Tsunami-böcker

Malin Sävstams "När livet stannar" var för mig en ofattbar bok i huvudrollsinnehavarens egoism..

Visserligen hade hon förlorat två av sina tre barn plus en man, men.. sonen hade hon fortfarande kvar. Jag kan inte förstå hur en mamma kan åsidosätta sin son under en så svår stund och istället oja sin egen sorg i det hela. Sonen hade trots allt förlorat båda sina syskon samt en pappa. Och den mamma som fanns kvar var inget att ha.. DEN sorgen måste ha varit mycket svårare än mammans!

Jag kan inte heller förstå att en kvinna som precis har förlorat sin egen man kan ens tänka sig att inleda ett förhållande med en gift man. Hur fasiken kan man låta en "katastrof" ske i någon annans familj när man själv har erfarenhet hur det känns att "förlora" sin egen make?

Nej, tack. Malin Sävstam verkar för mina ögon alldeles för själv upptagen och egoistisk och på något sätt "tonårsaktig" i sitt agerande. Ingen varm människa direkt. Och absolut inte empatisk för fem öre..

Jag har inte krävt att hon skulle ha betett sig ?normalt?. Men att inte bry sig om det barnet som trots allt fanns i livet verkar onekligen märkligt. Att sörja över sin man så in i bomben ? och glömma en son som sörjer över sina syskon och sin pappa. Att inte tänka på någon annan än sig själv. Det får mig att tro att hon även innan tsunamin måste ha varit en människa som jag inte hade velat ha som min kompis..
Jag menar alltså INTE att hon borde ha varit ?glad?. Inte på långa vägar. Men att hon inte kunde se att även andra i hennes närhet hade sorg. Sonen till exempel. Och far- och morföräldrarna..
Att hon nu i dagsläget har ?dåligt samvete för det? hjälper ju inte sonen. Det är i mina ögon ytterligare bara hyckleri.
Jag har nte heller krävt att hon skulle leva i celibat för resten av livet eller inte kunna bli kär igen. Men. Hur fasiken kan man välja en upptagen man? Att just denne man ?fick henne att må bra? återigen beskriver klart och tydligt vad jag menade i början. ALLT precis ALLT utgår ifrån henne själv. Ifall HON mår bra eller dåligt ? det är det som gäller. Inget annat. Andra skiter hon i. T.ex. mannens familj och sin egen son. Hon är som en femårig i sitt känsloliv. Kan inte vänta. Kan inte tänka om.
Hur fiskar efter empati av läsaren när det gäller hennes egen sorg. Men hon har ingen empati för någon annans. Tvärtom är hon själv beredd att bidrag till någon annans sorg genom att inleda ett förhållande som sedan leder till en skilsmässa. Ytterligare barn som mistar sin far.. men för henne kvittar detta. Han gör ju HENNE lycklig.. bläääää?.

Förresten om man nu ursäktar hennes beteende genom att ALLA blir ego i sitt sorgarbete, menar man att även hennes partnerval är en del av "sorgarbetet"?

I min värld borde hon tvärtom ha sagt till mannen att krypa tillbaka till sin egen fru och sina barn. Fler barn behöver ju inte uppleva en "tsunami" i form av uppslitande skilsmässa och en pappa som prioriterar fel (läs:prioriterar att "trösta" en vuxen kvinna istället för att umgås med sina egna barn).

Jag vet att jag är väldigt fördömande och fyrkantig i detta hänseende, men jag har så svårt för "vuxna" som beter sig som små barn. Och som samtidigt kräver vuxet beteende av ungarna..

Nej, det finns inget facit för ens sorgarbete, men jag kan fortfarande inte förstå hur hon kunde ens tänka sig att börja träffa en upptagen man bakom ryggen på hans fru. Hennes egen sorg är ingen ursäkt för det beteendet. Och eftersom hon själv inte är ett dugg intressant av andras sorger utan tvärtom är beredd att medverka att sådana uppstår har jag väldigt svårt att känna empati för henne själv.
Hennes egen son miste sin far. Men detta bekommer inte henne när hon själv medverkar i att andra barn mistar sin pappa. För henne är det tydligen helt ok att smussla och bedra ?för den goda sakens skull?. Dvs. HENNES tröst är den viktigaste saken.
Hade tanten haft något som helst samvete hade hon ju så klart sagt att karln får skilja sig och återkomma med sin ?tröst? när han har gjort upp saken med sin dåvarande fru. Då åtminstone hade jag kunna respektera henne en liten smula. Men nu är hon precis som en tonåring som ?inte kan styra över sina känslor? dvs. handlingar ? vilket är ju inte alls samma sak.
Eftersom hon tycks tycka att andra människor sorg inte är hennes sak undrar jag varför hon tycks ändå tycka att hennes sorg på något sätt skulle vara vår sak? Hon kan väl sörja bäst hon vill. Vad anbelangar det oss?

