Fortsättningstråd Framfall/slid eller livmoder

Hej,

Jag har läst en del på Familjeliv men har inte skrivit själv. Nu har jag gjort en användare och undrar om ni kan svara på frågor som alla barnmorskor jag träffat inte har kunnat svara på.

Jag födde barn vaginalt för cirka ett år sedan. Barnmorskan tittade på mig efter förlossningen och sade sedan att hon måste kalla in läkare för hon skulle inte klara av att sy själv.

Efter några veckor när jag vågade kolla såg jag två bollar. Började googla och hittade Familjelivtrådar om framfall. Beställde möte med barnmorskan som sade att allt såg normalt ut. ev lite slapp framvägg. 

Råden blev att knipa. Och vad jag har knipit!!!

Efter mer eget sökande och då jag läst forskning inser jag att ett framfall inte går att knipa bort. Jag bokar ca 6 månader efter förlossning möte med barnmorska. Det såg bättre ut tyckte hon. Att jag inte kunde motionera (springa) eller hoppa, stå, gå eller använda tampong (som bara kom ut igen) eller var tvungen att hjälpa bajset ut med fingret var normalt. Bara att knipa.

Efter en period av "jaha, men då ska jag väl leva med detta då" bokade jag 9 månader efter förlossningen möte med barnmorskan. Då hade hon med sig husets "expert" på framfall. Den barnmorskan sade att det ju var något men inte fick jag någon diagnos. Rådet blev att knipa.

I dag såg jag uppdrag granskning och för första gången förstod jag ett par saker. En sfinkterruptur är inte en total öppning mellan slidan och analen - alltså den kan ligga innanför skinnet. Jag kunde inte hålla inne gaser eller avföring de första dagarna efter förlossningen men det trodde jag var normalt (allt är ju så väldigt normalt i svensk vård). Mina två bullar som fortfarnde hänger ut vid slidmynningen är kvar och utan diagnos.

Jag undrar hur man kan gå vidare. Vart vänder man sig?

Jag såg ju också på uppdrag granskning om det där greppet "som skulle vara ett övergrepp enl. barnmorskan i programmet" och prövade något som jag aldrig prövat förut: jag tog grepp och försökte känna hur tjock/tunne väggen mellan ändtarmen och slidan var. (Pincettgrepp). Herregud det var ju ingenting nästan. Ett gladpack är ju tjockare. Ska det vara så?

Det var mina två frågor.

Hoppas på svar från er som vet saker om framfall.                                     

Jag bor nära Linköping men hör inte till det sjukhuset. Tror ni att man kan få en tid ändå? Det vore ju det absolut bästa. 

Vi är gravida igen och tankarna far "Hur ska det bli efter nästa förlossning?" "Kan kejsarsnitt hjälpa?" "Måste man ljuga och säga att man har förlossningsskräck eftersom att framfall inte kan anses vara ett giltigt skäl till kejsarsnitt eftersom att framfall ju egentligen inte finns inom vården (ironi)?".

Tack för era svar. Jag kan inte beskriva hur bra det känns att denna tråd finns.     

Tack så mycket. Jag ringer i morgon. Fast det kanske hela Sverige gör också efter programmet ha ha. Jag tyckte hon verkade sympatisk. Tack igen.

Fick inte boka tid hos Eva U enligt KK (inte henne). Fick namn på den som ska vara sk specialist på mitt sjukhus. Känns som det blir ett till mellansteg.

Varför säger alla BM att det är minst lika farligt för risken att få framfall att vara gravid som att föda vaginalt? Jag tänker bara på att de som fått operation mot framfall har berättat att de måste lova att de fött sitt sista barn före (typ) och blir de gravida så är kejsarsnitt ett givet alterantiv.   

Jag tycker att det är så svårt att fundera på KS. Jag har förstått att den svenska touchy feely-vården hellre beviljar snitt när någon KÄNNER sig rädd för förlossning än när man har fysiska åkommor att hänvisa till så som framfall. I det senare säger de bara att snitt är ju livsfarligt - man kan ju alla gånger dö (ungefär) och att en vaginal förlossning är det bästa för barnet och dessutom får man inte framfall av förlossningen - det är själva graviditeten som gör det. (OBS. detta är mina erfarenheter - och vad jag fått höra.)

Jag har svårt att förstå hur någon kan bli nekad snitt (som man läser om i vissa trådar) eftersom det på sjukvårdsupplysningens sida 1177 står att "ingen kvinna ska behöva föda vaginalt om hon inte vill."

De enda jag känner till som fått KS är de som har för trångt bäcken och de som fått akuta snitt.

Vågar man trycka på framfall för att få KS? Vågar man det först när en specialist skrivit sitt utlåtande? Eller ska man bara säga att man är vrålrädd för förlossning (vilket känns kränkande mot en själv för det är ju inte alls det som det är frågan om).

    

Minnie 7: Ja kolla gärna. Tack. Specialisten här har ju givetvis semester nu...

Förtydligande: "De enda jag känner till som fått KS är de som har för trångt bäcken och de som fått akuta snitt" när det gäller fysiska åkommor alltså.

Det är just detta:
En graviditet är en stor belastning på hela bäckenbotten. Personligen tror jag inte att mitt framfall blev sämre av förlossningen, däremot blev det lite sämre under den andra graviditeten.

...som är så klurigt. Jag vill ju föda vaginalt men jag är livrädd för att framfallet ska bli värre eftersom att det inte finns några riktigt bra operationer ännu.

Är det någon fler som funderar på hur man ska göra - kejsarsnitt eller vaginalt? (Sen är det ju inte säkert man får KS, men ska man strida om det eller inte?)

Hur kan man veta om det är graviditeten som gjorde framfallet eller förlossningen? (Nyfiken)

Jag har läst att lågt krystskede (75 min) och klipp (japp) är bidragande faktorer. Jag har alltid tänkt att det är förlossningen som var boven.         
 

Det verkar knepigt att veta vad som var orsaken. Jag fick rätt dålig vård. Hade t.ex. havandeskapsförgiftning som jag åkte in för flera gånger (självdiagnos) och trots sjukt högt blodtryck, svulland som inte lade sig och extrem viktuppgång (vätska) klappade de mig på axeln och sade att blodtrycket var högt för att jag var orolig. Dagen efter sista gången jag var inne för den saken blev jag igångsatt pga en annnan sak som jag själv märkte och då sade de lite i förbifarten att jag ju hade havandeskapsförgiftning.

Detta är bara ett exempel som visar att ingen liksom brydde sig om att kolla upp saker och ting under själva graviditeten. Eftersom magen var ivägen så såg jag inte hur det stod till där nere själv under graviditeten men jag tänkte ju att allt var normalt eftersom det var första barnet (och att ingen pratar om underlivet).

Jag tror att det bästa jag kan göra är att försöka få tag i någon som kan berätta exakt vad som är felet. Det närmsta jag kommit är ju den där husets expert (BM) som sade att det ju var någonting ja, men inget att få på papper eller så.     Frågan är bara hur många möten det ska ta innan man blir tagen på allvar.

Hej,

Här kommer en pinsamfråga som jag hoppas få svar på här i forumet. När jag fick min bebis hade jag noll knipförmåga även där bak. Jag tyckte att jag var den enda som fes friskt  (utan att kunna hjälpa det) på BB. Vidare kunde jag inte sitta på tre veckor (och  någon sittring hade BB aldrig hört talas om att någon föderska någonsin behövt så något sådant hade de blankt inte). Vanligt?