Känner mig ensam, ledsen och nedstämd.

e nog svårt för en karl att förstå i början!det är ju våran kropp,men vänta ska du se att efter ul blir det ändring.lycka till me magen.

Har oclså känt den där ensamhetskänslan och känner det fortfarande ibland. Det är ju bara vi två som vet om det och min bästa vän som bor 80 mil bort. Fast nu har vi en VUL bild på barnet så det känns värkligare faktiskt. Går in i vecka 12 också så det känns bra. Snart skall vi berätta för hela världen.

Det låter som om han är rädd - som om han oroar sig för hur det ska gå. Tråkigt att han får dig att känna dig ledsen och osäker...

Jag tycker du ska be honom följa med på ultraljudet - kanske behöver han se det som finns där inne för att kunna ta det till sig? Vi gjorde IVF och var därför på VUL redan i v 7 - och efter det har min man slappnat av lite - speciellt som läkaren sade att när man väl sett hjärtat slå och allt ser bra ut så sjunker missfallsstatistiken betydligt. Ännu roligare blir det när vi ska kika igen nästa vecka... :)

Vad har du för BF? Vi är beräknade till 13 december, och har just gått in i v 9 (8+3) - ligger vi ungefär lika?

Hej!

Jag tror inte att du är ensam om att känna som du gör. Ibland kan jag också känna att min sambo inte är lika intresserad som jag är... fast jag har också förståelse för det. Det måste ju bara kännas så skumt för honom att veta att han ska bli pappa, och se hur jag och min kropp förändras, men hos honom händer ju ingenting (rent fysiskt). Jag tror att även killarna är väldigt rädda för att nåt ska gå fel, och att det är en försvarsmekanism att inte glädjas alltför mycket innan det känns mer "säkert".

Jag tror dock att det för killarna blir mer verkligt när de får se den lillepå UL. Först då tror jag att de fattar vad som sker... Innan dess känner de sig nog mest förvirrade och oroliga. Vet t ex att min sambo grubblar mycket på hur vi ska lösa det praktiska som t ex byta bil, köpa grejer, fixa i hemmet, det ekonomiska. Detta är något som jag inte tänker så mycket på just nu, och det kan säkert kännas som att jag inte bryr mig och att han får ta hela det ansvaret medan jag står för ansvar för magen och vad som sker "där inne".

Förstår att du känner dig ledsen och ensam, men jag tror att det kommer att gå över... och du har ju alltid oss här på FL!

Kram från Ugglan77 i v.14 (som också deppar till rätt rejält då och då)

Jag tror också som Corinne1. För oss är det högst påtagligt, med illamående, ömma bröst etc. Jag tycker ÄNDÅ att det känns jätteoverkligt, trots att jag KÄNNER så mycket i kroppen, men vad ska då inte han tycka?

Min man säger själv att han nog inte har fattat det här ännu. Jag antar att det blir bättre när man har varit på ultraljud, när han kan känna sparkar, när det börjar synas...

Hoppas det blir bättre. Ge honom lite tid att vänja sig! Han kommer nog ifatt, om inte förr när barnet föds!

Hej Susanne!

Vet inte , men jag tror att det är ganska vanligt att "pappan" har svårt att ta till sig graviditen på ett tidigt stadium. Kanske beror det på osäkerhet, rädsla och oro...
Jag fick ofta höra under min graviditet att jag var så "jättegravid" otroligt engagerad i varje ny utvecklingsfas köpte alla böcker och tidningar jag kom över...
Han kommer med all sanolikhet att följa med till ultraljudet.

Har en svägerska som är gravid, hennes sambo har svårt att ta det till sig, han har uttryckligen sagt att han inte riktigt fattar att hans barn är därinne, han vill också " att de första tolv veckorna ska passera"...
Många killkompisar jag pratat med säger att de "fattat" och vågat ta graviditen till sig först efter ultraljudet.

detta kanske bara är en massa svammel!

vill egentligen bara peppa dig!!!

jag tycker graviditer är jättespännande - kikar in hos dig senare (kanske står det ngt i din graviditets bok)

PRATA & KRAMAS är egentligen mitt enda "råd" (och ge honom en du ska bli pappa bok om ett par veckor...)

*kram*

Det är nog ingen fara gumman! Min sambo hade också lite svårt att vara riktigt delaktig i början. Men efter ultraljudet och efter att ha kännt de första sparkarna så är han precis lika förväntansfull som jag. Vi känner ju av bebisen på ett helt annat sätt än vad männen gör...Men det är inget konstigt att du känner dig lite ledsen heller,det är mycket hormoner,tankar och känslor,du är ju GRAVID!!!! Grattis till ERAN lilla bebis. Kram

Hejsan. Jag tror d e lätt att man själv sjunker in i sin grav så mycket att man inte riktigt förstår när ens sambo visar påtagligt lite intresse. Det händer ju så mycket med ens kropp, varje signal tar man till sig, å d e inte så lätt för sambon att kunna tänka sig känslan när man r gravid. Vi har ju blivit berikade med den chansen att få ha en liten människa inom sig, å d e så stort att ibland har man riktigt svårt att fatta d själv. Men d löser sig allteftersom du växer ska du se, sen r d nog bra om han följer me på ul, blir mer verkligt för honom då. Min sambo r oxå lite sådär, ibland tror jag det bottnar sig mer i rädsla inför kommande förlossning och vad allt d innebär, sen r jag själv så uppe i d, magen r ju alltid me, man känner alltid att d e nån där:) men han gör så gott han kan, och tar hand om mej på alla sätt å vis.(d blev långt d här) Så lycka till med bebben i magen, varma kramar/catrin

I början av graviditeten kände jag mig oxå nedstämd och ofta kröp just en känsla av ensamhet på mig. Tänk så mycket nytt det är att ta till sig, och alla dessa hormoner och nya tankar och känslor som ska trängas inom oss...Ibland säger jag till min sambo att jag inte förstår varför han inte kastar sig på min mage då han kommer hem om dagarna för om det hade varit jag som inte hade fått vara förunnad att bära på bebbe i magen så hade jag ju gjort allt för att kunna komma så nära känslan som möjligt...fast ibland har jag, växande mage och rörelser till trots själv svårt att förstå att det är en liten en därinne så då förstår jag ju att det kan vara ännu svårare för den som 'står brevid' att förstå.
För mig har nedstämd och ensamhetskänslan gått över och jag vet ju att min sambo är lika glad för bebis som jag är- vi har bara lite olika sätt att reagera och bete oss på. Det är viktigt att man pratar om det även om det kan kännas känsligt och jobbigt.

Nå, det var mina tankar och känslor (blandat med lite, men inte för mycket hoppas jag, svammel )

Tack all för era otroligt stödjande och värmande inlägg, jag gråter nu, men det går snart över...
Vi ska ju på UL om en vecka drygt och då hoppas jag att allt ser bra ut och att han verkligen börjar tänka positivt om graviditeten och fattar att han ska bli pappa och att vi ska bli en familj...

Tack än en gång för att ni alltid finns här för mig och räddar mig i mina depressioner.

Kram på er
och lycka till!!!