Sorg efter förlorad förälder, syskon eller annan närstående

Den 9/4 var de 1år sen min pappa dog, endast 66år gammal. Allt kom som en chock för oss alla. Jag kan fortfarande komma på att jag tänker "men gud pappa finns inte mer" det gör så ont i mig. Jag va gravid när han dog å han gissade att jag skulle få en flicka å visst var det en liten tjej. Känns hårt att han inte fick träffa mitt första barn. Han skulle ju leva i många många år till ju med mamma. Han sa alltid när han hjälpte min syrra att ex hämta hennes barn på dagis att snart kommer jag att hämta din oxå. Åhhhh när kommer allt kännas lättare?

Linda Johansson81: beklagar vad som oxå hänt dig, vad är en bisättning om jag får fråga?

Förstår det e tufft.
Varken jag, min sambo, min syrra eller mamma kollade på pappa efter han dött. Vi fick ju beskedet på akuten men jag vågade inte gå in. Var rädd att se hur de skulle se ut. Kan ibland ångra det å ibland inte. Nu har jag ju minnet av honom som han var innan han dog.

Pappa dog ju av en stor propp i lungan så han såg ju inte annorlunda ut bara lite blekare enligt sköterskan som hjälpte oss på akuten. Men jag vågade inte gå in, tror jag hade svimmat eller brutit ihop å fött mitt barn direkt där.
När min morfar dog så kollade min mamma på honom å hon sa att hon ångrade de lite för när hon tänker på honom så ser hon den bilden. Å jag kan tänka mig att jag hade gjort lika, att hela tiden se honom på båren eller sängen eller hur dom nu visar upp dom. Tror inte jag hade klarat de.

Kram