Du får väl läsa en tredje gång då..

Jag kan tänka mig att det beror på attityden? Kanske fastnade du inte för detta eftersom du kanske tänker att det inte var så farligt?

---------
Hur som helst berättar Malin så här:

"Någon" (som denne man kallas för i boken) var INTE fri utan levde som en gift man. Vi har gråtit tillsammans och jag har gång på gång upprepat att jag inte vill förstöra hans liv. ...

Vi har försökt vara vuxna och sansade men dras obönhörligen till varandra och alla försök att bryta är lönläsa. Samma sak händer varje gång. Det går några timmar sedan håller han mig i sin famn igen. Jag är som en torr svampi som suger i mig all näring jag kan få...

Han slits mellan sin lojalitet och de nya band vi känner för varandra. Vi bryter otaliga gånger och jag har svårt att hålla masken för Axel (sonen)..

-------------------

Känns nästan att vi inte har läst samma bok eftersom du har lyckats missa detta..

P.S. jag äcklas också av tanken att hon försöker rättfärdiga sitt val av en (gift) partner genom sonens ord att "det var det bästa som har hänt henne".. stackar son..

Jag tycker egentligen att man behöver bara sätta sig i mannens frus skor ett litet ögonblick så förstår man hur illa denna Malin har betett sig (åtminstone i mina ögon).

Om jag ponerar att min mans väninna hade förlorat nästintill hela sin familj i en svår naturkatastrof skulle jag tycka att det var helt i sin ordning att min man tillbringade mycket tid tillsammans med henne (och hennes son) för att försöka få henne på fötterna igen. Särskilt om han dessutom hade känt henne länge och kände även hennes omkomna barn och man väl.. Jag skulle personliga uppmuntra honom att göra allt vad han kunde för att underlätta för det stackars barnet och barnets mamma..

Men om jag sedan hade fått veta att dessa två "vuxna" hade inlett ett förhållande med varandra skulle jag inte längre kunna tycka synd om kvinnan ifråga. Omoraliskt är det enda ordet som kommer i min skalle. Förutom egoistiskt då..

Självklart skulle jag även skiljas från mitt svin till man, men det är en helt annan fråga. Det handlar om solidaritet människor emellan. Och ifall det är ok att skita i andras känslor.

Själv skulle jag inte kunna smussla bakom ryggen på folk. Jag tycker att det är helt osexigt. Och jag tror uppriktigt sagt inte på någon som helst "magnetism" (som Malin pratar om i sin bok) som obörhörligen drar två vuxna till varandra med en sådan kraft att det inte går att hejda.. snälla någon - vi har ju alla fyllt 15 år redan..

Malin pratar om lojalitet men tycks inte förstå vad det betyder. Jag får helt enkelt billig smak i munnen när jag tänker på denna tonårstjej i en vuxen kvinnas kropp..

Jag ska inte heller älta till det oändliga ..

Jag personligen tycker att det är konstigt att du och tydligen många andra anser att detta är en ?detalj? som man knappt märker. Jag istället anser att detta är något mycket väsentligt i boken. Hela boken baserar ju sig på vår förmåga att känna empati för andra som har sorg. Malin fick jätte mycket stöd och empati från sin omgivning, men kunde inte ge något till sin son. Att hon sedan dessutom inleder ett förhållande bakom ryggen på en annan kvinna och därmed förorsakar väsentlig sorg i hennes familj talar om för mig vilken sorts person boken handlar om. Empatilös helt enkelt.

Jag anser att det inte spelar någon roll ifall Malin ursäktar sitt beteende med att hon ?skäms?. Det borde hon också göra. Både hon och mannen ifråga borde skämmas så in i bomben. Men detta ändrar inte katastrofens omfattning för mannens familj.

Det vanliga i otrohetsaffärer är ju att båda parterna säger att känslorna styrde över dem istället för tvärtom. Vilket jag personligen anser vara skitsnack eftersom känslor inte är lika med handlingar.

