Jag orkar inte leva om livet ska vara såhär!!
Jag känner mig som en ekorre i ett hjul. Varje dag ser likadan ut...
Tvätta, diska, städa, damma, ge frukost, laga mat, krama, pussas, leka med, vara med sambon, åka hem till svärmor, åka hem till mamma- är det såhär det ska vara nu, varje dag för resten av mitt liv??
Jag ska visserligen börja skolan nu i höst, då får JAG lite mening- jag kommer inte längre vara bara mamma/sambo/dotter/storasyster osv utan även en egen individ.
Jag orkar inte vara orolig för min dotter- för allt. Jag är orolig för psd (herregud! ungen är snart 10 månader!). Att hon ska få nån sjukdom, att hon ska sätta i halsen, att hon inte ska tycka om mig när hon växer upp, att jag gör fel... ALLT!
Jag har dåligt samvete för att jag inte behandlar min bonus på samma sätt som min dotter (trots att han inte märker av det), jag har dåligt samvete för att jag är glad när han ska till sin mamma och lessen den dagen han ska komma hit.
Jag är lessen för att min sambo har barn med en annan, att min mamma inte varit så kärleksfull och vänlig mot mig som jag skulle velat, att min pappa aldrig fanns där, att min mamma försökte ta livet av sig och raserade hela min värld!
Jag hatar när min svärmor försökerbehandla mig som en ovetande snorunge, eller när min svåger är spydig...
Jag hatar att bo där jag bor, att vi inte har några lister, att det inte går att städa riktigt...
Jag hatar att jag inte kan vara nöjd med mig själv och att jag lever i nån sorts fanatsivärld där allt är så jävla perfekt och underbart när det inte är det!
Jag är misslyckad, jag kan inte lyckas med nåt och kan inte leva i den rollen som jag borde.
JAg är ingen bra mamma, allt jag kan är att älska mitt barn. men vad vet jag om vattkoppor, nattnig och mattider?
Jag är ingen bra sambo- jag bara tjatar och vill ha allt på mitt sätt.
Jag kan inte acceptera min bonus så som jag borde...
Jag hatar min egen bonusfar som var min pappa i 14 år, from jag var bebis som vid skilsmässan bara gav upp...
Jag hatar mitt liv.. Jag vill inte leva så här!
Jag vill inte se tillbax på min barndom och inte minnas en enda hram, se tillbaka på min tonårstid och tänka på en psyksjuk-mamma som pratade om döds-längtan så fort man var i närheten, jag vill inte tänka på min sambo som var med på nån ANNANS förlossning!
Jag vill inte vara så jävla misslyckad!!!
