Kvinnor med komplicerade relationer till sina pappor - har ni haft det svårt med förhållanden?

Nää jag bad min pappa dra åt helvete när jag var tonåring

Bra gjort, Love 4 ever!
Det gjorde jag också. Jag hade en nästan våldsam uppgörelse med pappa en gång och efter det slutade han vara öppet jävlig. Han var bara småjävlig på äldre dar. Nu är han död.

Beklagar verkligen.

Att jag bad han dra åt helvete var för att han lämna min mor då hon födde mig,2 mån senare föddes min halvsyster dvs han hade varit otrogen. Jag har okej kontakt med mina halvsystrar,det är jag glad för men han ville komma och leka pappa när jag var 14 år och då sa jag ifrån,då hade han i nte velat veta av mig på 14 år heller.

Min uppväxt påminde mycket om din TS, jag har inga som helst problem med relationer, är gift med killen som var min första pojkvän. Däremot så "gömde" jag mig ju mycket för min pappa, stängde in mig mycket och det sitter ju kvar, jag vågar ej vara ute bland folk och spenderar all min fritid just inlåst hemma.

min pappa dog när jag var 4 år, han var alkoholist...
men mamma träffa en ny rätt snabbt därpå.
så de jag berättar en nu om min styvpappa, men de har ju varit min fadersgestalt genom livet.

jag är nu 24 år o han man o 2 barn.

min styvfar har alltid hatat mig. han tycker ju att jag är nå fult eftersom jag inte e hans, mamma har ju knullat med nån annan före honom. han har själv 2 döttrar sen 2 tidigare förhållanden men dom e ju guld värda!
han är elak mot min mamma, misshandlar henne psykiskt o vid några enstaka fall fyskiskt oxå. mamma har fått 4 barn till med honom. han e väl lite bättre mot dom men absolut ingen drömpappa.
senast i fredags kväll ringer min lillasyster på 16 år o gråter att nu e pappa full igen o skriker åt mamma.
fattar inte hur mamma kan ta det där, att hon inte drar...
men hon säger att hon måste stanna för barnen. de e mellan 18 o 12 år. men dom mår ju skitdåligt av att se sin mamma ledsen, bli kallad för slampa, hora o allt möjligt. båda e sjukskrivna, far har varit hemma sen ...???ca början av 90-talet o mamma nästan lika länge med nå småjobb här o där, så hon e hemma hela dagarna o passar upp på honom, så när skulle hon vara ute o hora???

jag vill knappt åka dit för honom, han e dock inte hemma så mycke på dagarna, tack o lov. när min äldste son på 3 år sa förra veckan- helvete, morfar säger helvete till mormor, så får man inte göra, dumma morfar. då blir jag rädd, vill inte att mina barn ska se det där... han skriker o så fast de e folk där. o mina barn blir ju rädda o ledsna!!!

min man iaf...e faktiskt världens underbaraste... så jag har lyckats hitta en bra man. mamma har sagt till mig så länge jag kan minnas att jag ska hitta en snäll man som tar han om mig!!!

problemet är väl att jag har tagit efter styvpappan...
jag e svartsjuk o kontrollerande... fan! kämpar med att inte vara såhär. o de e ju svårt att få mannen o förstå för han vet inte bråkdelen av vad jag har gått igenom under min barndom. jag skämms ju över honom!!!

nu blev de jättelångt!!! sorry! hoppas nån orka läsa=)

har oxå gömt mig mycke! när man hörde bilen komma hem så sprang man upp på rummet.
nu när vi e där o hälsar på så tar jag in barnen i vardagsrummet när han kommer hem för att först höra vad han e på för humör, o sen kanske barnen får hälsa!!!

eller babisen e han bara go mot men 3 åringen börjar ju bli bråkig o säger ifrån o de accepterar han inte!!!

Jag har en kass pappa. Just pga det har jag sett till att välja riktigt bra män. Skulle aldrig utsätta mig för en sådan man igen.

sista anonym är jag (m)

Hinner inte skriva så mycket nu, men din pappa påminner mig mycket om min egen. I alla fall hur han behandlade er. Men min pappa slog oss också och han var notoriskt otrogen mot mamma. Mamma pratade med en psykolog efter att hon lämnade honom och psykologen sa att på mammas beskrivning lät det som att pappa var psykopat.

