Hej
Jag har så många hemligheter och oarbetade dåliga händelser i mitt liv. Känner mer och mer att jag måste arbeta med dom innan de tar över och kväver mig. Psykhyllan briser snart.
Nu är det så att jag aldrig tar itu med något, jag hivar bakåt, blundar och ser endast framåt. Fungerar det i längden tro?
Annars, hur går man till väga för att rensa och bättra sig?
Allt kommer ikapp en.... Tyvärr! Men jag har inga bra råd att ge, kanske kan du få kontakt med en kurator via vårdcentralen?
hm... de är väl så
har provat kurator men kommer aldrig hela vägen liksom. det är så mycket och jag liksom drar mig tillbaka när jag ser deras reaktioner. jag har en väldigt stark sida utåt men det är väl just för att jag kväver det innersta liksom.
för 2 år sen dök lite upp på ytan att jag var så förstörd att jag var tvungen att få lugnande av min mamma och sov i nästan en vecka.
Då kanske du ska söka mer proffisionell hjälp än vad en kurator kan ge. Kanske någon form av terapi hos en psykolog som är mer långsiktig. Du måste få ur dig allt detta, det kommer bara att bli värre annars....
Men det kostar väl en del. sen blir man väl stämplad som psykbryt och får ett vakande öga över sig för att man har barn....säkert tvångsinlagt också. har inte ens tid med detta igentligen.
tack för råden men jag får nog städa en annan gång 
Ja du... det är nog så att samhället är inte alltid så snällt mot dom som inte mår bra.... ´Men en vacker dag måste kvasten fram...
Lycka till!!
nu är jag ingen psykolog eller har några som helst kunskaper i detta ämne men jag har fått intrycket att enligt de senaste behandlingsmetoderna inom psyk t.ex kbt - bör man inte gräva i sitt förflutna. Det är nuet och framtiden som är viktiga för oss och hur vi väljer att hantera nuvarande och kommande situationer i livet. Att se bakåt river bara upp gamla sår och skapar negativa tankar. Enligt min egen åsikt tror jag det är bättre att fokusera på positiva tankar om framtiden istället för att älta det förflutna som vi ändå inte kan göra något åt.
ok, men det är precis så jag levt hela tiden men blir liksom attackerad ibland av minnen och kan inte riktigt handskas med dom.
Du kanske ska välja vilka minnen du behöver bearbeta till och böjra med, det kanske är dom som är värre än dom andra? Alla behöver kanske inte bearbetas heller, utan mår bättre av att ligga i malpåsen...
isåfall kanske du borde ta kontakt med en psykolog som kan lära dig olika tekniker för att handskas bättre med dina minnen. Det är ju synd om du går och mår dåligt när du kanske kan göra något åt det. Men då fastnar vi igen vid det att du inte vågar gå och prata med någon av rädsla för att den kanske vidtar de åtgärder du oroar dig för. Jag vet inte hur du ska kunna få hjälp i så fall. Hoppas det löser sig för dig på något sätt. Kram!
Alltså vissa grejor som jag ej arbetat med som är jobbiga (ex dödssjuka barn, sjuk mamma, övergiven av pappa, våldtäkt, omedelbart snitt, magsår som höll på att kosta mig livet osv) de är ju ändå oskyldiga, jag kunde inte göra något, det var inte mitt fel.
Men de andra sakerna som jag har gjort och gör. de sakerna som får mig att känna mig som en usel människa (lögner, otrohet, bulimi som lett till hjärtrubbningar osv)....de är väl de som mest kväver mig. folk tittar på mig och ser upp till mig "ni är så lyckliga, hur gör ni?"...."du som är så snygg och smal, hur kan du fött så många barn?" svaret i mitt huvud kan ni ju lista ut själva.