28 år, gravid o förvirrad

Jag förstår din förvirring och oro, det är nog väldigt väldigt vanligt även om man planerat att bli gravid. Helt plötsligt är det som om hela världen faller över ens axlar och tanken på ansvar för en annan människas liv och tillvaro kan kännas övermäktig.

Jag tycker att du ska fundera en gång till i alla fall och jag tycker det är jättebra att du gör ultraljud innan du verkligen bestämmer dig. Det är ett stort previlegium att få ett barn och man kan aldrig vara säker på om chansen kommer tillbaks... när du verkligen har bestämt och planerat det. Jag är rädd för att du ångrar dig. Livet tar absolut inte slut för att man får barn. Vissa saker får vänta, man kanske inte kan renovera lägenheten i lika snabb takt, man kanske inte tar den där jorden-runt-resan eller flyttar utomlands. Rädsla för hur ekonomin förändras när man får barn var något jag funderade mycket över innan. Men, man löser det!

Personligen så kan jag inte se varför du skulle göra abort nu om det inte är för att du inte vill ha barn alls i livet. Men är det för att du hellre vill ha barn om ett år eller två så skulle jag råda dig till att inte slänga bort den här chansen. Bestämmer du dig för att behålla barnet så lovar jag dig att du kommer få uppleva en kärlek större än något annat du varit med om tidigare. Men är väl alltid lite rädd för det man inte känner till och jag fick "kalla fötter" så sent som åttonde månaden till och med med tankar som "jag klarar inte det här", "vill jag verkligen ha barn" etc.. Jag fick en ordentlig ångestattack och fick resonera mig själv till rätta så visst ställer man sig frågor inför något som är så stort i livet som barn. Samtidigt skulle jag vilja säga dig att det är inte så dramatiskt med barn, det blir en väldigt naturlig del i livet, men som jag sa tidigare - ett stort previlegium att få barn.

Jag hoppas inte att jag verkar hård mot dig. Vill försöka stötta.
Kramar,
Morfen

Du säger att ni skulle kunna tänka er ett barn om 1 år? Är det då egentligen så stor skillnad att behålla detta barnet istället?

Självklart kommer det som en chock när det är oplanerat, men ni har 8 månader på er att planera för barnets ankomst
Jag tror aboslut det kan fungera, om ni känner att ett barn kan passa in i er vardag i övrigt. Det tar bara lite tid att vänja sig vid tanken

känner du att du skulle kunna tänka dig barn om ett år så ska det nog gå lika bra nu , eller? hur känner din sambo inför detta?

mellan åldern 28-29 är det nog inte så mycket i ditt liv som hinner förändras,
men jag förstår att det skulle kännas bättre om du fick bestämma när själv...

tyvärr får man inte bestämma när själv ens när man vill bli med barn...

jag skulle nog akta mig för abort om jag var du,
har ni ändå barn i planerna och den enda anledningen till abort är din oro
så kan jag lugna dig med att dom flesta känner så...

sen så, utan att försöka vara otrevlig på något sätt,
kan du ju fundera på att du snart når en ålder då det inte är lika
lätt att få barn längre... då är risken hög att du ändrar dig om du
märker att det blir jättesvårt...

men det är klart att du ska känna med ditt hjärta...

Jag tycker inte ni ska göra abort om ni kan tänka er barn om ett år, ett par månader hit eller dit. Ni har 9 månader på er att landa och förbereda er.

/wellah

Jag undrar hur det gått för dig trådstartaren! Hur var det på ultraljudet och vad har du kommit fram till för beslut?

Hej
Vill tacka för Era inlägg, det känns skönt att människor som jag inte känner ägnar en stund åt att fundera kring det jag skrivit och vill stödja.. så tack.

Vi var inte hos läkaren i onsdags, klarade inte av att gå dit. Bara grät och grät och när jag innan bestämde mig för att inte gå dit utan behålla den som finns i magen så kändes det skönt. Så man kan väl säga att vi bestämt oss att inte göra abort, har fått en första tid hos barnmorskan om ett par veckor.
Känner mig dock redan som världens sämsta mamma. Har så svårt att glädjas på nåt sätt, oroar mig mkt, funderar om jag verkligen vill o så. Jag har oxå fått tjänstledigt från mitt jobb och kommer pröva ett annat under några månader. Detta innebär att jag inte kommer vara gravid på mitt gamla jobb utan med helt nya människor och det känns väldigt jobbigt.
Min sambo ville från början vänta som jag men har sagt hela tiden att om jag vill ha det så vill han det med. Varför måste min hjärna vela så och inte låta mig känna vad jag ska göra. Jag är så irriterad med.
Jag tror jag är onormal i detta. Alla känner väl glädje över det lilla som börjat växa. Det går bara upp och ner. Ena stunden känns det helt rätt och ibland får jag bara panik.
Undrar ibland om jag inte gör abort för att jag är rädd för det ingreppet. Är det så så är jag ju oxå dum. Det bara maler o snurrar i huvudet.
Sen har jag så svårt att prata känsliga saker med människor, det hindrar mig mkt i detta med. Min sambo går det rätt så bra med, men jag vill inte prata med mamma eller någon om detta just nu innan det är bestämt. Vet inte varför det är så men det är som att jag skäms för mig o mina känslor.

