16-åring med dålig skolnärvaro och magont.

jag vet inget om dålig pappa. men jag hade väldigt dålig närvaro i skolan från ja gick i åttan och resten av grundskolan och gymnasiet. jag har magkatarr som till och från är väldigt elak och under dom åren i skolan mådde jag till och från extremt dåligt. ja kunde ligga och frossa och skaka hela nätter för det gjorde så ont, låg och kved mig i sängen och på golvet för ja inte visste vart ja skulle ta vägen. det är den värsta smärtan jag vart med om, och den dök gärna upp när de va nåt speciellt i skolan ja inte hade lust med. hade egentligen ingen bra anledning, hade bra lärare, bra kompisar, bra skola. men ja kunde bara inte trivas. samma dag som ja tog studenten försvann det onda. det är dock tillbaka nu men inte lika farligt och pga andra omständigheter.

vad jag vill ha sagt är att det inte alltid går att sätta fingret på vad det är man mår dåligt över i skolsammanhang. nu kanske det har med pappa-situationen att göra också som du säger. Men det kan säkert vara att han bara inte är en skol-kille. och jag har fortfarande inte kommit på nåt bra sätt som skulle kunnat få mig att gå i skolan mer. jag gick ut med fullständiga betyg, men jag hade en frånvaro på ca 60% rakt igenom så det är ett under att ja lyckades smöra in mig så bra hos lärarna att dom ändå gav mig bra betyg.

ja har inge bra tips tyvärr, skulle önska att ja hade.. men fråga om han skulle må bättre av att komma bort en vecka eller två. det hjälpte mig i högstadiet, ja åkte bort och behövde inte alls tänka på skolan i en vecka, sen vart det lite bättre ett tag när jag var tillbaka. det behövs en ordentlig paus när man mår sådär. ja åkte till släktingar i norr och bara mös å tog det lugnt. kanske han kan göra nåt liknande?

Du skriver:
"Han ville inte säga nåt sa han för jag skulle bara bli arg på honom. Iofs sant."

Men om han vet att du bli arg på honom om han berättar vad som förssigår och det inte är något som du kommer bli glad över, varför är du då förvånad över att han vägrar prata med dig?
Sätt dig ner med honom en dag och förklara att du kommer INTE bli arg, vad det än handlar om. Han kan ha rånat en bank eller pallat äpplen, eller bara vara skoltrött, det spelar ingen roll vad det är för du kommer inte att bli arg. Vad det än handlar om så löser ni det tillsammans för du är hans mamma och det är i såna här situationer som han behöver dig som mest. Du lovar honom att det kommer att lösa sig bara han berättar.

Jag tror personligen att han behöver prata med en psykolog om tankarna om sin pappa, för det är okej att sakna sin pappa men det är jobbigt att behöva leva med det på det här viset.
Psykologen kan också fungera som ett bra hjälpmedel att lösa hans problem, om han fortfarande efter ditt samtal med honom inte vill öppna sig för dig.