• ExAnimo

    Barnens far, mitt ex på intensiven. Mycket kritiskt.

    I natt ringde en vän till barnens släkt på faderns sida och talade om att yngsta barnens far låg på intensiven och att det var mycket kritiskt.

    Fadern har tagit stora mängder alkohol och tabletter, som i sig är en dödlig dos.

    Jag pratade även med läkaren på intensiven och rådfrågade om huruvida det var rätt för barnen att vi åkte in på sjukhuset.

    Både faderns anhöriga och läkarna tyckte att det var bäst för barnen att vi åkte in.

    Själv var jag och är fortfarande mycket orolig att barnen ska ta skada av att se sin far kopplad till alla slangar och respirator.

    Läkarna gav då 20% chans till att han klarar av krisen.
    En halvtimme efter att vi kommer in, förflyttas han in i ett annat enskilt rum för behandling.
    Den förflyttningen föranledde att faderns liv hängde på en mycket skör tråd och dom trodde inte att han skulle klara av det.

    Dagen har gått åt till att bara avvakta.
    Ingen kan ge några besked eller några siffror om ev chans till att han överlever.

    Jag och barnen har precis kommit hem för att försöka sova.
    Men det är ett par barn, som mår mycket dåligt och har mycket tankar som far runt.
    De skulle ha hämtats av pappa idag, för att öppna julklappar och fira nyår ihop.

    De kan börja stoja och springa runt och skoja, för att nästa sekund börja gråta.
    Min yngsta tjej började hyperventilera mitt i ett skratt och hostattack för att sedan nästan falla i gråt.

    Nu ligger de i min säng och ingen av dem kan sova. Det är tunga suckar och pustar och oroligt vridande i sängen.
    Ont i magen, huvudvärk och massor av frågor om vad som kan hände ifall pappa dör.

    Själv är jag också i någon sorts frustrerad chocktillstånd.
     Energin är totalt borta och bär en ilska för vad barnens far utsatt barnen för.
    Oro för framtiden och ovissheten är rent ut sagt för jävlig.

    Tankarna för hur barnen ska klara av och oron för hur barnens framtid ska te sig är konstant i mitt huvud.

    Är det någon som har varit med om liknande situation, som kan ge mig lite tips och råd på hur jag på bästa sätt ska kunna hjälpa mina barn?

    Barnen är pojke på 13 år och en flicka på 10 år som blir 11 i slutet av jan.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-01-13 17:31
    Först vill jag börja med att TACKA er ALLA som varit här inne som stöd för oss.

    Ni är mer än guld värda. TACK TACK TACK

    Måste bara få berätta en sak som är helt OT.

    så med andra ord härinne får man köra OT också.

    För mig personligen skulle det vara helt underbart om vi kunde fortsätta denna tråd med att berätta om härliga, trevliga och underbara saker som händer oss under vardagen. Samtidigt som jag fortsätter att uppdaterar tråden med barnens fars utveckling.

    Tror nog att vi alla kan behöva höra lite roligt efter all sorg och jobbigt som varit.

    Jag själv känner att jag verkligen VILL och behöver höra och läsa om roliga och små trivala underbara saker som en härlig uppvägning från all sorg.

    Så jag börjar och sätta ribban, sedan är det upp till er alla underbara människor att följa efter.

    Jag fick ett mail från redaktionen som alla vi medlemmar fått.
    Om man deltar i tävlingen så kan man vinna olika saker eller upplevelser.

    Jag har faktiskt deltagit. Och min högsta önskan är att få vinna en ÅRE resa.
    Jag har ju inga småbarn längre och vi kommer ju aldrig iväg någonstans.

    Fast helt ärligt... så skulle jag vilja ha möjligheten att bjuda mer er alla som varit så underbara i denna tråd. Det är direkt ur mitt hjärta min högsta dröm.

    Jag hatar att man ska behöva motivera, Varför man själv just skulle få vinna ett alternativ.

    Men min motivering är följande, kanske löjlig och banal. Men helt och rakt igenom från hjärtat.

    Var dag jag kämpar för mina barn och deras lycka.

    Kan ju vara övermäktigt för många kan ju en del tycka.

    Men FL har kommit att bli min ventil då allt känns kört.

    Och nog även mångas känslor rört.

    Jag öppet och naket, berättar om oss och vad som har hänt.

    Är nog faktiskt vida känt.

    Men det bästa som oss hänt är att inse att vi inte ensamma är.

    Om hur många underbara medmänniskor som på FL vistas där.

    Nu när allt med barnens pappa och värsta krisen är över.

    Vi en rejäl semester kanske behöver.

    Alla medlemmars goda råd och omsorg lär jag nog aldrig glömma.

    Helst skulle jag bjuda med alla medlemmar, men där får jag nog tyvärr fortsätta att drömma.

    TACK alla ni på FL för att ni funnits som stöd

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-03-16 12:52
    Fadern har överlevt sitt självmordsförsök.
    Men det har kommit att bli en vårdnadstvist istället.

