Att hantera vardagen....

Vi har kämpat i tre år. Vi har banne mig provat allt! Nya hopp har hela tiden tänds men nu börjar livlinorna ta slut. Vi har en gratis IVF-behandling kvar men jag är rädd att den inte heller ska fungera. Allt ser normalt ut och äggen blir befruktade men ägget vill inte fästa sig. VARFÖR?? Jag är nu 33 år och fyller 34 detta året. Har en lillasyster som släppte sin gravidnyhet igår på familjemiddagen. De har försökt i två månader. TVÅ månader. Vi har försökt i TRE FÖRBANNADE ÅR!!! Högt och brett satt de och vrålade om namn och babysaker och bl.a bl.a. Jag tycker det är roligt att hon har blivit gravid, det har jag sagt innan hon blev det också men GUD måste de bre ut sig så som de gjorde? Jag visade god min men ack det gjorde ont i själen. Vaknade mitt i natten och kunde inte somna. Blev så ledsen. Tårarna bara rann. Gick upp och satte mig i soffan och grät. Min kille som också sov oroligt gick upp och tröstade mig. Han tyckte också att de var väligt osmidiga som gick på så hårt vid söndagsmiddagen. Han tröstade mig och sa att jag inte var ensam utan att vi var två på resan. Det tyckte jag var kärt sagt. Tänk om vi aldrig får barn? Hur ska man orka med vardagen när alla "andra" blir det i sin omgivning. Någon som vet en bra livlina? Jag blir så orolig emellanåt. Rädd. Känns nästan som man är sjuk ibland.

Livet är orättvist