Inlägg från: Hannah1979 |Visa alla inlägg
  • Hannah1979

    En fruktansvärd rädsla....

    Jag är gravid i vecka 24, med andra barnet, och totalt livrädd för förlossningen. Jag har varit på ett aurorasamtal. Det var väldigt mkt jobbigare än jag trott, jag bara grät. Ändå nämndes aldrig kejsarsnitt som ett alternativ. Det är det jag vill ha, trots att jag vet att det absolut inte är smärtfritt eller riskfritt, snarare tvärtom. Vill ändå ha det, men det verkar totalt omöjligt. Hur i hela världens dag ska man bära sig åt för att få ett kejsarsnitt? Min första förlossning var latensfasen otroligt jobbig med flera dagar med riktiga värkar, ändå öppnades jag inte. Jättesvaga värkar som inte ville sätta fart, ändå gjorde de lika ont som värkarna som kom i slutet. Det var mkt runt förlossningen, sugklocka, jag var helt borta av lustgasen och befann mig utanför min kropp kändes det som. Min förlossning var nog egentligen inte ovanligt komplicerad, och jag kan inte sätta fingret på varför det var så hemskt. Vet bara att jag inte vill uppleva det igen.

  • Svar på tråden En fruktansvärd rädsla....
  • Hannah1979

    Jag fick epidural och den hjälpte fint, det var egentligen inte smärtan utan det otroligt utdragna som var jobbigt. Jag hade ju värkar som inte gjorde någon som helst nytta. Min mamma hade samma sak och även min mormor så det går i släkten. När de gjorde kurvorna sa de bara "ja du har riktiga värkar, men du öppnas inte" Vill inte uppleva det igen. När jag, efter 6 dagars värkar, blev igångsatt med värkstimulerande, var kroppen totalt slut. Jag hade sovit 4 timmar på dessa dagar, då jag fått en sovdos. Kan inte riktigt förstå varför man ska gå så länge med värkar? Varför de inte satte igång, när det ändå var precis det de fick göra tillslut

  • Hannah1979

    Jag ska träffa henne i januari nu, och då ska jag försöka förklara hur dåligt jag mått sen förra mötet. Vi började med att gå in i samma sal som Enja fötts. Jag mådde illa, ville kräkas och tårarna bara rann. Vi hade inte planerat ett till barn, det blev ändå o självklart är vi ju glada men....ja du förstår. När ska du föda?

  • Hannah1979

    LyckaJones, nej jag orkade inte ta upp det vid det tillfället. Mådde så dåligt, men jag ska absolut göra det. Ja antar att de inte säger ordet snitt för då fastnar man ju vid det. Sen är det ju många som tror att snitt gör mindre ont och att det är en "lättare" väg. Så känner inte jag alls. Men om det handlar om smärta sprack mina stygn i underlivet upp och jag fick en kraftig infektion som inte gav med sig på 3 veckor. Jag inser att detta kommer göra mkt ondare efteråt, men då kanske jag har ork både, åtminstånde mentalt. Jag vet inte alls, och jag vet inte varför jag är så rädd faktiskt.

  • Hannah1979

    Jag var på mitt aurorabesök och det var värre än sist. Jättegullig barnmorska men tyvärr hjälper det inte. Detta var för en vecka sedan och efter det har det bara blivit värre. Vaknar på nätterna, kallsvettig och med hjärtklappning. Har haft panikångest förr om åren så jag känner ju igen det, men det var så längesen och man vill ju bara få längta. Nu har jag i alla fall sagt att jag vill ha KS och skall träffa en läkare på torsdag. Hoppas på det bästa då

Svar på tråden En fruktansvärd rädsla....