    När fadern låg på intensiven, vände jag mig till soc för att få råd och stöd i min oro för barnen och deras umgänge med sin far.

    Det har framkommit att detta inte är första gången fadern försökt ta sitt liv.
    3ggr dokumenterat och flera försök som faderns sambo och god vän till familjen berättat om. (men som de aldrig lär erkänna inför rätten att det berättat.)

    Det har även framkommit att fadern hämtar barnen från mig på sina umgänges helger och lämnar dom ensamma på kvällarna för att gå ut och dricka alkhol med sin sambo eller med kompisar.

    Barnen har även berättat att dom allesammans kan sitta i flera timmar på Pizzerian/puben och bowlinghallen från tidig dag till sen kväll och pappa dricker öl.

    På soc hänvisade de mig till att vända mig till TR och kräva ensam vårdnad och övervakat umgänge. De ville inte ta emot min anmälan och göra en utredning före det.

    Så nu är det det en vårdnadstvist där fadern anser att det inte finns någon saklig grund för mig att söka ensam vårdnad och övervakat umgänge.

    Han bombarderar mig med SMS och kräver att jag ska lämna över barnen till honom.
    Han hänvisar att sin "namnlösa" advokat säger att jag har fel.

    Fadern anser också att soc har begått tjänstefel som uppmanat mig att vända mig till TR.
    Han kräver ett namn på handläggaren på soc.
    Men jag har ju inte fått någon handläggare på soc, eftersom de ansåg att jag skulle vända mig till TR först.

    Så här sitter jag och vet inte hur jag ska få dagarna att fungera.

  • Svar på tråden Barnens far, mitt ex på intensiven. Mycket kritiskt.
  • Tokern

    Jag har inga råd att ge dig, men jag måste iallafall skriva att det låter som du är ett bra stöd åt dina barn. Du är närvarande, engagerad, tillåtande och accepterande. Jag tror inte att du kan göra mer än vad du redan gör!

  • futura

    Kära syster, jag tänker på er. Jag tror att under kan ske och jag har snackat med Gud om det här nu. Hoppas ni kan få sova och att pappan får krafterna och livet tillbaka.

  • NeA 84

    håller med Trasher. vill barnen prata om det hela..så gör det. även om du inte har alla svar på deras ev frågor. förstår att detta är mycket svårt för er. var med barnen, dom behöver sin mor.
    hoppas att han klarar sig.
    tänker på er


  • hewa

    Jag tycker det verkar som du gör precis det du kan göra. Du finns där för dina barn, du låter dem känna, tänka, undra, fråga, skratta, gråta. Så länge de känner att alla känslor är ok känslor så har de en bra grund att stå på för att klara detta!

    Men hur är det med dig? Du är stark för dina barn, men vem är stark för dig? Har du någon att luta dig mot? Även om han är ett ex så är han en del av ditt liv genom att han är dina barns far, gissningsvis slits du av samma sorts tankar och känslor som barnen. Har du någon att prata med som kan hjälpa dig att vara stark för dina barn?

  • ExAnimo
    TACK för att ni svarar. Känner att jag behöver också få prata om det som har hänt idag.

    Det har varit tungt att försöka vara stöd på barnens faster, farmor och pappans sambo samt hela tiden vara på allerten för hur barnen reagerar.

    Det är som en ballong brast när vi kom hem.

    Och det är nu jag undrar om det är bäst att barnen får fortsätta tro att pappa av misstag fått i sig tabletterna.
    Att han NOG glömde bort att han tagit sin medecin och därför tagit dom igen.

    För jag vet ju att detta är inte pappans första försök till att ta livet at sig.
    för mig har det nog snarare varit en tidsfråga innan han lyckas i sina försök.

    Jag tror nog inte heller att han varit helt medveten om HUR farlig kombinationen var.
    ( den medecin han tagit var det värsta tänkbara sade läkarna. Vill inte heller tala om vilka det var, just för att inte uppmuntra någon på näten som ev själv mår dåligt och har planer på att ta livet av sig. )

    Barnen har frågat mig om pappa kommer att klara sig.
    Jag har sagt att jag kan inte lova och jag vill inte lova något, eftersom jag själv inte har någon aning om ifall pappan klarar sig.

    Jag känner mig fruktansvärt osäker på om jag gör rätt att vara så ärlig mot barnen.
    Men samtidigt så vill jag ju inte ge barnen ett falskt hopp.
    Barnen ville inte åka hem. Men samtidigt så orkade de inte med att vara kvar på sjukhuset.
    Jag lovade barnen att vi skulle åka in så fort det hände något och om dom från sjukhuset ringde. Men jag talade även om att vi kanske inte kan hinna in i tid om det är så att pappa blir mycket sämre.

