Pappans tålamod

Iia: Känner igen det där. Varje gång det kommer lite extra gnäll eller ett svårtröstat skrik så är lillen hungrig. Men, men. Det är ju visserligen jag som är hemma med lillen och lär mig tolka hans signaler och trösta honom bättre for var dag så det är väl just tålamod man måste ha även om det tryter ibland.

japp.. känner igen

OJ vad jag känner igen det.
Det är så här hemma också och jag blir galen på det emellanåt.
Min sambo tycker att han är såååå underbar när han är på gott humör (vilket han är på dagarna) men så fort han blir lite kinkig på kvällarna så vill inte min man ta hand om honom. Vi har pratat om det men det blir inte bättre än så .

Det har blivit en ond cirkel för nu vill sonen BARA vara hos mig efter sex på kvällarna.
Skall börja jobba om 4 månader och blir så orolig för detta.

Känner igen det jag med!

Sambon har inget tålamod alls när hon är kinkig och lite grining (vilket inte är så jätteofta som tur är).
Men detta känner ju vår dotter av, så när han har henne själv blir ju oftast lite orolig. det är hemskt, men man känner sig inte riktigt "bekväm" med att lämna dem ensamma för att kanske göra något nån kväll.. Känner ni andra så?

Som vissa nämnt så är jag övertygad om att det hänger ihop med hur väl man känner sitt barn; med andra ord hur mycket tid man spenderar med det. En person som bara träffar sitt barn om kvällarna och helgerna kan omöjligt känna och därmed tolka sitt barn lika bra som en person som är med barnet i princip dygnet runt. Det där med kvalitetstid är skitsnack, enligt mig! Kvalitetstid utan kvantitetstid är en omöjlighet.

Så för att papporna (som det väl oftast rör) ska få bättre tålamod - bättre förstå sitt barn och dess olika sorters gråt, skrik etc - måste han vara hemma med det ensam, utan mamman som backup. Det dåliga tålamodet har säkert att göra med att de känner att de inte kan; det är ingen idé att de fortsätter gissa vad barnet vill - speciellt inte när mamman är i närheten och kan lösa problemet.

Jag hade också blivit sur om min dotter bara kunde tröstas av sin pappa; om jag inte verkade duga lika bra som han, men enda sättet att förhindra det är ju att lära känna sitt barn ordentligt.

När jag tänker efter har vi nog tålamod på olika områden.

Nu har vi varit hemme båda två under den mesta tiden men kanske haft huvud ansvaret pga av att jag va/är kontroll freak ibörjan, och ammade.

Insåg snabbt att när vi fått rutin på grejerna va han lika duktig och som sagt bättre på en del saker än jag.
Ni säger att ni inte känner tillit att lämna barnen till pappan...har ni släppt in honom från början då?

Snossan: Jodå, jag har då släppt in honom från början, och från början var han jätteduktig. Säger absolut inte att han inte är duktig nu, han är jättego och duktig med lilltjejen, och hon skiner som en sol när han i närheten, men det känns nästan som om jag får tjata på honom för att han ska ta större del i Emilias liv. Han har så mycket annat som hänger över honom säger han, saker som ska fixas osv.. Hur ska han då kunna lära känna sitt barn?

Håller helt och hållet med Angelgirl113 att det beror på att man ska känna barnet. Vill inget hellre att min sambo ska känna att han är trygg i situationen.

Snossan:
Min sambo var jättemkt med lillen när han var liten. Sen vet jag inte vad som hände.
Han började ju jobba. Mitt svar är nästan identisk med Blommande.

Jag menade inte illa när jag frågade om ni släppt in dom så ni vet, tänker bara på mig själv att jag har svårt ibland att göra på andras sätt och då kan ju man tröttna på att hjälpa till, iallafall vad min sambo/pappan säger. Jobbigt att ni känner så.

Funderar..kanske är något i oss kvinnor som "ska" reagera på gnälliga/ledsna barn som inte sitter hos män på samma sätt. Vet inte..

Snossan: .

Det kanske är biologiskt...ja, jag vet inte heller...

Hemma hos oss har vi nog ganska likvärdigt tålamod med Alfons. Han är i och för sig en riktig pärla så det är aldrig några större bekymmer.
Jag tror att jag byggde upp mitt tålamod när jag var hemma den första tiden och att min man byggde upp sitt from det att han började vara hemma när Alfons var ca 9 månader. Det hjälpte nog också till att han var hemma nästan 7 veckor när Alfons var nyfödd.
Men i vissa situationer kan vi ju bägge tappa tålamodet, men allt som allt är vi nog väldigt "jämna" där.