Kvinnor med komplicerade relationer till sina pappor - har ni haft det svårt med förhållanden?
Min pappa var sannolikt personlighetsstörd. Efter allt jag har läst i ämnet så stämmer narcissist med psykopatiska drag bäst. Han var en grym, sadistisk tyrann som ingen vågade ifrågasätta, (tänk styvpappan i filmen "Ondskan" ungefär).
Han var en framgångsrik karriärist, hade alltid chefspositioner och alla kröp för honom, även när de såg honom jävlas med oss barn. Min mamma var totalt undergiven, så ingen beskyddade oss.
Han slog oss inte, (det var han väldigt stolt över), men han fick en kick av att förnedra, skrämma, pressa, kontrollera och hota oss. Han bröt ner oss medvetet, kritiserade allt vi sa/gjorde och skrattade om vi grät eller bad honom sluta. Jag tilllbringade en stor del av min barndom med att gömma mig undan honom, på vinden och ute i skogen.
Jag närmar mig 40 och har aldrig fått relationer att fungera. När jag var yngre utsatte jag mig för män som gjorde mig fruktansvärt illa. Med åren har jag försökt bli mer medveten, gått i terapi, och verkligen funderat över mina relationsmönster. Men lik förbannat slutar det alltid illa.
Jag har ett barn nu och pappan visade sig tyvärr vara ungefär som min och dessutom våldsam. Det är min stora sorg i livet att jag insåg för sent vilken pappa jag hade valt åt mitt barn.
Till skillnad från min mamma beskyddar jag dock mitt barn från pappan. Jag lämnade honom när barnet var nyfött och har kämpat med myndigheter och rättsväsende i flera år nu för att ge mitt barn ett relativt normalt liv.
Barnet gör att jag aldrig skulle släppa in en destruktiv, våldsam man i vårt liv igen. Jag håller mina dejter utanför barnets tillvaro men jag inser att det finns många sätt att skada andra människor på. Jag lyckas hitta skitstövlarna ändå trots alla försök att förändra mig själv.
Mina vänner har aldrig förstått varför jag håller på så här. Jag är social och får mycket bekräftelse av vänner och kolleger, som tycker att jag är rolig, snäll och pålitlig. Jag ser rätt bra ut och har inte svårt att träffa män. Det är mitt urval som är problemet.
Jag tror att jag måste ge upp nu. Jag litar inte på mig själv när det gäller män. Kanske går inte skadan från uppväxten att reparera med terapi och självhjälpsböcker.
Jag VILL ha en sund relation och känna mig älskad av en bra man men jag tror inte att jag KAN.
Är det någon som känner igen sig i det jag skriver? Jag skulle gärna läsa om era erfarenheter.
Det skrivs mycket om mammor inom psykologin men relationen dotter-pappa verkar ganska outforskad.