Min Pappa vill inte ha kontakt med mig. Råd?

Jag kan bara tala om att jag har inte pratat med min mamma på över 7år nu!!! Det är sorgligt att säga men jag mår mycket bättre utan henne & ungarna klarar sig väldigt bra utan någon som inte bryr sig

Någon som orkar läsa mitt långa inlägg såhär på kvällkvisten ?

Vad svårt att ge råd, men jag kan försöka ge dig ett annat perspektiv på problemet. Din pappa är vuxen och har alltid varit det i ditt liv. Han måste ta sitt ansvar för sitt barn så som du tar och kommer att ta för din småpojkar. Du har inte valt honom, han har "gjort" dig och måste ta det vuxna ansvaret. Anser du att han är värd att vara morfar till dina grabbar? Jag hade stora problem med min pappa när han levde, han dog för 13 år sedan straxt efter min dotter föddes. Jag hade bestämt mig innan jag fick min dotter att han inte fick vara morfar på hans villkor utan endast på mina. Eftersom han inte ställde upp på dem så fick han heller aldrig träffa sitt enda dotterbarn. Jag fick förståss ångest när han dog över att han inte fått träffa henne men min dåvarande man sa att jag tagit ett beslut och det var riktigt. Idag är jag glad att jag bröt med honom, men det har tagit tid och tom terapi timmar.
Jag tror att du skulle kunna försöka närma din pappa en gång för alla och berätta för honom hur du vill att han ska vara. Förhoppningsvis så får du svaren du söker, vill han ha kontakt med dig och vill han vara morfar? Lycka till i fortsättningen.

astoria: såg inte ditt inlägg när jag skrev.. Jo, det är så jag har tänkt. Men jag vill ju så gärna och jag ser hur mycket farmor och hennes man betyder för barnen. Jag skulle vilja ge det från "min" sida också. Jag önskar så att min mamma levt, hon började prata om att hon längtade efter barn barn redan när jag var 14

Buz: Tack, du har nog rätt. Jag är övertygad om att om inte hans nya kvinna funnits i hans liv hade han varit en strålande morfar.

Jag försökte få en relation med honom utan henne, men det gick ju inte, är det en orimlig sak att begära? Han har fortsatt skicka presenter till pojkarna, hur ska jag hantera det. Ibland vill jag skicka tillbaka dem, ibland vill jag skicka ett tackkort med bilder på pojkarna..

Jag ville också när våran första kom, så hon har faktiskt träffat han när han var 1 ungefär.Men sen,nej det är ingen ide att försöka. Så hon har 2 (snart 3) barnbarn som hon aldrig har träffat & kommer inte att få det heller!!! Men visst det är ett hårt beslut att ta. Det enda råd jag har att ge är att tänk på dig & barnen inte på hur han mår eller kommer att må.Då blir man knäpp till slut Och du mina barn klarar sig utmärkt med farmor & farfar.(Morfar bor långt bort) Glöm inte,var egoistisk!!!!!!!!!!!!!

Det är ju rent ut sagt för j..gt att hon ska hindra honom till kontakt med dig och dina grabbar. Min pappas fru var en riktig ragata och hade hon försvunnit ur hans liv så hade det sett helt annorlunda ut det lovar jag. Man undrar hur man är funtad när man hindrar den man älskar att den ska få träffa/kontakta sina barn. Om det nu är så .. jag menar att det är hon som hindrar. Det kan ju vara han också som inte får rumpan ur vagnen. Skriv ett brev till honom där du förklarar hur du känner, du har ju inget att förlora.

astoria har helt rätt... var egoist!!! Det är ditt liv du lever!!

Han är ju faktiskt en vuxen man som kan säga ifrån om det nu är så att hon bestämmer!!!

Jo, jag vet. Det skulle var så annorlund om jag inte hade barn . Jag vill ju skydda dem från henne (hon har varit på väg att misshandla mig en gång(jag vet verkligen inte varför jag gör henne så arg)), samtidigt som att jag vill vårda relationen med Pappa för pojkarnas skull. Jag vill kunna rättfärdiga mitt beslut för dem när de är stora nog att svara.
Jag har försökt att skriva brev. Det handlade om att jag skrev hur jag ville att vår relation skulle se ut och att jag ville veta hur han ville ha det. I svaret jag fick skrev han om att han var besviken på att jag sade till honom att han var tvungen att ta tag i situationen då mamma var deprimerad och beroende av tabletter. Han gjorde ingenting för att hjälpa henne.. Jag var ju bara 14, hur skulle jag kunna gjort något annat än att säga till honom att ta hand om henne? Så det brevet gav mer frågor än svar tyvärr...