Ser att det är en väldigt gammal tråd, men för vad det är värt kan jag inflika min upplevelse av nuvaringen.
Kort sagt en mardröm.
Nuvaring va det första preventivmedlet, efter kondom, som jag provade. Jag var väldigt orolig över hur p-piller skulle påverka mig, så jag hade inte provat något tills då (19 år gammal). Hon som skrev ut dom åt mig försäkrade mig om dess säkerhet och att hormonet i ringen inte skulle påverka något annat än aktuell region. Allt lät toppen. Så lätthanterligt. Jag hade aldrig ett samtal, med varken läkare eller andra tjejer/kvinnor, om hur man ska vara vaksam på förändringar när man provar ett nytt preventivmedel. Så det är nog en stor anledning till att jag inte märkte något. Jag hade alltid haft lite värre humör en de flesta under pms. Hur som helst kom den att bli än värre varje månad efter att jag började med ringen. Men inte så mycket att jag självnärkte något. Efter ett halvår började det bli rätt jobbigt, så kontaktade ungdomsmottagningen, och fick ssri utskrivet. Inte en aning om vad det kunde ha att göra med. Min enda kunskap var att jag har värre pms än de flesta, och nuvaringen hade jag ju fått berättat för mig skulle vara heeelt säker, och inte påverka något annat än att jag inte blev gravid. Plus att början av 20-årsåldern är ju en period med mycket nytt, en del drama och allt sånt. Det var min sanning de kommande 4 åren. Ssri hjälpte ett par månader.
Efter ca 9-10 månader med nuvaringen fick jag plötsliga gråtatacker. Nu började allting rämna för mig. Utan att jag märkte något sammanhang alls.
Jag sökte efter hjälp för depression, frågade om utredning för PMDS och utvecklade mild bulimi. Men fann ingen hjälp. Inget lyckopiller hjälpte. Det tog mig två år att komma på den självklara tanken att söka upp en gynekolog. Vid det laget var jag rätt övertygad om PMDS. Samtliga frågade om preventivmedel, och jag berättade om nuvaringen och hur säker den skulle vara. Så ingen av dem sa något mer om det. Någon frågade om jag inte ville prova något annat, men varför skulle jag vilja det. Nuvaringen skulle ju inte påverka något och helt ärligt började jag bli trött på att behöva experimentera utan att veta någonting sakligt.
Så allting fortgick i totalt 4 år. Sista halvåret (minst) var jag sjukskriven två veckor varje månad. Från ägglossning till mensen började.
Jag hade ett ständigt tryck för bröstet, huvudvärk nästan dagligen (som värst två veckor i streck , utan uppehåll), ångestattacker, gråtattacker som inte slutade innan jag fick migrän, illamående (framförallt efter måltid, vilket jag antar triggade igång ätstörningen), total utmattning, minnesförlust, humörsvängningar, IBS, olika typer av självsladebeteenden, självmordstankar och till sist en faktisk plan på hur, när och var. Jag fick nog.
I över ett år letade jag desperat efter hjälp. Läkare, psykologer, gynekologer. Jag la ner tusentals kronor på kinesisk medicin (det enda som gav mig lite lättnad). Jag provade alla metoder till självhjälp och mindfulness jag kom över. Jag var desperat. Jag ville själv inte dö, jag ville ha lösningen. Men varje ägglossning var som ett svart hål av outgrundliga mardrömmar som ville ta mitt liv. Min ork att kämpa emot var, efter 4 år, slut.
Till slut satte jag upp en gräns på 2 månader. Blev det ingen skillnad under de kommande 2 månaderna, skulle jag låta mig själv ge upp. Det fanns helt enkelt inget mer jag kunde göra. Fanns inga fler ställen att söka hjälp på, fanns inget mer jag själv kunde tänka på. Faktum var att jag knappt kunde tänka längre.
Så när jag skrämde livet ur mig själv när lusten att hoppa framför ett tåg blev så överväldigande att jag va tvungen att sätta mig ner för att inte göra det (ville inte ge alla andra men för livet), så kom jag till slut till psykakuten. Blev inlagd och därifrån skrev de remiss till gynekolog på Danderyds sjukhus. Fick komma dit ganska omgående och där övertalade hon mig att ge upp nuvaringen. Det gick jag med på direkt. Först då insåg jag att det va det enda jag inte provat. Satte in kopparspiral direkt, för jag va livrädd för allt vad hormoner hette vid det laget. Bara några dagar senare märkte jag skillnad!
Jag ska tillägga att jag någonstans mitt i hela slutskedet också fick kontakt med en psykolog som samarbetade med en läkare. Vet inte var i tidslinjen. För sista halvåret har minnet gett upp. Vet i grova drag allt som skett, men kan inte sätta det i någon tidsram.
Blev iaf då sjukskriven i totalt 4 månader. Domen löd "sjukskriven pga utmattningssymptom och grovt nedsatt kognitiv förmåga.". Jag kunde inte hålla mig fokuserat under ens ett kort samtal eller följa enkla instruktioner. Det tog mig sen nästan ett halvår innan jag kunde jobba heltid igen.
Nu har det gått tre år och mitt liv har gjort en helomvändning. Dock är min inlärningsförmåga fortfarande nedsatt, saker jag lätt kom ihåg förut (tex recept) måste jag ha nedskrivet framför mig, jag har svårt att konventrera mig långa stunder. Det ger mig ofta huvudvärk. Och jag är garanterad migrän efter ett större socialt event (typ födelsedagsfiranden). Jag är fortfarande helt beroende av listor och minneslappar, även om jag har gjort en otrolig förbättring. Stresstålighet har jag inte längre, trots att jag alltid var den med många bollar och full fart förut. Nu får jag yrsel och hjärtklappning så fort det är något :P
Smärre fobi för hormonella preventivmedel har jag nog också utvecklat.
Tack för mig och min uppsats :) :P
Trist eftersom jag var jättenöjd med dom innan jag blev gravid och inte hade några problem. Min läkare sa att man kan reagera annorlunda på hormoner efter en graviditet.
Det har jag kollat)
Tar säkert lite tid att bli helt bra men jag ser ljuset 
