TIPS BEHÖVS! Hur få täta syskon att sluta slåss????

Nu är mina barn ännu små, men jag har en trettonåring också.

Det du måste göra är att sätta gränserna ordentligt - poängtera att man INTE slåss.
Har du möjlighet att sätta dem i varsitt rum eller på något annat sätt fysiskt separera på dem? Det är i alla fall ett förslag från mig - att när de börjar att slåss, ta dem en och en - förklara rakt och tydligt att i det här huset slåss man inte och nu får ni leka ensamma en stund. Inte massa dividerande och diskuterande utan rakt på sak - Man slåss INTE och gör man det, så får man vackert leka själv.

Alltså - inget "be snällt" eftersom det uppenbarligen inte fungerar, utan du måste som förälder gripa in med kraft och visa vad som är ok och inte ok.
Men jag håller med dig om att syskon bråkar och måste få göra det men som du säger själv - det finns gränser.

Hej

Vi har SAMMA problem här hemma med våran 8åriga Son och 7åriga dotter det är 13månader mellan dom.

Dom slåss och bråkar väldigt mkt och det tar på krafterna.Vill också ha RÅD.

Alle skrev 2009-01-22 13:08:49 följande:

Jag tycker jag poängterar och poängterar i det oändliga! Inget händer! Kanske att de slutar för stunden men 10 min senare kan de vara igång igen! Att fysiskt dela på dem är också svårt, de vill gärna vara nära varandra (vilket ju är fint bara de kunde vara lite trevliga mot varandra...).....De ska bråka om absout ALLTING! Varenda liten skitsak ska det grälas om! De söker verkligen efter konflikt, finns där inget uppenbart att bråka om så börjar de käftas ändå! Ständigt tråkiga kommentarer och gnälliga tonfall som gör mig galen!!! Tjejen kan inte ens svara normalt längre, alla svar ska låta så otrevliga som möjligt! Nä fy fasicken vad det är jobbigt just nu! Jag vill ju bara att vi som familj ska kunna umgås utan att alla alltid är på dåligt humör.....

Eftersom de bråkar om precis allting så låter det som att de är överlag irriterade på varandra? Så vad de slåss om är nog oviktigt, utan ni måste kanske ta reda på vad det är med den andre som gör de så frustrerade? Får de tid med ensamtid med mamma och pappa till exempel?

Har inte barn tätt själv (eller ens två, varför svarar jag egentligen?)så jag kanske inte vet vad jag snackar om, men det var det första som slog mig. Hoppas det löser sig, kan tänka mig att det tär ordentligt på nerverna att bo i en "krigszon".

Jag kan hålla med Syth.
Jag och mina syskon blev jämt förvånade när andra berättade att de faktiskt tyckte om sina syskon. Jag har fyra stycken och vi brukade slåss. Det var så himla orättvist hos mig (tyckte iaf jag ) och ibland när man blev arg tog man till nävarna eftersom ingen lyssnade.

Kan bara le och nicka igenkännande. Mina barn är idag 14 och 16, båda grabbar. Jisses vad de kan hålla på fortfarande, inte fysiskt men detta eviga tjaffsande!

Har genom åren provat allt möjligt och det som fungerat bäst har varit att dela på dem. Olika kompisar att leka med, olika aktiviteter att gå till och framförallt att hela tiden försöka förekomma dem.

Men det är inte lätt, enda trösten är att det blir nog bättre med åren.

TACK alla ni som svarat!

SYTH: Ja jag tror de överlag är irriterade på varandra! De umgås väldigt mycket tillsammans och en viss avundsjuka föreligger hos tjejen som jag tror tycker brorsan får leka oftare med sina kompisar (han har fler kompisar....) och han gör allmänt fler saker än tjejen....jag gör mitt bästa för att uppmuntra henne till att hitta på saker med mig eller utan mig, jag sitter så ofta jag kan och tittar på film och gosar med henne i soffan, har ju även en liten på 15 månader som inte låter mig sitta still långa stunder....mellantjejen har jättesvårt att roa sig själv så därför hänger hon hela tiden runt sin bror och så blir det som det blir! Har prövat att låta henne gå på gympa, simning, dans...men hon vill inte!

