En fruktansvärd rädsla....
Jag känner dels igen mig. Min latensfas var inte farlig alls. Men resten var helt hemskt. Och ändå gick allt som det skulle, det var en väldigt normal förlossning. Jag blev chockad över smärtan, min egen skräck och kände mig liksom tagen på sängen.
För mig har det hjälpt att läsa andras berättelser här inne. Bara att gå igenom förlossningar och tänka sig har fått mig att slappna av. Nu tänker jag att det antagligen kommer bli helt hemskt denna gång också. Men förhoppningsvis går det fortare och dessutom handlar det trots allt om en begränsad tid.
Jag tycker du ska fortsätta att gå på samtalen och gråta så mycket som du vill. Och fortsätta prata om kejsarsnitt. Står du på dig så tror jag att du får det. Samtidigt kanske samtalen kan få dig att tycka att en vanlig förlossning är okej, så länge som du känner att kejsarsnitt finns som ett alternativ, om du förstår vad jag menar.
Huvudsaken är att du inte skäms över din rädsla. En förlossning är ju förfärlig. Jag känner att denna gång ska jag inte vara duktig eller stark. Jag ska vara mig själv.