Jag vet att människor i min omgivning uppfattar mig som extremt feminin både till utseende och personlighet. Det är inte direkt något jag medvetet eftersträvar och det är inget jag själv brukar tänka på när det gäller andra människor, så det gör mig alltid lite förvånad att få höra det.
Hur tror/vet du att andra uppfattar dig? Är din könstillhörighet en grundläggande del av din personlighet?
Jag tror att andra uppfattar mig som 50/50. Utseendemässigt har jag en feminin kropp men kanske inte jättefeminint ansikte och frisyr (förutom mina äppelkinder, som är allt annat än maskulina 
). Jag har lätt för att bygga muskler och är oftast rätt stark, så där ses jag säkert som rätt maskulin. Om man ska se till de egenskaper som brukar betecknas som feminina, ses jag nog som typiskt feminin i det att jag pratar mycket och har nära till känslor och sånt. Sen "är" jag maskulin i det att jag ´är händig och tar plats.
Iom att jag sedan länge är oerhört intresserad av genusfrågor har jag sjävklart tänkt mycket på detta, och är övertygad om att vi alla har potential att vara det mesta så att säga. Jag försöker bejaka både mina feminina och mina maskulina sidor. Sen kan man förstås ifrågasätta varför vissa saker uppfattas som just feminina och maskulina och vilka värden vi tillskriver dem; vilka egenskaper som anses som lite bättre än andra. Men det är en helt annan diskussion.
Lemonad skrev 2009-01-02 16:32:42 följande:
Personligen så är jag övertygad om att den absolut största delen av allt det vi betraktar som maskulint/feminint är socialt konstruerat. Även när det gäller mig själv. Som sagt så anstränger jag mig inte medvetet för att "vara" feminin. Men jag är inte dum. Jag har fått en väldigt könstypisk uppfostran med allt vad det innebär och den dragning jag känner till allt som uppfattas som feminint har säkert sitt ursprung där. Har du upplevt att det maskulina i din personlighet har bemötts negativt någon gång?
). Jag fick olika typer av leksaker att leka med - både dockor, bilbana, lego och knallpulverpickadoller - och blev peppad att göra det jag gillade. Att mina fritidsintressen var teater och dans stämde nog väl med min personlighet, men antagligen påverkade det mig mer än jag fattar. 
- och känner mig snarare stärkt av att ibland utmana omgivningen genom att t.ex. inte raka benen en sommar (även om det är sjukt svårt att inte känna av trycket!) eller liknande.
Jo du har rätt, jag borde säkert testa. Frågan är bara hur! Det feminina kommer så enkelt för mig. Några tips?
Haha.
Hm, svårt... Det bästa är kanske att gripa chanserna när de dyker upp. Typ säga "jag kan ta det" när nån frågar efter "några starka killar" som kan bära ditten och datten. Eller testa att se vad som händer när du inte rakat benen så att de blivit så där härligt fluffiga (om nu dina blir det ). Och var på din vakt vid tillfällen då du vet att du ibland spelar på din femininitet - och gör istället tvärtom (eller som du tror att en kille skulle göra).
Nåt som alla tjejer borde testa är att, när man är på middag med fler heterosexuella par, hänga ute i vardagsrummet (med killarna) och dricka en whisky medan Tjejerna hjälper till ute i köket.*
* Extremt könssocialiserat men inte desto mindre väldigt vanligt. Händer jämt.
Kroppsligt: väldigt feminin. stora bröst, kvinnlig figur, kort och små händer och fötter.
stil: feminint maskulin, kan man säga så? Har inte killkläder men mer sportiga kläder som är anpassade för kvinnor. Aldrig klänning, kjol, handväska eller högklackat. är inte bekväm med det.
personlighet: maskulin. mer logiskt tänkare än emotionell. Är inte väldigt omhändertagande (Bara när det kommer till djur). Är mer rastlös, individualiserad och har mycket humor. Saknar biologisk längtan efter barn och så.
Som barn: pojk-flicka. lekte med killar, endast killeksaker första åren, morsan klädde mig i könsneutrala kläder och i blått. hon uppfattade detta redan när jag var bebis. ville vara kille, ville bli man som vuxen.
Idag: jag är kvinna och identifierar mig som det. är över 30, under 40 och blev straight. endast alfa-Hannar tolereras, röstar Högerextremt
(hemligt: har flera manliga känskarakteristika som syns/märks eller har varit synbart utåt sett)
Jag är väl inte den mest maskulina mannen kanske, men det är inget som jag tänker så mycket på utan jag är den jag är, helt enkelt.
Jag tror att andra uppfattar mig som 50/50. Utseendemässigt har jag en feminin kropp men kanske inte jättefeminint ansikte och frisyr (förutom mina äppelkinder, som är allt annat än maskulina 
). Jag har lätt för att bygga muskler och är oftast rätt stark, så där ses jag säkert som rätt maskulin. Om man ska se till de egenskaper som brukar betecknas som feminina, ses jag nog som typiskt feminin i det att jag pratar mycket och har nära till känslor och sånt. Sen "är" jag maskulin i det att jag ´är händig och tar plats.
Iom att jag sedan länge är oerhört intresserad av genusfrågor har jag sjävklart tänkt mycket på detta, och är övertygad om att vi alla har potential att vara det mesta så att säga. Jag försöker bejaka både mina feminina och mina maskulina sidor. Sen kan man förstås ifrågasätta varför vissa saker uppfattas som just feminina och maskulina och vilka värden vi tillskriver dem; vilka egenskaper som anses som lite bättre än andra. Men det är en helt annan diskussion.
Jag vet att människor i min omgivning uppfattar mig som extremt feminin både till utseende och personlighet. Det är inte direkt något jag medvetet eftersträvar och det är inget jag själv brukar tänka på när det gäller andra människor, så det gör mig alltid lite förvånad att få höra det.
Hur tror/vet du att andra uppfattar dig? Är din könstillhörighet en grundläggande del av din personlighet?