Om ditt barn mobbar någon/ några så skulle du...

När min äldste blev mobbad så var jag vid hans skola under många många raster. Jag pratade med alla barnen runt min grabb för att se vad som hände och för att de skulle veta att jag brydde mig så att säga.
Det jag lärde mig är ungefär det jag trodde sedan min egen tid som mobbad, det är inget fel på de som mobbar egentligen.
Det hela är "bara" en mekanism för utlopp som alls inte har något med den utsatta att göra egentligen. Efter en händelse så pratade jag med vad som verkligen var mina små vänner om varför det hände och de menade ärligt att de inte tänkte vara elaka men att det bara blev så och de var ledsna för det.
Till slut bestämde jag tillsammans med soc ungdomsgrupp och polisen oss för en test, vi gjorde en polisanmälan om mobbningen. man kan inte anmäla minderåriga så det var en bluff för att skrämmas. Mobbarna och deras föräldrar krävdes in till ett möte på polishuset för att diskutera "anmälan", alla barn kom med sina mammor och en med sin pappa, polisen var där precis som ungdomsgruppen, och jag då.
Barnen förklarade som innan att de tyckte de gjort fel och förstod mycket väl att det blivit en anmälan som de tog allvarligt på, de lovade bättring.
Mammorna skämde ut sig ordentligt med att skrikande förklara att jag var en djävla idiot som menade att just deras barn skulle vara mobbare. Pappan tog mig åt sidan och han precis som polisen och soc skämdes djupt över mammorna. Pappans ord var "herregud vad är det med dem, om någon dragit ner byxorna på mig i en matkö så hade jag såklart anmält och det hade ju de med".
Även barnen (mobbarna) skämdes över sina mammor och lovade dubbel bättring för att typ kompensera sina mammor.
Efter den dagen var grabbens mobbare hans kompisar som var med hemma nästan varje dag, ett riktigt mysigt gäng i flera år. Jag blev upphöjd till skolans mest engagerade förälder och det bildades ett föräldraråd runt min person som tillsammans med rektor och personal styrde hela skolan med allt som ingick
Döm dessutom om min förvåning då jag efter en skilsmässa fick höra i rätten av min exfru att jag var en otroligt oengagerad far som inte förtjänade att ha mitt barn boende vid mig, gissa hur hon bedömdes efter rättens koll med skola och liknande...

Se till att det inte händer igen, förklara för mitt barn att man inte är dum emot andra och göra allt för att få honom att sluta.
Ha bra kontakt med föräldrarna till det barnet han isf skulle mobba dessutom!

Nått sånt skulle jag också försöka med, men om man kunde "se till" att det inte händer igen så skulle nog mobbning inte vara ett så stort bekymmer! Men visst skulle jag jobba för att det skulle sluta så fort som möjligt och hellst ha kontakt med skola, lärare och den/dom mobbades föräldrar!

mamma 05 07 09 skrev 2009-02-15 13:01:19 följande:

Jo, kontakt med skola...föräldrarna till alla inblandade!
Sedan skulle min son få väldigt mkt mindre privilegier tills det att han stoppade med de saker han höll på med, han skulle få straff så länge han mobbade personen i fråga!
Nu har han dock aldrig gjort ngt sånt men rent hypotetiskt.

jag röstade på att jag skulle se till att det inte händer igen. Iallafall så skulle jag göra mitt yttersta för att det aldrig skulle ske igen. Jag tycker att det är fruktansvärt med mobbning och utanförskap. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra men prata med skola och föräldrar samt barnen.
Jag tycker även att man ska förekomma barnen genom att prata om hur man är en bra kompis och prata om mobbning och att man ska stå upp för de som inte kan det själva.
Jag pratar mycket med min son just nu om att det är viktigt att alla som vill får vara med och leka. Han tycker ju inte det men han blir själv ledsen när han inte alltid får leka med den han vill. Han är bara 4 år.
Något som jag tycker är en väldigt bra grej i skolan som min fröken gjorde. Vi hade en "hemlig kompis" varje vecka. Man fick dra ett namn ur en hatt och den personen man fick på lappen skulle man vara extra snäll mot den veckan. Det är en förebyggande övning faktiskt.

....se till så det inte händer igen (givetvis!!) och fråga hur mitt barn själv skulle ha känt sig om det hade vart h'n som råkat ut för det.

Det där var ju en helt otrolig historia. Alla har inte den orken, möjligheten.
Men nog tycker jag att det var lite skumt att just alla mammor var så hysteriska, var ALLA det?

Svårt det där, men jag skulle iaf göra mer än bara att säga till. Inte straffa för det tror jag inte funkar eller är bra. men kalla till möte kanske, se till att alla inblandade pratar ordentligt om det, kontakt med skolan ordentligt. Se till att alltid få veta hur det har varit i skolan. snacka med mitt barn ordentligt om varför hon beter sig så och om det var ett långvarigt problem fixa en kurator eller nåt till henne. Det beror ju såklart på vilken nivå det hela är på. Skillnad på ett par dumma kommentarer och riktigt hemsk mobbing.

Jo det hela var väldigt märkligt och vi andra var bestörta för ingen av oss hade räknat med denna reaktion. Att föräldrar kunde ha åsikter om att man gjort något fel var man ju redo för för det kan ju vara helt riktigt, men inte detta att skrika och svära. Polisen sade att det hela var ytterst obehagligt, vi ville ju ha en konstruktiv dialog. Hela mötet startades med att man förklarade att den "anmälan" som var gjord inte gick vidare till något annat än detta samtal. Så fort de annars då tysta mammorna fick höra det så flippade de och det enda konstruktiva blev att barnen skämdes och gjorde bot o bättring.
Möjligen kan man tänka att det just där blev någon slags grupptryck. Att sedan en kanske djup skuld inför en anmälan mot barnen släppte gjorde väl kanske att "proppen flög ur" liksom. Men ingen ursäktade sig senare heller utom pappan på mötet direkt då som skämdes å alla föräldrars vägnar.
Och självklart, alla har inte den unika möjligheten att göra som jag gjorde. Detta skulle ju mobbingteam och liknande ha skött på ungefär samma sätt som jag fick göra. Dock, deras "farstamodell" var inget jag vurmade för och jag hade tid då att göra det själv.

Vipera: Ditt inlägg blir så intressant tycker jag. Har själv jobbat inom skolans värld och blir glad när jag ser hur många som här röstar på att de skulle göra något åt saken. I verkligheten ser det trots allt lite annorlunda ut. Hoppas det är en attitydförändring på gång i samhället! Kanske en generationsfråga?