Självklart är det mannen ifråga som bär huvudansvaret, men ifall man vill rentvå Malin från ansvaret kommer man återigen till bokens kärnfråga: ska vi eller ska vi inte känna empati för våra medmänniskor och på vilket sätt förpliktar detta oss att hjälpa dem som är i nöd?

Malins eget svar tycks stanna vid hennes egna behov. Hon är det största barnet som ska få all tänkbar hjälp medan hon själv kan inte tänka sig att avstå från något för någon annans lyckas skull.

Jag tycker att det är hemskt sorgligt att läsa hur en människa inte lyckas bli vuxen trots stora beprövningar och sorger. Men så är det ibland.

Jag tycker att det är intressant ? dock inte godtagbart i min värld ? att ursäkta omoraliskt beteende med sin egen sorg. När tsunamin var högst aktuell uttryckte många svenskar sin beundran för thailänningar just därför att de trots sin egen sorg ändå hjälpte många svenskar som hade förlorat sina anhöriga, var sjuka etc. Tänk om dessa personer hade haft samma inställning som Malin Sävestam. Tänk om thailänningarna hade koncentrerat sig på vad som skulle göra dem själva lyckliga istället. Kanske inleda ett förhållande med de pappor som trots allt hade klarat sig ? skit i deras fruar..och ungar..

När någon skriver här att ?man? blir egoistisk då anser jag att detta inte stämmer. Alla blir inte egon. Malin Sävestam ja ? men många andra blev tvärtom ännu mer generösa och empatiska. Kanske därför att de själva hade fått så mycket omsorg och kärlek och sett och hört hur för dem vilt främmande människor tog hand om deras barn när de själva inte kunde.

När man gör en omoralisk gärning då borde man också känna skuld. Ifall man har något samvete kvar vill säga. Men det att man själv mår dåligt pga det onda man har gjort ursäktar inte gärningen. Därför anser jag att det kvittar hur mycket Malin Sävestam har ?gråtit? över det faktum att ?Någon? inte var en fri man när de träffades. Detta visste hon mycket väl redan innan eftersom de var gamla familjevänner. Det kvittar också ifall denna ?Någon? var den person som fick Malin att må bra. Likaväl kan grannens äkta man vara den som mår mig att må bra, men i moralens namn låter jag bli honom så länge vi två är upptagna åt annat håll.

Malin skulle ha kunnat göra detta mycket snyggare och mindre ego, men hon valde den här vägen. Egoismen och empatilösheten. Därför anser jag att hon tål att kritiseras.

kimsi skrev 2008-12-26 16:57:58 följande:

Tvärtom. Just därför ATT Malin Sävstam själv hade genomlidit en stor sorg är det särskilt förvånansvärt att hon var beredd att låta någon annan lida. Hur kan en mamma vars egen son har förlorat sin pappa ens tänka sig att tillfoga samma sorts sorg till någon annans unge?
Varför skulle just Malin Sävstams livsglädje vara viktigare än älskares egen sons livsglädje, hans frus livsglädje, hans dotters livsglädje etc.
Det är Malins prioriteringslista där hon själv alltid står överst som får mig att kalla henne för egoist.

Jag anser också att det är helt åt skogen att barnens sorg över föräldrarnas skilsmässa bagatelliseras. För mig är det uppochnervänd värld när det är barnen som ska anpassa sig och visa förståelse medan de vuxna går efter vad som känns bäst för dem just för tillfället.
Många vuxna som har blivit lämnade har sagt att det skulle ha varit lättare ifall deras ex hade dött istället för då hade man sluppit vetskapen om att han/hon finns där någonstans även om att han/hon inte längre kommer hem. Självklart måste det kännas utomordentligt tråkigt för barnen att pappa plötsligt föredrar att tillbringa sin lediga tid med en ny kvinna ?eftersom hon har sorg?..
Jag anser att mannen borde antingen ha lämnat ?tröstandet? åt Malins terapeut/föräldrar/vänner/arbetskamrater etc. eftersom denne ?Någon? inte kunde urskilja vanligt vänskapligt tröstande från en sexuell relation.
Och OM relationen var oundviklig då borde både Malin och Någon sett till att frun och barnen blir informerade om skilsmässan INNAN mannen inledde en relation till denna familjevän.
För mig är det självklart att man inte går bakom någons rygg helt oavsett om man sörjer sin döde man eller ej. Men för Malin tycks hennes egen sorg vara tillräcklig god skäl för att motivera detta svekfulla beteende.
Vidare förstår jag inte heller varför det skulle vara en oöverkomlig uppoffring att vänta tills vinden har blåst förbi. Varje vuxen människa vet att det alltid kommer svackor och uppförsbackar i ens förhållande. Om alla par skulle börja leta efter bättre alternativ vid dessa lägen skulle Sveriges skilsmässostatistik närma sig 100%.
Man har dessutom lovat att VILJA älska varandra ?tills döden skiljer oss åt.? Och inte ?tills jag hittar ett intressantare alternativ..? Och observera att man inte lovar att man kommer att älska.. utan att man VILL göra det oavsett.
För mig är det en gåta varför så många ändå vill gifta sig (gång efter annan) om de samtidigt inte är beredda att stå vid sina ord.
Och ja, jag lägger skuld på Malin, eftersom jag anser att hon likaväl som mannen bär sin del av ansvaret i den här frågan. Det går inte att ursäkta sig genom att säga att hon inte ?tvingade? Någon till skilsmässa. Hon inledde en sexuell relation med en gift man. Bakom ryggen på mannens fru.. samtidigt som hon vill att läsaren ska tycka synd om henne..

