Nyfiken på vad ni som patienter/anhöriga/medarbetare tycker. Känns som att det är mycket negativa skriverier för tillfället och ibland verkar det som att folk tror att man kan åstadkomma mer än vad som är medicinskt eller lagligt möjligt. Det är lätt att ta åt sig trots att man försöker göra ett bra jobb och faktiskt valt jobbet för att man vill hjälpa människor.
Jag tillhör de som många gånger varit väldigt irriterad på olika läkare. Det jag stört mig på är att läkare många gånger inte utreder frågor ordentligt utan drar alltför snabba slutsatser.
Exempel:
- En läkare uppmanade mig att börja konditionsträna. Vid den tidpunkten tränade jag otroligt mycket och cyklade bl a Vätternrundan. Hade det inte varit lite bra att fråga om jag konditionstränade någonting?
- En läkare pratade om att pluttan behöver röra på sig mera. Jaså, mer än simning 1 gång/vecka, gymnastik 1 gång/vecka och dans 1 gång/vecka, utöver allt annat spring. Kanske fråga först?
- En läkare skrev ut penicillin till mig (när jag var gravid), trots att det i min journal stod att jag reagerat på Kåvepenin. När jag diskuterade med personalen på Apoteket vägrade de lämna ut medicinen till mig. Läsa journalen kanske? Eller fråga patienten kanske?
- När jag var liten hade jag besvärliga eksem. Varje ny läkare började med att rekommendera vitt vaselin. Som inte hjälpte, vilket mina föräldrar påpekade. Hade det inte varit läge att först fråga vad som använts tidigare och resultatet av det?
Flera liknande incidenter har jag varit med om. Om jag som jurist skulle komma med tvärsäkra uttalanden utan att utreda situationen skulle jag inte betraktas som seriös.
Så: ställ fler frågor!
Jag tror att du har rätt i att patienter och anhöriga ibland tar ut sin frustration över att det finns medicinska och lagliga gränser, på läkaren.
Många andra saker, t.ex. bristande tid kan läkaren också få "skit" för, trots att hon/han kanske har svårt att styra över det.
Men: när jag går till en läkare så känner jag mig extra trygg när jag märker att hon/han
... LYSSNAR på vad jag säger, kanske ven läser lite mellan raderna och ställer följdfrågor.
... verkligen bryr sig om att försöka hitta en lösning på mitt problem, snarare än att bara "tysta mig för stunden"
... respekterar tystnadsplikten, naturligtvis ok att "bryta" efter mitt godkännande
... inte kör med fula metoder som att t.ex. inte bevilja vissa provtagningar förrän man har "listat sig" hos henne/honom.
... inser att det som är vardag för henne/honom inte är det för mig som patient, jag ska inte behöva känna mig besvärlig för att jag är rädd eller har ont vid en undersökning
Det finns nog mer, men det var mina spontana tankar.
Att läkaren remitterar vidare om han/hon inte tror sig ha tillräcklig erfarenhet/kunskap om besväret.
Att de spritar händerna mellan varje patient.
Ett leende, ögonkontakt och ett tryggt uppträdande. Framförallt när patienten är ett barn.
Jag skulle saga sa har en bra lakare gor att man kanner sig hord och forstad samtidigt som de behandlar en som en medveten manniska.
Kanske later luddigt men en bra lakare (och skoterska osv) sager nar de tar ett Blodtryck "Du har x over y och det ar normalt" medan en mindre bra lakare sager bara sager att det ar normalt.
Jag som ar extremt nalradd blev skadad for ett par ar sedan och var tvungen att aka in till akuten for att bli sydd/limmad och det kandes verkligen skont att Lakaren bestammde att vi skulle vanta med att sy ett tag for att se om det slutade bloda sa det var mojligt att limma. Tyvarr sa var inte mitt huvud sa samarbetsvilligt men det gjorde att det inte kandes lika jobbigt nar hon tyvarr var tvungen att sy.