Fortsättningstråd Framfall/slid eller livmoder

tack för svar Minnie, det var så jag tänkte att det var.

Men jag har verkligen ångest inför den där narkosen....hur går det till? Får man nåt ner i halsen, men det är väl efter att man fått nåt medel i handen? Andas man in narkos medlet eller får man det i blodet eller både och?

Nej nu känns det bara blä. När jag först fick besked om operation blev jag lättad att jag äntligen skulle få någon hjälp. Men nu ser jag bara allt besvär som kommer. Min sambo jobbar på sjön så han åker iväg på fyra veckors jobb precis nästa vecka så jag måste ha andra boende hos mig hela tiden för jag inte får lyfta nåt.

Sen har jag precis startat eget som jag är upptagen med och nu kommer jag inte kunna jobba med det som jag vill. Det är precis i startfasen så det är verkligen sämsta tiden att vara "sjuk". Om det i förlägningen betyder missade kunder går det ju inte ens att mäta i pengar vad jag förlorar.

Nej jag är fortfarande väldigt arg över hela min situation. Jag känner att det är så onödigt, det här hade aldrig behövt hända och pga andras misstag får jag ensam ta konsekvenserna och betala för det. Det känns inte rättvist!

Så, det var dagens klagolåt! :) Nu ska jag ut och göra nåt vettigt som att dela ut flyers eller nåt!

Förstår att set känns blä! Jag är också oerhört arg och bitter (???) över situationen man får dras med hela livet. Pga att de inte hade riktig koll tycker jag på minst ett par punkter.
Fick också ha inneboende i fyra veckor efter min op samt en sambo som inte var alltför, och ff inte är, stöttande.

Om operationen är längre än en kvart brukar man få en tub i halsen (finns olika). Den stoppas ner efter du är sövd. Man sövs i regel (som vuxen) genom att sömnmedel sprutas in i en nål på handen/ armen. Sedan tillförs fortsatt sömnmedel antingen där också eller via gas. Olika från sjukhus till sjukhus men lika effektivt.

Jag är också bitter. Så in i helvete! Tänk om man hade upptäckt min trasiga muskel direkt och lagat den då hade jag kunnat kniptränat med en hel muskel från början och troligen aldrig fått framfall. Vissa dagar känner jag att livet är helt meningslöst. Mitt allra största intresse har alltid varit träning och framför allt löpning och det är något jag aldrig mer kommer att kunna ägna mig åt i den utsträckning jag önskar. Snacka om att man är märkt för livet! Bitter är bara förnamnet!

Här är en till som är bitter! Sjukt bitter! Arg! Ledsen! Förutom att fått en totalruptur efter förlossningen, åker man även på framfall. Jag är också en löpartjej, och det gör ont så in i h-vete att tänka på att jag aldrig i hela mitt liv kommer att få springa ett marathon eller hoppa loss på en studsmatta. Mitt framfall är ett bakre. Och vad jag förstår så är det svårt att operera detta bra. Varenda en får ju återfall verkar det som. Det finns ju inga positiva historier med folk som har kunnat återgå till sina vanliga liv med träning och dyl. Jag hatar att varje morgon vakna och känna att det är piss att gå upp ur sängen bara för att man känner av sitt underliv hela tiden, skav, tyngd, svårt att bajsa. JAG HATAR DET!  Ikväll är ingen bra kväll för mig :(

Funderar på om man kanske skulle åka till Usa och operera sig? Fast det kostar väl skjortan antar jag. Här finns lite före och efterbilder. Många "före"-bilder ser ju ut att vara en del med framfall. Men det är klart, man vet ju inte vad långtidsresultatet är.
www.womenswellnessinstitute.com/content/photos/ 

Snöfrun, så känner jag också! Jag som har knipit som en galning precis hela dagarna och så får jag veta nu att jag inte har någon mellangård. Vad ska man då knipa med? Ingen i min familj har haft framfall så jag är övertygad om att det beror på att mellangården inte finns som stöd. Och allt har ju bara halkat ner mer och mer eftersom det har tagit sån tid att få hjälp. Bedrövligt och så onödigt!

Up: oj, trist! Håll oss gärna uppdaterade på annat vis Ms c: lycka till med op! Det är lite läskigt att sövas tycker jag men det är många många som jobbar med att bara hålla koll på dig. Minnie7: har missat, vilken op? Ja fy, bitter kan jag skriva under på. Fyra veckor efter op idag och jag hade hoppats må bättre än jag gör. Har fortfarande väldigt ont, främst i den bakre plastiken. Dessutom har jag kvar hematomet som nu har blivit en hård kula koagulerat blod. Sitter precis vid slidöppningen och gör så jag inte kan sitta riktigt, köra bil eller ha jeans... försökte få upp ett finger idag och herregud vad hårt och stramt det är, läkaren har sagt att jag snart ska börja töja med fingrarna eller annat(!) och en massa glidmedel. Efter att ha läst på amerikanska sidor börjar jag förlora hoppet on att detta kommer bli bra. Nästan så jag ångrar op just nu... Usch, vill ha tillbaka mitt liv utan fokus på underliv!!!

jaa ni..jag hatar att känna o veta att man är så skör... att alltid tänka på att äta rätt, dricka ordentligt med vatten att varje dag ta bulkmedel för att för att inte bli hård i magen, då man efter en sån här op inte får trycka på, just för att allt är så skört, att alltid bli rädd då man hostar för att inte hosta eller nysa sönder nåt, att alltid tänka- får jag lyfta det där eller är det för tungt?? att inte kunna motionera som man vill- har tex börjat på gympa mest för att jag mentalt ska må bättre men är rädd hela tiden att det är en för stor påfrestning för kroppen, gör inga hopp osv då stampar jag på stället istället, men kroppen bara skriker inombords att jag också vill leva ut fullt ut i gympa passet.....allt det här säger ju sig själv att jag kan inte leva normalt längre o slappna av- finns alltid där...vissa dagar är fortfarande värre då jag känner av det mycket mer som tyngd o svullenhet att allt åker ned ett hack...mysko...har ibland problem igen att jag inte får ut all avföring..blir sååå trött....känns som det opererae har mjuknat upp mer nu o inte ger samma stöd längre...?? blir så less o måste försöka lära mig att leva med det här... när jag opererades sista gången nu så läkaren att det här med framfall är svårt att få till det riktigt bra...!!! kul...neeeeej......