ett skåp som de FÅR vara i och rota (de vill hellre ha köksredskap än sina leksaker, och det är ju billigare ) sedan ha en korg med köksprylar i deras rum.
    Påpeka VARJE GÅNG då de gör något bra och liksom ÖVERDRIV DET POSITIVA och hoppa och dansa och klappa händerna. För det gör att de börjar fatta skillnaden mellan rätt och fel.
    Så kommer de så småningom börja göra fler saker "rätt", låt den äldre vara med och duka (lägga fram gaffel kniv och kanske glas) och berätta vem som sitter var medan.
    Det är ett litet exempel som gör stor skillnad.
    Vad göra åt dina utbrott vet jag inte, men en sak är säker de blir rädda för dig!

  • Anonym (Dålig mor)

    Tack alla för era svar.
    Min yngsta är 1 och äldsta är 2.
    Jo jag vet att jag kanske borde ha ett skåp i köket där de får vara, men det finns tyvärr inte plats för det. Men varje gång jag är i köket så tar jag fram sånt de får leka med. Burkar, kastruller, slevar mm (som jag själv inte använder). Men det återgår alltid till att de gör något de inte får.

    Den stora är alltid med och gör saker istället för mig. Han klär på sig skor själv, han släcker och tänder lampor åt mig, han tar fram saker åt mig, diskar med mig mm mm..men så fort jag inte har något åt dem att göra och omväxlar hela tiden så tröttnar det och husserar...
    De är så himla fysiska hela tiden. Vill aldrig se på tv, eller något lugnt.

    Jag har försökt med en fåtölj vi har i deras rum som "skamvrå" men jag mår så dåligt psykiskt av det att det faktiskt inte går. Tycker det känns fel att "straffa" dem på det sättet.

    Sen så slår den äldre av dem den lilla (men aldrig oss stora), så nu har även den lilla börjat slå på allt och alla...han tar ju givetvis efter och han slutar inte utan skrattar bara när man säger ifrån...

    Egentligen borde jag kanske skola in lilleman på dagis med men jag vill inte ha honom på dagis så länge han inte börjat gå. Men när han väl har börjat med det så ska jag börja fundera på det...

  • Anonym (Lugn)

    Små barn är små vildhjärnor. Min 2-åring hittar på hyss hela tiden, trots att han vet att han inte får. Men det är ju så det är - en del av utvecklingen.

    Försök att släppa på kontrollen lite. Slappna av. Ha kul. Säg ifrån med en lugn röst och på deras nivå.
    Ingen lyssnar på någon som skriker och tjatar. Ingen lyssnar på någon som man är rädd för.

  • Anonym (Sulan)

    Är de nån som sett en tråd som denna som är startad av en Pappa? Jag har inte sett någon sådan i all fall.

    Ofta trådar om Mammor som skriker och gormar och tänker elaka saker om barnen.

    Vissa barn är lätta och vissa är värre.
    Jag bruka se Mammor med sina barn och dom skriker eller säger nej 20 ggr utan att de hjälper. Sen blir de kaos.

    En del kvinnor har inte den pondusen och inte vissa män heller för den delen. Men har barnen ingen respekt för förälderna så blir de så här.

  • Lena

    Det finns ingen som kan avlasta dig så du får lite lugn och ro? Ni kan inte leka mer utomhus, någon lek där de får göra av med mycket energi.

  • Anonym (Dålig mor)

    Lena: jo det är klart, min man. Men utöver det så nej. Jag har ingen familj, han har sina föräldrar men som bor långt borta. Men å andra sidan vill jag inte heller ha någon avlastning. Det är ju MINA barn och JAG borde klara av det bättre än vad jag gör..
    Jag är ute med barnen varje dag. De går på öppna förskolan, jag åker iväg till olika lekland mm å då sköter de sig exemplarisk och jag är en stolt mor, men såhär blir de när vi är hemma...

  • LoM

    Det är väl inget fel i att be om hjälp med avlastning.
    Hur funkar barnen med sin pappa då? Behöver han skrika på dom?

  • Anonym (Rosa)

    Hej prata med BVC och du behöver avlastning!Lycka till!

  • Anonym
    Svar på #10
    Anonym (Dålig mor) skrev 2008-12-13 08:40:30 följande:
    Lena: jo det är klart, min man. Men utöver det så nej. Jag har ingen familj, han har sina föräldrar men som bor långt borta. Men å andra sidan vill jag inte heller ha någon avlastning. Det är ju MINA barn och JAG borde klara av det bättre än vad jag gör.. Jag är ute med barnen varje dag. De går på öppna förskolan, jag åker iväg till olika lekland mm å då sköter de sig exemplarisk och jag är en stolt mor, men såhär blir de när vi är hemma...
    Då ska jag berätta en hemlighet för dig ang. avlastning.
    De flesta har det ÄVEN om de säger att de inte har det...vet ett par kända personer som skryter med att de inte har barnflicka t.ex. men de har sin MAMMA med eller någon annan anhörig som hjälper dem!
    Att ha andra till hjälp är inte ett svaghetstecken, det är dels ett sätt för barnen att lära känna andra vuxna och lära sig olika saker. Det är även så att om du får lite tid till dig själv så blir du där med en bättre mamma, så det blir en vinn vinna situation.
    Ta hjälp! Åk till hans föräldrar över en helg i månaden.
    Låt dem få pyssla om dem och du och din man tar en promenad, shoppar eller bara sover ut.
  • Lena

    Anonym (Dålig mor) skrev 2008-12-13 08:40:30 följande:


    Lena: jo det är klart, min man. Men utöver det så nej. Jag har ingen familj, han har sina föräldrar men som bor långt borta. Men å andra sidan vill jag inte heller ha någon avlastning. Det är ju MINA barn och JAG borde klara av det bättre än vad jag gör.. Jag är ute med barnen varje dag. De går på öppna förskolan, jag åker iväg till olika lekland mm å då sköter de sig exemplarisk och jag är en stolt mor, men såhär blir de när vi är hemma...
    Utnyttja den avlastning du har, alla behöver avlastning. Du och dina barn kommer må bättre vid avlastning. Det var därför jag föreslog inskolning på dagis så barnen kan bli aktiverade medan du får en paus inte för att du inte kan aktivera dem.
  • Anonym (Dålig mor)

    LoM skrev 2008-12-14 06:56:07 följande:


    Det är väl inget fel i att be om hjälp med avlastning. Hur funkar barnen med sin pappa då? Behöver han skrika på dom?
    Egentligen behöver ingen av oss det, men ja han höjer rösten han oxå med jämna mellanrum...men oftast är det jag...
Svar på tråden Hur gör jag för att sluta skrika på mina barn?? *Snälla råd*