Jag bröt med honom när jag var 19 (är 23 nu). Och jag ar alltid haft svårt att lita på människor. Varit rädd för att förlora dem då jag under min uppväxt har förlorat min pappa om och om igen då han alltid bröt kontakten när något inte var som han ville.

Min uppväxt var inte lätt. Pappa var a-lagare hängde med de andra a-lagarna på stan. Det var jätte jobbigt. Mamma lämnade honom 1975 då väntade hon lillebror och jag är född 1974. Å innan oss hade de fått två flickor som är födda 1970 och 1971.

Pappa kom ofta och härjade och misshandlade mamma och även oss barn ibland men inte lika ofta som han slåg mamma.

Min älsta systrar hamnade på fosterhem i ca 3 år. De kom hem igen när älsta systern skulle börja skolan. Jag och lillebror fick åka på feriehem på sommaren. Jag började åka dit sommaren 1977. Har kontakt med dem än. De är mina förebilder och ser dem som mina föräldrar.

Pappa tog sitt liv 1984 då var jag 10 år. Det var vändningen för mig och mina syskon och mamma. Mamma lever tillsammans med min bonus pappa sedan mars 1977. Han är verligen raka motsatsen till min bio pappa.

Jag har haft det jättej jobbigt när det relationer och förhållande med andra män. Har en son sedan tidigare, men nu lever jag ihop med världens bästa man sedan 2002. Vi är gifta men har inga gemensamma barn. Å det lär nog vara så. Eftersom vi inte lyckas bli gravida trots hjälp.

Jag kan känna igen mig ganska så exakt i det du skriver.
Är 30+ och har många gånger seriöst tänkt ge upp, ge upp detta med kärleksrelationer för alltid. Har haft både dysfunktionella förhållanden, och "sunda" förhållanden.
De killar/män jag verkligen känner för har många av de dåliga egenskaper min egen far har, oåtkomliga, hetlevrade, egoistiska, dålig på att känna av andras behov. De har iofs även bra egenskaper - icke att förglömma.
Jag har liksom accepterat att de män jag kommer att få känslor för kommer också att ha mörka sidor och påminna om min far, jag kommer aldrig att bli kär - sådär riktigt kär - i en genomsnäll, genomempatisk, mjuk kille.
MEN jag vill heller inte bli trampad på i mitt förhållande.
Målet är att hitta en balans i förhållandet, att den andra parten kan bli medveten om sin "roll" och sitt beteende i viss mån...så att man kan leva ihop. Jag vet faktiskt inte om det går?

Men vill du hitta "bra" män så tror jag att du kan göra det.
Dejta länge, lär känna dem, hör vad de har för historier att berätta, då hör du också vilka de är. Se bortom uppvaktningen.

Ja, det här var bara mina tankar just nu.

Jag vet inte om mina kassa förhållanden har med min relation med min far att göra.
Mina föräldrar skiljdes när jag var ca 6 år, och jag kan väl erkänna att pappa inte var världens bästa pappa under min uppväxt. Visst har han väl funnits där, men såhär i efterhand (och enligt min mor) så har han alltid satt sig själv i främsta rummet. Han har även haft många olika kvinnor genom åren, då jag var yngre.
Han har alltid druckit mycket. Dock aldrig någonsin varit elak eller gjort något dumt - det vill jag understryka.

Mitt längsta förhållande var med min sons far, som varade i 2 år ca. Han avr alkoholist och blev elak när han drack.

Det tog slut för snart 4 år sedan, och sedan dess har jag inte fått något förhållande att fungera längre än 2 månader.
Jag har träffat jättefina killar och blivit jättekär, men efter några veckor kommer min taskiga självkänsla in och förstör alltihop, och efter ytterligare några veckor så gör jag slut för att det är så otroligt jobbigt för mig att vara tillsammans med någon jag inte litar på.

Jag är 30 år och har just dumpat en jättefin kille, och jag är så ledsen.
Tycker ju egentligen jättemycket om honom, men mår så dåligt då jag är i ett förhållande. Litar inte på honom och är ständigt misstänksam. Trycker ner mig själv och kan inte förstå hur han kan älska mig.

Här är ett utdrag ni kan läsa....