    Jag har sagt att pappa får all hjälp han kan få på sjukhuset och att det är jättebra personal som har jobbat många år inom vården.
    Vi kan inte hjälpa pappa och inget annat göra än att fortsätta hoppas och be att det ska gå bra för pappa.

    Och om pappa nu eventuellt dör, så får vi i alla fall inte vara med där inne. För läkarna kommer att vara så upptagna med att försöka hjälpa pappa just då.

    Barnen har även frågat om vad som händer i fall  pappa dör. Kommer dom att få gå in till pappa efteråt. Kommer pappa ha alla slangar och tuber kvar då. kan man krama pappa.
    kommer han att vara kall  och stel som sambons katt då denne dog.

    Tidigare idag var jag och barnen ner till sjukhus kyrkan. Jag bad en präst komma och prata med barnen. Han var helt underbar och vi fick tända varsitt ljus för pappa och prästen bad en bön för både barnen och för fadern.
    Det verkade som om det kändes skönt för barnen att få göra detta.
    Vi fick även möjlighet att få ett eget rum där vi alla anhöriga kunde vara om vi ville.

    usch man känner sig så maktlös och otillräcklig. Önskar att jag kunde gömma barnen under mina vingar och skydda dom från allt ont och jobbigt.
  • hewa

    Det enda jag möjligen skulle hålla från barnen om jag var du är just det du själv skriver, om att han försökt avsluta sitt liv med vilje. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt, kanske kan du få vägledning i den frågan av någon kurator eller dylikt på sjukhuset?

    I övrigt låter det som att du gör allt du kan, du svarar på frågorna så gott du kan och så ärligt det går. Du vet ju inte allt, du heller och det förstår nog barnen också! Jag förstår att du känner dig maktlös, man vill ju så gärna skydda sina barn från allt svårt men vi kan ju inte det. De vi kan är att hjälpa dem att hantera allt svårt de råkar ut för och där gör du ett jättebra jobb! Försök nu bara hitta någon själv att hjäpa dig. Din egen familj, mamma, pappa, syskon?

    Hoppas för er skull att allt ska gå bra

  • ExAnimo
    hewa skrev 2008-12-30 23:51:25 följande:
    Det enda jag möjligen skulle hålla från barnen om jag var du är just det du själv skriver, om att han försökt avsluta sitt liv med vilje. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt, kanske kan du få vägledning i den frågan av någon kurator eller dylikt på sjukhuset? I övrigt låter det som att du gör allt du kan, du svarar på frågorna så gott du kan och så ärligt det går. Du vet ju inte allt, du heller och det förstår nog barnen också! Jag förstår att du känner dig maktlös, man vill ju så gärna skydda sina barn från allt svårt men vi kan ju inte det. De vi kan är att hjälpa dem att hantera allt svårt de råkar ut för och där gör du ett jättebra jobb! Försök nu bara hitta någon själv att hjäpa dig. Din egen familj, mamma, pappa, syskon?Hoppas för er skull att allt ska gå bra
    Min far lever dock inte längre. Min mor är hjärtsjuk. Min tvillingbror och hans sambo körde in oss till sjukhuset i natt. Syrran har inte tid. Storebrorsan är alkis och inget stöd alls öht.

    Den som varit stöd för mig är min äldsta dotter som hjälpt mig då hon kom till sjuhuset efter jobbet och följde med mig hem med barnen. Så att vi kunnat tagit hand om varsitt barn och suttit med dom i famnen och strukit dem och lugnat dem med försökande tröstande ord.
    vi har även ätit extremt sen middag ihop. Men hon var tvungen att åka hem och det är nu alla tankar kommer och man känner sig så ensam.

    Jag vet att jag kommer att vara göra allt för att vara stark inför barnen i morgon och om vi måste åka in i natt.
  • hewa

    Ojdå, ja då förstår jag om det är lite svårt att hitta någon att prata med. Skönt ändå att din äldsta dotter kunde hjälpa till ikväll. Det finns väl olika jourtelefoner som kommunerna brukar ha? Annars har jag hört mycket gott om sjukhuspräster och -kuratorer, de är inte dina nära och kära men de är vana att prata med människor i kris och sorg.

    Du klarar det här! Du kommer vara stark för dina barn, det är jag helt övertygad om trots att jag inte ens känner dig. Jag måste avvika en liten stund men kommer tillbaks, min inbox är öppen om du vill.

  • Forget Me Not
    Gråter ts JAG VET INTE VAD JAG SKA SÄGA... NÄR VET DE OM HAN KLARAR SIG? NÄR BORDE DET BÖRJA GÅ BÄTTRE?
    oj, capslock, ledsen men... jag vet inte alls vad jag ska säga... jag hoppas för er allas skull att allt går bra och att barnen får ha sin far kvar... 
     kram TS, all styrka till dig...
    http://
  • Sjöstedt

    Skickar styrkekramar till dej och hoppas allt går bra...

Svar på tråden Barnens far, mitt ex på intensiven. Mycket kritiskt.