Jag/vi har och har haft samma problem, har två viljestarka pojkar på 6 och 7,5. Man blir helt dränerad på den energin man har, det känns så hemskt och så destruktivt och leder inte till nåt känns det som, att slåss alltså eller tjafsa. Jag tänker också att syskon ofta bråkar och att det inte är så farligt men man ska kunna leva hela familjen också. Vi har under åren medlat och rett ut bråk och varit pedagogiska, lagt jättemycket energi på detta.
Iallafall, det ENDA som hjälp med våra var att göra som min mamma sa, det var att ignorera dem totalt när de håller på, bara fortsätta lugnt och metodiskt vad man nu gör, prata på vidare med varandra eller verka helt oberörd. Innan man börjar med detta så talade vi om för dom att vi skulle göra så. Detta förutsätter att de är hyfsat jämnstarka och att båda är lika dumma, fast vid olika tillfällen. Min mamma menade att eftersom vi ägnat så mycket tid till att visa dem hur man reder upp saker och att de var så "stora" nu så kan de reda upp det själva.
De fick liksom ingen uppmärksamhet av oss när de höll på och då var det inte lika givande. Då var det till slut roligare att vara sams och jämka osv. Det var jobbigt de första dagarna, helst när man hörde att det var en av dom som varit dum, kändes taskigt att inte hjälpa den andra till upprättelse, men till slut bara slutade dom och sen hade vi det bästa sommarlovet nånsin, det var helt underbart.
Nu är de i dagis och skola så nu är vi inne i nåt mellanting, vi ignorerar inte alltid men säger ofta att de får gå ner på sina rum och slåss/bråka om dom tycker det ger något, bara de inte tar sönder saker.
När vi körde den där ignoreringsgrejen i somras så började de ju riva ner saker till slut när vi inte uppmärksammade dom, då tog vi bara lugnt bort dom från den saken och "slängde" ut dom i trädgården.
Detta är vad som funkar för oss iallafall. Lycka till verkligen!
) och ibland när man blev arg tog man till nävarna eftersom ingen lyssnade.