Relationen mellan far och dotter

Det kan finnas flera olika orsaker till att du dras till fel killar. Din pappas karaktär och hans relation till dig påverkar ditt val väldigt mycket. Det påverkar din förmåga till att älska och känna tillit, samt till en hälsosam sexualitet och självbild. Vi har upptäckt att det faktiskt är pappor som verkligen kan hjälpa en dotter med ätstörningsproblem bättre än vad mamman kan. Din relation till din mamma påverkar många aspekter av din karaktär och emotionella liv, men skillnaden med hur din pappa påverkar dig är den effekt han har på din identitet, och den makt han har att förbättra ditt självförtroende och ditt sätt att se på dig själv.

En dotters absolut första anknytning till någon man är den med sin egen pappa, och det färgar henne så starkt att alla senare relationer med män är filtrerade genom den erfarenheten. Vi upprepar ofta det vi ?känner till? snarare än vad ?vi vill ha? - vi behöver ?igenkännlighet?, även om det är ohälsosamt. Vi dras omedvetet till en man som behandlar oss så som vår pappa behandlade vår mamma, eller oss själva. Så om din pappa på något sätt skadat dig, kan du komma att dra dig åt ohälsosamma relationer.

Både döttrar och pappor ogillar tanken på att de inte kan förstå varandras tankeprocesser. Förvänta dig inte att de skall överensstämma med ditt sätt att tänka så som de skulle om det var en annan kvinnas tankemönster. Vi ser till att våra makar och pappor misslyckas för att vi vill att de skall reagera med empati så som en flickvän eller mamma skulle, men de kan inte det. Trots detta kan vi dock ha nära relationer till dem. Män förstår kärlek och tillit, självrespekt och intimitet. De uttrycker det bara annorlunda.

Det viktigaste för dig är att relatera till din pappa som en vuxen till en annan. Om du objektivt kan se din pappa som en man som, av någon anledning, inte kunde älska dig eller kommunicera väl med dig, och möta honom som en vuxen människa, så kan du ta dig till honom mer. Du måste kunna se och erkänna din egen smärta, snarare än begrava den, men du måste också sluta förvänta dig eller önska att din pappa skall läka dina sår.

Detta är mycket svårt. Det finns de män, som på grund av sina egna livserfarenheter har stängt ned. Om du sträcker ut en hand mot din pappa, och han inte ger någon respons, försök att tänka ?Detta handlar inte om mig, detta är min pappas saker?. Det finns en punkt då du måste kunna säga, ?Det finns inget mer jag kan göra.?. Det är en smärtsam erfarenhet då många kvinnor inser att deras fäder inte är kapabla att ha en sund relation. Om så är fallet måste du ta det, och sörja det som en stor förlust i ditt liv. För trots att du är vuxen, så kan du inte förändra din pappa.

OK. Det handlar om att se vilka behov som blev tillfredsställda och inte, av din pappa. Du måste erkänna det som saknades, och hitta element i andra relationer - som får dig att känna dig hel. Om du som kvinna känner dig bekväm med dig själv, kommer du välja en partner som du kan kommunicera med och som respekterar dig som individ och bygger upp din självkänsla. Om du inte tycker om dig själv tillräckligt så kan det finnas risk att du förstärker dina förställningar om dig själv. Om du är öppen för äkta intimitet och vågar visa din sårbarhet, är det inget som du kan göra med en "bad guy". Intimitet är svårt att uppleva tillsammans med någon som är självcentrerad.

Du kan fortfarande få ett rikt liv- trots att du levt med en pappa som var långt ifrån perfekt.

Källa: www.Terapisnack.com
// av Jonas Gåde

Måste fråga er en sak,nu har jag läst tråden och vissa insädare och som jag förstått så lever vissa mammor fortfarande med pappan som misshandlar dem.

Min fråga är: Varför anmäler inte ni detta så att era mammor kommer ifrån helvetet.

Det finns så många trådar om kvinnor som vill hjälpa sina vänner,grannar,arbetskompisar men inte nåt om mammor???

Ni är ju vittnen och vet till 100% vad som hänt och händer hemma hos era föräldrar. Många av er har ju flytta nu men eran stackars mammor får fortfarande leva i skiten...Hallå!!!!