Jag har kännt ett litet pirr med honom det har jag. Känner mig glad när han vart påväg till mig och när jag ser på honom så fylls jag av glädje. Men trots kort tid så har jag sett och upplevt hans stora brister. Men dem har inte gjort mina känslor mindre. Skulle vilja leva mitt liv med honom och dela glädje och sorg med honom. Jag har typ aldrig sagt till någon jag älskar dem. Men denna gång har jag till och med gråtit och sagt till min mamma i telefon att jag älskar honom. Han får mig att må bra och skratta så mycket, kände något om/för honom som jag aldrig kännt med någon tidigare. Kände att ett liv med honom skulle bli roligt/underhållande. Kände han skulle ta hand om mig bra. Men nackdelen är väl att han inte orkar eller kan eller vill bli en bättre person... Eller vill, vill han... men det är ju som det är nu så. Och det finns verkligen ingen annan jag vill åldras med.. när jag ser på honom och upplever honom så känner jag så starkt inom mig, oj.. han har ALLT. Känner trygghet och känner mig hemma hos honom, lugn, harmoni. Känner jag kan sjunka in och vara mig själv. Trots att vi inte träffats så länge så känner jag allting med han är så naturligt. Känner mig nästan som ett par som vart ihop flera år med honom. Och för att vara lite ytligt med så är han den vackraste, finaste, sötaste och sexigaste man jag någonsin mött!! Insett han verkligen har allt. Vad ska jag säga :) För mig är det äkta kärlek, att älska någon från topp till tå. Att kunna se någons inre och känna värme.
Tycker detta är intressant för jag blir nerklankad hela tiden när jag säger jag älskar denna personen. Jag blir ledsen och börjar ifrågasätta mig själv och känner jag är billig och att mina känslor inte betyder något. Det jag tror och litar på bara är värdelöst och osant.