MISSTRISTESS: Jag tror inte jag pallar tio år av detta tjafsande! Även om jag delar på dem så blir de likadana när de är tillsammans igen. Jag vill ju bryta beteendet helt, inte bara tillfälligt! Pestigt värre....

Med en 15 månaders förstår jag att du inte kan leka hur mycket som helst, helt klart! Du verkar ha testat det mest tycker jag. Det enda andra jag kan komma på är kanske att ge din flicka något hon kan ansvara för som håller henne sysselsatt ett tag, dvs om hon inte tycker det är dötrist. Då har hon något att göra, känner att hon bidrar och får beröm för att hon hjälper till. Hon är bara 5 år, vet inte riktigt vad man kan hitta på... Vattna blommor kanske? Fast det håller henne inte sysselsatt så himla länge. Är hon en sån som gillar små projekt? Finns en massa roliga grejer man kan göra själv, pärlor, göra suddgummin, dekorera blomkrukor.. Eller så kanske hon kan hjälpa dig med minstingen?

Usch vad svårt att komma på något....! Hoppas fler svarar lite i tråden som har erfarenhet av det här och har handfasta råd. Lycka till!

Vem orkar tio år?

Det blir bättre med åren! Tror redan när hon börjar skolan kommer en del att bli annorlunda. Hon hittar egna kompisar som hon vill vara med.

Och sen vet jag att killar i den åldern är jobbiga, just runt skolstart händer så mycket. En ny barngrupp att hitta sin plats i, kan vara jobbigt.

Ofta fattar de ju att man inte får slå andra, men syskon verkar på något sätt inte räknas till de oslagbara. Märkligt är det.

Kan kanske fungera att göra saker tillsammans där du förklarar vad var och en ska göra, tex att laga middag. Peka med hela handen och säg att du ska göra salladen och du ska göra dressingen/efterrätten. Få dem att jobba bredvid varandra och poängtera att det är viktigt att hjälpas åt.

Jag/vi har och har haft samma problem, har två viljestarka pojkar på 6 och 7,5. Man blir helt dränerad på den energin man har, det känns så hemskt och så destruktivt och leder inte till nåt känns det som, att slåss alltså eller tjafsa. Jag tänker också att syskon ofta bråkar och att det inte är så farligt men man ska kunna leva hela familjen också. Vi har under åren medlat och rett ut bråk och varit pedagogiska, lagt jättemycket energi på detta.

Iallafall, det ENDA som hjälp med våra var att göra som min mamma sa, det var att ignorera dem totalt när de håller på, bara fortsätta lugnt och metodiskt vad man nu gör, prata på vidare med varandra eller verka helt oberörd. Innan man börjar med detta så talade vi om för dom att vi skulle göra så. Detta förutsätter att de är hyfsat jämnstarka och att båda är lika dumma, fast vid olika tillfällen. Min mamma menade att eftersom vi ägnat så mycket tid till att visa dem hur man reder upp saker och att de var så "stora" nu så kan de reda upp det själva.

De fick liksom ingen uppmärksamhet av oss när de höll på och då var det inte lika givande. Då var det till slut roligare att vara sams och jämka osv. Det var jobbigt de första dagarna, helst när man hörde att det var en av dom som varit dum, kändes taskigt att inte hjälpa den andra till upprättelse, men till slut bara slutade dom och sen hade vi det bästa sommarlovet nånsin, det var helt underbart.

Nu är de i dagis och skola så nu är vi inne i nåt mellanting, vi ignorerar inte alltid men säger ofta att de får gå ner på sina rum och slåss/bråka om dom tycker det ger något, bara de inte tar sönder saker.

När vi körde den där ignoreringsgrejen i somras så började de ju riva ner saker till slut när vi inte uppmärksammade dom, då tog vi bara lugnt bort dom från den saken och "slängde" ut dom i trädgården.

Detta är vad som funkar för oss iallafall. Lycka till verkligen!