Varför är man förlossningsrädd?

Fast frågan är ju väldigt svår att besvara!??
Jag är inte förlossningsrädd alls.
Var det varken med min första el andra.
Däremot är man ju lite nervig nu när man vet vad som väntar.
Men också förväntansfull.
Jag har alltid sett det som nåt som måste göras om man vill ha barn
Nåt som miljoner kvinnor klarat av i ala år.
Nåt vi är skapta för.Så rädd har jag aldrig känt att jag behövt vara.
Men det är JAG det.
Att fråga andra varför dom är rädda känns lite nedlåtande.
Det finns ju lika många svar på det som kvinnor med rädsla?
Varför är man rädd för spindlar?Varför är man rädd för att flyga osv osv.
Det gör ju ofta skitont att föda.
Det är inte heller helt riskfritt att föda även om många tror det.
Så jag förstår varför man kan vara rädd!
Däremot känner jag att det vore bra om dessa kvinnor fick hjälp med det så att dom kan få möjlighet att få gå igenom något så vackert som en förlossning.
För det är ju också underbart.
Men jag förstår som sagt inte riktigt vad du vill ha ut av frågan?
För hur många svar du än får så kan du nog inte förstå just deras rädsla.
För det finns många svar och varje individ känner olika och det bör ju respekteras.
Nu menar jag inte att dissa dig heller TS.
Så du förstår det.
Utan bara en stilla undran om din fråga

Jag är rädd för smärtan.

Så här svarade jag i en liknande tråd!

- Misstro till förlossningsvården. Jag är skiträdd för att någon ska fucka upp, eller att det inte finns resurser. Har en släkting som är BM som säger att svensk förlossningsvård är i bedrövligt skick och förlossningsläkare som valt planerat snitt framför vaginal förlossning för egen del. Anser därför att den rädslan är befogad. Jag är medveten om att man kan råka ut för klantar vid ett snitt också, men där har man i alla fall ett visst antal resurser avsatt.

- Rädsla för komplikationer i samband med eller efter den vaginala förlossningen. De komplikationer man kan råka ut för vid ett snitt ter sig för mig personligen mer tilltalande än de vid en vaginalförlossning. En smaksak antar jag!

- Hur jag ska reagera rent mentalt i en förlossningssituation. Lite svårt att förklara, men jag har en tendens att reagera ganska drastiskt och destruktivt i en trängande situation. Helt enkelt rädd att jag ska bli knäpp, bli överkörd av personalen, att det hela ska förvandlas till ett övergrepp. Återigen, man känner sig själv bäst.

- Väldigt rädd för det utlämnandet som en förlossning innebär, har svårt för nakenhet och känslor, även inför människor jag känner.

- Eftersom jag mer eller mindre förväntar mig att förlossningen skulle bli traumatisk är jag rädd för vilka följder det skulle få efter förlossningen. Hur det ska gå med anknytningen till barnet, om jag överhuvudtaget kommer vilja ha det.

- Att min rädsla ska innebära komplikationer tex att barnet drabbas av syresbrist.

- Jag har säkert fler issues, men sist men inte minst, själva tanken på att klämma ut ett barn mellan benen är så fruktansvärt äcklande att jag inte kan beskriva hur jag känner. Rädd att jag ska bli helt förstörd efter.

Måste bara tillägga att nu när jag har fått ett snittlöfte (inte gravid än) är jag inte alls fokuserad på rädslan, ser fram mot att föda med snitt på samma sätt som vissa kvinnor ser fram emot sin vaginala förlossning. Är inte ett dugg intresserad av att bli "botad". Är glad att sjukvården har lyssnat på mig och förstått mina önskemål.

Lite konstig fråga. Även om man inte fött förut så kan man väl sätta sig in i hur ont det kommer göra. Och allt som kan gå fel. Det är väl inte så konstigt att man är rädd. Jag tycker det vore konstigare om man inte vore rädd.

Jag kände så här... första gången vart jag rädd för jag visst inte vad jag hade att vänta mig, man är rädd för det okända helt enkelt...
Denna gången, andra förlossningen då är jag rädd för jag vet vad som kan hända och jag vet att det kan gå illa eftersom jag har upplevelser i bagaget som inte enbart är roliga förlossningshändelser.

Är för mig mindre förståligt varför man inte är rädd!?

SooJuicy skrev 2009-01-11 10:42:00 följande:

Ja, faktiskt! I vårt moderna samhälle är det ju bland det mest riskfyllda man utsätter sig för.

Jag förstår inte varför det är relevant? Det är väl skitsamma om man kan bota en rädsla eller inte. Är man rädd så undviker man det man är rädd för, en helt naturligt reaktion.

Måla fan på väggen? Nej, det handlar om att vara rädd.
Har man ingen fobi så är det kanske svårt att förstå hur hjärnan fungerar. Det är inte så att man är rädd för att man ser saker negativt utan man ser saker negativt för att man är rädd.

Jag kan förstå att man kan vara rädd, jag trodde att jag skulle vara rädd. Men ju mer jag läste på och ju mer jag kände vad som hände i kroppen desto mindre rädd blev jag. Nu inför andra (är gravid igen) så ser jag fram emot förlossningen. Det visade sig att jag gillar att föda barn, trots smärtan. Häftig upplevelse helt enkelt! Men jag kan förstå rädslan, jag hade lika gärna kunnat få panik istället, men det vippade över åt andra hållet. Jag är mer rädd för att få en förlossningsdepression...