Det är ju fantastiskt bra att du Kimsi inte förlorade kontakten med den föräldern du inte bodde tillsammans med, men många barn gör det ? tyvärr ? även idag. Och ifall Malin har några som helst ambitioner att bli en bra och uppskattad styvmamma måste jag säga att otrohet är rätt så dålig start för den rollen.
Det kvittar också vilken sorts relation Någon hade till sin fru innan han inledde ett förhållande med Malin. Han skulle ha kunnat skilja sig ifall han var missnöjd. Och inte gå bakom ryggen på sin fru.
Det är egentligen ganska fascinerande att se att du t.ex. inte märkte att Någon var gift trots att du läste boken 2 gånger..
Själv undrar jag hur en familjefar har tid att ha ?hundratals timslånga samtal? med någon utomstående vuxen människa som har alla möjligheter i hela världen att anlita professionell hjälp (vilket Malin även gjorde) eller prata med sina väninnor eller släktingar. Redan här tycker jag att Någon svek sin familj helt oavsett den sexuella biten.
Jag tvivlar inte att Malin har haft ett helvete. Men det i sig berättigar ju inte att hon med flit förorsakar ett helvete för andra.

Låt oss säga att jag själv hade varit med om en fruktansvärd flygkatastrof där jag förlorade hela min familj. Skulle det ursäkta mitt prassel med min väninnas man bakom ryggen på henne? Det är den här problematiken som jag vill lyfta fram. Jag själv anser att det inte existerar några sådana ursäkter som man skulle kunna godta.
Ofta när man pratar om andra moralfrågor t.ex. rätten att gå till prostituerade lyfts det fram handikappade som en grupp som skulle ha bättre rätt att utnyttja andra eftersom det är synd om dem. Som om ett handikapp skulle göra en berättigad att behandla andra illa.
För mig är det egalt ifall Malin har dåligt samvete eller ej. Skadan har ju redan skett. En familj är splittrad. Något som hon är medskyldig till.

Skehamn09 skrev 2008-12-29 00:16:10 följande:

Jag kan bara konstatera att vi har helt olika moraluppfattningar ? du och jag. För mig skulle det vara värsta sveket gentemot min väninna ifall jag missbrukade hennes förtroende och inledde ett sexuellt förhållande med hennes man med täckmanteln att endast han kan trösta mig med sitt prat.. blä.. för den sortens vänskap.
Jag har inte sagt att jag inte unnar Malin lycka. Men inte på det här sättet. Lycka på bekostnad av någon annans sorg ? särskilt barnens ? är ingen lycka enligt mig.
Och jag håller inte med om att man inte ?behöver? bryr sig om någon annans sorg när man själv är mitt i sin egen. Självklart måste man tänka på sina egna ? och andra ? barns sorg. Och ABSOLUT inte förorsaka mer sorg för några helt oskyldiga.
Livet handlar inte om ?vad som får mig må bra här och nu?. Jag har jätte svårt att förstå den sortens egoistiska inställning till ens medmänniskor.

kimsi skrev 2008-12-29 09:25:14 följande:

