Trotsig treåring, puh!
Vår underbare son är en aktiv, livlig, påhittig och mycket trotsig liten kille. Vi älskar honom, men just nu är han inne i en hemsk period. Vi försöker stimulera honom till roliga aktiviteter, vi är ute, vi leker inne, han får vara med när vi grejar hemma, vi träffar andra barn men aldrig verkar han bli nöjd. Han kräver ständig uppmärksamhet, allt blir till en strid.
Tror de flesta föräldrar känner igen sig, men vill ge några exempel på händelser den senaste veckan:
- Han har förstört sitt nya parkeringshus, sitt golvpussel, en dumpers och ett pippihus.
- Han har rivit ner sina tavlor från väggen och förstört dem.
- Han river ner sina sängkläder och sin madrass flera gånger om dagen. Han lägger allt i en hög tillsammans med alla sina leksaker.
- Han klär av sig naken och lägger sig i bokhyllan! (hallå...)
Alltså, en väldigt påhittig liten kille.
Vi känner oss helt maktlösa. Vad vi än gör hjälper det inte. Vi växlar mellan att leka pedagoger, uppmuntra, berömma, hota, skrika, skämshörn (ingen bra idé), förklara lugnt och sansat o.s.v. Säg vad vi inte provat...
Så här har han varit i flera månader nu, först trodde vi det berodde på att jag börjat jobba, men nu är vi hemma båda två över jul och nyår. Då blir det värre! Förmodligen saknar han dagis...
Mycket beror också på att han har mycket svårt att bestämma sig för om han behöver sova på dagen. Vi har försökt vänja av honom med det länge nu, men ibland behöver han det verkligen, ibland vill han inte och somnar vid fem i stället, blir väckt efter en stund, blir hyperaktiv och somnar inte förrän vid tio.... puh!
Det jag är allra mest konfunderad över är att han har så svårt att förstå vad vi menar. Vi kan förklara, hota eller tjata, allt rinner av honom. Idag visste vi inte vad vi skulle ta oss till eftersom han hela tiden förstör sina leksaker. Då blev vi drastiska och tog ALLA hans leksaker och ställde dem i garaget. Visst var han ledsen en stund, men glömde det snart och hittade andra saker att leka med (brorsans). Att ändra sitt beteende verkar inte vara något alternativ...
Det är fascinernade det här med barn, jag tror faktiskt att min pojke är helt normal, men bara oerhört envis.
Förslag på vad vi kan göra?