Gbp=Gastric bypass

Vad bra att en ny tråd startades. Kom på i natt (ja jag har lite mycket i huvudet och svårt för att sova) att tråden snart skulle "dö".

Vad skönt att allt gick bra på resan - trots allt. Och borta bra men hemma är ju alltid bäst.

Var inte sjukskriven alls. Studerar och har lite problem med att vara sjukskriven. Har två barn 10 och 3 år. Opades på måndagen, kom hem på torsdagen och måndagen där efter (en vecka efter op) var jag och hämtade på dagis. Vi fixade så att maken lämnade på morgonen och jag slapp stressa.

Jösses vad fort! Mår du bra? Hoppas det och att allt har gått bra.

Det gick bra. Jag läser förvisso på distans och hade tur att inte behöva vara på skolan precis efter operationen. Men jag hade föreläsningar veckan efter open och tenta pluggade de kommande veckorna. Jag orkade, man kan ju ganska lätt styra själv när man kan plugga eller inte, samt plugga i soffan. Detta var verkligen min stora oro innan open, ja förutom att jag inte skulle överleva , men nu så här efteråt ser jag ju att det gick hur bra som helst.
Men planering innan så man ligger i fas eller helst en bit före så löser det sig.

Hej vännen!
Minus 50 kilo är ju JÄTTE BRA även om längtan efter 20 kilo till och frustration över att stå stilla finns. Men tänk vilken resa du har gjort så här långt. Kroppen och själen kanske behöver en pause för att ladda batterierna inför sista resan - den mot målet på vågen. Du vet vad jag har sagt innan, du är min inspiration. Och du, jag har hittills tappat 30 kilo men INTE har jag blivit brun!!!! Fanns det inget löfte om det

Ang tänderna och operationen så kan jag bra säga att sedan open har jag en beläggning på insidan av framtänderna. Vet inte varför. I börjat trodde min vän hygienisten att det berode på att jag inte tuggade - puréperioden. Men nu tuggar jag ju och den finns kvar, förvisso inte lika mycket men dock. Ska till tandläkaren i början på nästa år och få min dom....

Först och främst - grattis!
Sen kan jag berättat att jag hade precis samma tankar som dig innan operationen. Tanken på barnen. Men samtidigt är det ju dels för deras skull vi gör denna operation. För att de ska få ha sina mammor kvar en lååååång tid. Men ibland hjälper inte den kunskapen. Oron finns där iallafall. Men jag kan lova dig att känslan när du efter open får prata med dem och sedan att de ev kommer och hälsar på dig - ja den är betalbar. Fick ju tårar i ögonen när jag fick se den trotsiga treåringen första gången efter open. Och tioåringen grinade när vi sa hej då dagen innan open, han var medveten om ALLT. Fast känslan att groggy ringa honom från uppvaket och säga - hej det är mamma! Får ju tårar i ögonen bara av att tänka på det. Själt tycker han att det roligaste var att mamma var så totalt borta när han fick prata med honom

Du kommer dig snart, jag lovar!

Jag fick förklarat en gång för mig att som vuxen skulle vi aldrig utsätta oss för de risker som finns med denna op, bara för vår egen skull. Människan är funtad så då flyr hon hellre. Men om man vänder på det och ser att man gör det för någonannans skull, exempelvis för våra barns skull. Ja för dem gör vi ju allt, eller hur? Alltså blir open ett mycket enklare beslut och ett mer naturligt steg att ta.
Och jag kan säga att det var för mina barns skull jag gjorde denna op. För att jag ska kunna vara med när de växer upp, få en "normal" uppväxt med en mamma som orkar leka och en mamma som tycker att det känns bra att gå på stan, till stranden, i husvagnen, till badhuset osv. På köpet får jag ju även en stor vinst till mig själv. Jag får min valfrihet att shoppa kläder i vilka butiker som helst och framför allt, jag få en kärlek till mig själv som även speglas på mina barn, min familj och alla runt omkring mig.

Grattis  Vilken känsla!!!! Antar att du kanske ställde dig på vågen ett par gånger för att se att det stämmer. Sån är iallafall jag, när vågen visar något som känns väldigt bra, ja då får den allt bekräfta det ett par gånger

Själv vägde jag mig i morse, veckovägningen, och efter att ha gått upp och sedan hamnat på plus minus noll förra veckovägningen har jag nu kommit igång igen och rasat -1,9 på en vecka. Känns bra och nu vet jag till nästa gång jag går upp att det med största sannolikhet är mensen som signalerar att den är på G. Har aldrig påverkats så förut men efter op och två stavar i armen blev det visst så.

Trinity 78 & Meduziz  - Vad skönt för er att ni kände att beslutet var så enkelt!

Även om sista året visste att jag verkligen ville göra denna operation så fanns det tillfällen då jag verkligen ifrågasatte detta då jag kunde känna att jag frivilligt utsatte min familj, mina barn för att de inte skulle få hem en mamma igen.  För även om riskerna inte är så stora att något ska hända så finns de där, svart på vitt på pappret. Och att frivilligt utsätta sina barn för denna ev tragedi kändes stundtals tungt. Tills min psykolog vände på det och fick mig att se att jag gjorde detta, dels för att jag själv ville men även för barnens skull. För att ge dem en chans att få behålla sin mamma så länge som de borde, iallafall bygga på oddsen lite.
För mig hjälpte det när tankarna om de hemskheter som kan uppstå vid en operation kom. Och jag kände styrka i hennes ord både för mig och för barnen.

Hade jag inte haft barn - ja då hade det varit annorlunda. Kanske hade tankarna då gått åt hållet om att jag gjorde denna op för att kunna få barn samt en chans att kunna få bli den mamma jag vill. Inte bara en egoistisk tanke det heller. Tror att väldigt många gör denna op inte bara för sin egen skull utan för en rad andra som påverkas positivt av det. Sen hur man väljer att vända det hela, ja det är upp till var och en.