IVF - Berätta eller inte?!

Så fort vi bestämde att köra med IVF så fick alla i våra familjer reda på detta...de flesta kompisarna också, men några träffar man så sällan och är på en helt annan plats i livet så vi ser ingen poäng att berätta för dem. Det blev väldigt intensivt en period eftersom alla ville prata igenom det ordentligt med en....men det är det verkligen värt för nu när jag mår dåligt av medicinerna så förstår alla och visar så mycket hänsyn och omtanke Det är jag väldigt glad för nu!

Jag vet inte om jag ska berätta för mina närmaste chefer i projektet jag sitter i (ute hos kund), den enda som vet än så länge är min löneadministratör (ska få bruttolöneavdrag) och närmaste chefer hos arbetsgivaren. Jag tar det som det kommer. Känns det som att det kan hjälpa mig att berätta detta för någon i mitt projekt så ska jag säga detta...fast än så länge vet jag inte om det gör det.

Det viktigaste är att det känns rätt, så jag går alltid på magkänslan och berättar när jag orkar vill. Lycka till med er IVF!!! Hoppas det tar sig på första försöket

Vi ångrar att vi berättat! Det blir så krystat vid sammankomster och ingen vet vad de ska säga. Stöd har vi sannerligen inte fått! Vi hade med facit i hand inte berättat alls,men det är en avvägning man får göra själv.

Min man ville inte berätta från början.

Men efter 4 ivf vart det ohållbart. Av alla medeciner var jag som en tickande bomb i humöret, sätet m.m. Jag penlade i vikt upp och ner av överstimulering m.m. så min chef frågade om jag var sjuk.

Så efter fjärde ivf gick gubben med på att vi var ärliga.
Jag ville vara ärlig från börljan då jag vet hur känslig jag är för hormoner.

Det är bara ni själva som kan avgöra just eran situation.

Kram på er

kotten 09 skrev 2009-01-04 12:34:09 följande:

Vi berättade till alla. Idag kan jag säga att jag ångrade det.
Mitt råd att inte göra det, om ingen frågar eller vet om att ni försöker. Så sätt inte allt på deras näsa.

För du kommer hela tiden att få frågan

"vet ni nå än" å "hur har det gått?"

Sedan kommer dte OM dte inte lyckas

"Å, så tråkigt, jag lider med dig", bla bla bla,"ska ni göra fler försök?"

Ska ni adoptera nu då då ni inte kan få egna barn?.

Nu får jag en uuuuurledad fråga av varje människa vi känner, HAR NI HÖRT NÅ ÄN fast dom frågade för 1v sedan å vi vet inget ju. Vi väntar på BB.

Så för att slippa ALLA frågor TS så säg inget!
Det är mitt råd.

Hej!
Har berättat för närmaste familjen samt för mina nära vänner. Ångrar så att jag berättade för mamma eftersom hon berättade vidare för min pappa (har en rätt trasig kontakt med). Detta resulterade i världens konflikt mellan mamma och mig. Känner mig fortfarande sviken och förråd och ´har inte kunnat fått nåt stöd av mamma i detta.

Mina bästa vänner däremot är de som får mg att orka och att klara mig igenom mina mörkaste stunder. Min bästis är till och med den som fått vara med på ÄP. Har kanske inte haft världens bästa support från sambon hittils.

Kramar från Turbolina

Förtydligar: Vi ångrar att vi sa nåt till min mans familj,men inte till mina två närmaste vänner. Var tvungen ha nån vettig att ventilera med. Hade aldrig sagt nåt till makens familj om det inte varit så at vi var tvungna sova över där vid ÄP och ET. Skulle aldrig i livet säga nåt till min egen mamma! Hon tycker ändå jag är för gammal för barn.

Hmm.. ok, jag fundrar på att berätta för närmsta familjen iaf. Eftersom man inte vet hur man kommer att må och så där. Men jag tycker att det är så svårt att ta upp en sån här grej, speciellt eftersom vi inte ens har berättat att vi försöker.

Var de nån som sa till på jobbet? jag vill så gärna undvika de eftersom den jag jobbar kan göra mitt jobb till ett helvete...tänkte ta lite vita lögner om ledighet

Vi har valt att berätta för de som vi känt att i får ett äkta stöd ifrån. Till mina föräldrar berättade vi inget förrän jag fick ett ma i somras. Nu vet de om att vi behöver genomgå ivf, men inte när vi gör våra behandlingar. Det är för att "skydda" mig från frågor. Jag upplever det hela behandlingen påfrestande nog och vill vara den som styr över när jag orkar prata om det och inte. Även fast frågor kommer i välmening kan de komma vid feltidpunkt och därmed inte uppfattas av mig just då som välmenande.

På jobbet vet min chef och det är skönt. Även mina närmsta kollegor, som jag litar på, vet vilket är skönt eftersom det inte blir några frågetecken kring varför jag är borta.

Vi har inte berättat ngt för våra famlijer. Inte heller på jobbet, men för vissa förtrogna kompisar. Jag lyckades "smussla" med 3 st IVF, utan att ngn fick veta på jobbet. Sen spekulerades det väl lite, men det skiter jag fullkomligt i =)

Jag skulle rekommendera att INTE berätta. Det kan som för "jag är bäst", bli helt fel. Och sedan så tycker jag personligen att det tillhör privatlivet.

Lycka till! /Milda M.