Skönt att jag kan vädra lite här.

tänk om du inte kan bli med barn om ett år? din chans har kanske kommit nu?
för när man ''planerar'' så blir det oftast inte så
ja, man kan få infektion efter abort som kan leda till sterilitet (det är inte så vanligt, men visst förekommer det) och då kan du inte bli med barn även fast du vill!

Vi hade också jättesvårt för att bestämma oss ifall vi skulle göra abort eller behålla det, blev också gravid ett år för tidigt ungefär, eftersom vi hade planerat att åka utomlands som utbytesstudenter och studera ett år först :/ Allt var liksom ordnat, biljetter beställda och sådär. Men det kändes ändå fel för mej att göra abort i och med att jag gärna hade velat ha barn när vi kom hem, så vi beslutade att skjuta upp utlandsstuderandet istället. Det inebr att vi inte får komma till stället dit vi skulle kommit (ett universitet) utan får söka till en språkskola istället när det blir dags, vilket känns synd. Men det hade nog känts ännu värre för mej att göra abort. Min sambo är lika orolig som du och funderar hela tiden över ifall vi valde fel eller inte :/

hej, jag har aldrig gjort nån abort men det jag har hört av de som gjort abort när de "egentligen" haft alla möjligheter att ha barnet är att de så fort det var gjort har ångrat sig så mycket, och att det blev som ett svart hål av sorg emellan dem. jag tycker du ska överväga MYCKET noga dina skäl till abort, och att det inte känns 100% alltid och att man undrar vad man gett sig in på ibland kan nog de flesta här hålla med om. men under de 9 mån det ändå tar kommer du nog känna annorlunda. det går aldrig att göra ogjort sen hur många barn du än skaffar efteråt. hoppas du kan ta ett beslut som känns rätt för dig!

TS:

Det är helt normalt att ha lite panik-känslor, och att vela, i början. Även många av de som planerar sina barn känner på det sättet.
Trots allt är det ju nått stort, att få barn, och i kombination med alla grav-hormonerna så kan humöret bli lite si och så.

Om några veckor kommer du nog känna dig lugnare! Jag tror aboslut inte du blir en dålig mamma, och jag är säker på ni aldrig kommer ångra att ni behöll det här barnet

Jag vill också trösta dig med att man inte alltid känner sig överlycklig och har ett rosenskimrande romantiskt över sig när man är gravid. Det är mycket tankar och känslor att gå igenom (och krämpor) men det gör dig inte till en dålig mamma på något sätt. Det är ju ditt barn som gör dig till en mamma och det sker inte över en natt utan det är ju något man får lära sig och en process även om man älskar barnet. Var inte orolig och tänk inte att du är någon dålig mamma. Kramar och lycka till med lilla grodden i magen och jag tror att du tagit det absolut bästa beslutet. /Morfen

Tack igen för Era svar, jag tar dem till mig mkt och det känns skönt att någon förstår vad jag pratar om. Oron kommer säkert bli mindre ju längre tiden går, det är bara det att det känns så overkligt och konstigt så det är knappt att jag tror på mig själv när jag o min sambo pratar om att jag är gravid. Jag tänker bara.. nu skojar vi, helt sjukt.. jag märker ju inte mkt.. kanske därför mina känslor för det lilla inte kommit fram riktigt.
Jag kommer iallafall snart inte vara anonym utan fortsätta min process på den här sidan som den jag är, ..ska bara fatta detta lite till.., känns skönt att denna sida finns.

Tänkte på det där du sa om att du skulle vara dålig mamma redan. Hur kommer det sig? Det är väl jättebra att du funderar över vilket liv du kan erbjuda barnet och hur det kommer påverka er. Det tyder ju på att du vill göra rätt, för alla inblandade.
Min lilla flicka var planerad men ändå så hade jag flera perioder då jag bröt samman och undrade HUR jag skulle klara detta. Hon är snart 4 månader och hon är det absolut bästa som hänt mig även om jag inte kan fatta att hon finns här hos oss. Att hon ligger där inne i sin säng och sover så gott. Allt är så overkligt.
Lycka till!

Vänta tills ni går på första ultraljudet! DÅ kommer det gå upp för er att det är en bebis därinne
Och lika spännande är det med de första sparkarna!

Innan dess så glömmer man nästa bort att man är gravid

TS: Ha i åtanke att när man är gravid så snurrar det fruktansvärt mycket hormoner i kroppen kan göra att man blir jättedeppad och får knepiga tankar. Jag hade väldigt mycket knepiga tankar i början och kan fortfarande få.

Är jag redo för det här, kan jag bli en bra mamma, hur ska det gå när jag inte kommer att få sova en hel natt (är väldigt beroende av sömn), hur ska mitt och sambons förhållande klara förändringen? Tänk om barnet blir allergiskt då måste jag göra av mig med katterna och det vill jag verkligen inte. Ja, massa konstiga tankar men någonstans så tror jag att det finns en anledning till att det tar 9 månader. Jag är övertygad om att även när bebisen är född så kommer man att ha tankar att hur fasiken fixar jag det här?

Du är inte den enda som tänker såna här tankar!!!!