Rädd och blyg 1-åring...

Min son var precis så, om inte värre, och det var som värst när han hade fyllt ett.
Det gick över när han var ca 14 mån, började på dagis och så.
MEN, han är fortfarande ganska blyg och försiktig men det gör ju inget. Barn måste få ta saker i sin egen takt och jag tycker inte du gör fel när hon får vara hos dig!
Finns mycket bra att läsa om "blyga barn" så sök på nätet..
Lycka till!

Tack för svar, skönt att höra att man inte är ensam...
Fler?

*räcker upp handen!!*

MIn var preciiis likadan! Gud så skönt att höra! Alla "gnäller" på henne för att hon är så känslig etc

Jag har alltid låtit henne komma, om hon är osäker och otrygg så ska ju mamma vara tryggheten och jag skulle aldrig neka henne den! No way! Vi har haft svårt att få barnvakt att funka men det blev stor skillnad när hon började på dagis! Fick superbra personal som höll sig vid sidan av och lät min dotter visa när hon var redo för mer kontakt. Hon var jätterädd för de andra barnen ett bra tag men fröknarna hade henne i knä och lät henne sitta i en stol när det blev för stökigt och bråkigt. Men succesivt så ökade de kraven och idag är hon väldigt framåt på dagis! Men hon blir fortfarande, som tvååring, rätt skeptisk när främmande folk kommer fram å ska ta på henne osv. Svarar sällan på tilltal men även det går bättre å bättre och nu kan hon hejja på folk i affären och le åt dem osv *stolt*

Så det blir bättre! Men låt barnet komma till dig och få ta den tid den behöver!

Brosus, låter som ni har ett bra dagis! Och så skönt att höra att er dotter också blivit lite morskare med tiden. Man blir ju så rädd att man gjort nåt fel, att man själv är orsak till att barnet inte känner sig trygg. Det enda jag vill är ju att hon ska veta att hon kan utforska världen så mycket som hon vill - och att jag alltid finns där när hon behöver tanka på lite närhet.

Ja vi har världens bästa dagis!!

precis....så tänkte jag oxå, att det kanske är mitt fel, att jag är för hönsig eller för "nära" henne och för daltig som alltid tar upp henne när hon vill.... Men jag anser att kärlek kan man aldrig få för mycket av och alla barn är olika! Hon får ta den tid hon behöver och jag kommer fortsätta visa att jag alltid alltid ställer upp på henne! är man osäker, rädd och blyg så blir det ju bara värre om mamma tvingar en att stanna på golvet eller tvingar en att sitta i knä hos nån annan...

Hej ville bara berätta att min dotter som är 17 år i dag var precis som din dotter när hon var liten.
Hon var även när hon blev lite äldre ganska försiktig och kollade in hur saker fungerade innan hon var berädd att delta i tex lekar.
Jag lät henne vara och ta saker i sin tackt.

I dag så är hon väldigt själv säker och spelar till och med gittar och sjunger i ett band som har haft en del spelningar, hon är tuff och står gärna för sina åsikter, vågar prata in för hela klassen (det gjorde hon inte de första åren i skolan). Visst ibland så kommer gammla Amanda fram och hon blir lite nervös men i det stora hela så är hon väldigt självsäker.

Så mitt tipps är tvinga inte fram saker, det kommer när de är mogna för det. Om de får lov att vara blyga så kommer de att bli starkare i längden då de kanske bara behöver känna lite mer trygghet för att sen våga.

Efter som du skriver att hon efter ca 30 min lugnar ner sig så är det inte nått konstigt om hon däremot hade fortsatt så länge som dina vänner är hemma hos er så vore det kanske dax att bli orolig, efter som hon inte hittar nått lugn eller trygghet.

Gha jag hoppas du förstår något av mitt pladder ser att jag kanske har skrivit lite rörigt men men

Tack vampyria2, det var jätteskönt att läsa ditt svar!
Jag kan inte göra annat än att fortsätta som jag gör, känner jag, för precis som du skriver, Brosus, så blir man väl inte mindre rädd/blyg för att mamma tvingar en att vara på golvet eller i nån främlings knä...?

precis, jag tror att allt blir värre om man tvingar dem att vara kvar i en situation som de bevisligen inte trivs med! Hellre låta dem sitta i knä och iaktta allt på betryggande avstånd och kanske väcka lite nyfikenhet än att låta dem sitta å gråta på golvet i rädsla :)

Minns en bvc-träff med en massa mammor å 6 månaders bebisar. De andra kröp å kravlade över varandra, tog leksaker från varandra, knuffades å hade sig. Min dotter satt först på golvet en stund men hon började storgråta när de andra kom för nära henne - hon fick sitta i mitt knä men de andra mammorna tittade snett på henne för deras ungar var ju så sociala... jaja... Jag tror att min dotter, liksom vampyrias, kommer bli väldigt stark och självsäker när hon blir stor! :) Säkert din med Tjet!

Jag tror att det beror mkt på föräldrarna hur barnet blir. Om man som förälder har lätt för kommunikation, sätta ord på barnets känslor och beteende etc. Så tror jag att barnet blir mer framåt och undersökande..

Jag har ju träffat din tjej, en gång, och tyckte väl inte hon var så himla försiktig, men det var ju ett tag sen. Men det jag däremot tycker är att du ska svara på hennes signaler om att hon behöver dig nära, eller pappan. Min grabb som är en rätt framåt typ tycker absolut inte om alltför stora sammanhang, och han avskyr verkligen när någon kommer hem till oss plötsligt (så uppfattar ju han det iallafall, eftersom han inte har läst i almanackan att någon ska komma...). så då får man ta det försiktigt och introducera den personen och helt enkelt låta det ta den tid det tar och bekräfta hans oro. Det är okej att bli bekymrad och oroad. Det är okej att känna så. Det är inte farligt, men hur ska man veta det när man är ett år.

Som andra säger: det blir ju absolut inte bättre av att du skulle tvinga henne att göra något hon inte vill. Ett sätt kan ju vara att man sitter på golvet själv, så att hon lätt kan nå dig om det behövs.
Och när vi har gäster så får de aldrig sitta för nära killen när man äter. Det blir så lätt påträngande upplever jag. De stirrar på honom hela tiden och mat är lite jobbigt för honom öht, så med lite avstånd blir det bättre. jag skulle själv inte kunna äta om någon stirrade på mig hela tiden.