Jag tycker naturligtvis att ens vänner ska ställa upp för en då när man själv bäst behöver deras hjälp. Men att ?ställa upp? och att ?trösta? genom att ligga med någon bakom ryggen på sin fru ? det är två skilda saker. Den sortens vänskap har jag väldigt svårt för. Jag har alltså väldigt svårt att förstå varför det skulle vara ok för någon att svika bara därför att just personen har sorg.. sorg är ingen ursäkt för svinaktigt beteende.
Du drar paralleller till din egen sorg och berättar om en killkompis som stöttade dig i din sorg med hans frus glada tillrop. Men hade du också sex med honom och inledde ett förhållande med honom?
Jag har förresten inte missat den detaljen att Malin inte tog emot den hjälp hon blev erbjuden av sina släktingar. Hon valde bort den. Dock blev hon erbjuden tröst av även andra än Någon. Men det kanske var fel sorts tröst..? Dock fick hon både professionell hjälp och mer informell hjälp. Så hon blev absolut inte lämnad ensam med sin sorg.
Jag läser i Malins bok om hennes tankar om ?ärlighet?. Enligt henne har hon tillräckligt med skräp i sitt livsbagage och därför känner hon att absolut sanning gentemot sonen är ett måste. Därför berättade hon tidigt för honom om sina känslor för Någon. Sonen konstaterade dock att han redan visste..
Jag tycker att detta återigen är intressant ur många synvinklar. Dels att hon trodde sig ha kunnat dölja en sådan stor sak för sin son (trots att hon predikar absolut ärlighet och även det faktum att hon tydligen känner att absolut ärlighet endast gäller gentemot hennes son. Inte gentemot Någons fru eller hans barn. Hennes egen son alltså förtjänar att bli informerad. Men Någons fru och barn ska inget veta ens före jul 2006 ? nästan ett år efter tsunamin..
Dock kan jag som läsare konstatera att troligtvis visste frun att något var på g redan då. Han hade ju trots allt tillbringat ?hundratals timmar? med att trösta denna ?nära familjevän?..och inte kunde vara ifrån henne mer en ett par timmar i sträck. Huhuh. Vilka barnrumpor..

Pigge och Charlotta tycks vara helt annan typ av människor än Malin. Kul att det finns bra exempel också.

kimsi skrev 2008-12-30 11:22:41 följande:

Om jag upprepade gånger ? låt oss säga ? misshandlar mitt barn fysiskt, men också lika många gånger har enormt dåligt samvete för mitt beteende och mår jätte dåligt över min egen oförmåga att ändra mig, är jag ursäktad eller gäller regeln att man helt oavsett egna erfarenheter aldrig får slå en unge?
Jag jämför den fysiska misshandeln med den psykiska misshandeln som barnet känner när föräldern inte är där för honom just då när han bäst skulle behöva henne.
För mig är det helt uteslutet att en föräldern någonsin skulle kunna prioritera sig själv och sin egen sorg på bekostnad av sitt barn. Det strider verkligen mot alla mina principer.
Men Malin i denna bok representerar för mig perfekt den människotypen som alltid och i alla lägen först och främst tänker på sig själv och sin egen lycka. Barnen kommer långt därefter. Det är därför vi har ett så stort behov av barnpsykiatri..enligt den senaste forskningen är ignorering mycket värre för ett barn än t.ex. utskällning eller stryk. Ignorering skadar mera.

kimsi skrev 2008-12-30 23:17:23 följande:

Jag har inget ?personligt? gentemot Malin eller någon annan författare som skriver en snyftbok om sitt hårda liv och sina traumatiska upplevelser samtidigt som hon a) inte märker att det finns folk i hennes absolut närmaste omgivning som har haft det ännu värre - syftar till sonen b) eller författare som vill fiska empati av oss läsare utan att kunna visa det minsta empati själva. Det är skenheligheten som äcklar mig i den här sortens böcker. Ungefär som Mia i Gömda.

kimsi skrev 2008-12-30 23:22:56 följande:

Varför skulle jag inte kunna jämföra detta med misshandel? Det värsta för ett barn är ju att föräldern inte är där för det när det behöver en. Tsunamin var ju - förhoppningsvis - det absolut mest traumatiska sonen hade upplevt under sitt liv. Vid det skedet hade han ingen att gå till med sin sorg. Mamman var helt uppslukad av att hon "inte hade någon familj" samt att själv bli tröstad av sin älskare..

kimsi skrev 2008-12-30 23:17:23 följande:

Orsaken varför jag nämde Ö-malm är att om man nu jämför den stadsdelen med Bromma är det nog ingen större skillnad när det gäller empatibiten Sedan nämnde jag engagemanget i föräldralösa flickor just därför att detta måste ju kännas extra svårt för sonen.. fast enligt Malins logik får väl sonen söka sin tröst hos någon annan ?vuxen? som engagerar sig i ?föräldralösa pojkar?..