Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

* Att vara en vuxen som förväntas delta endast i det man blir "inbjuden" till, man räknas inte automatiskt.
* En riktig osamarbetsvillig och bitter biomamma
* Svårigheter att planera för semestrar etc
* Ett rum som står tomt VV när man är trångbodd
* Se hur mannen ibland har svårt att stå emot biomammans manipuleringsförsök
* Veta om att man när som helst, helst lördagkvällar, ska riskera att bli uppringd av biomamman som fått lust att ringa och gapa lite, vilket resulterar i att min man blir arg och ledsen
* Att se hur min mans dotter hela tiden tänker sig för när man frågar henne något. Hon är så full av idéer från sin mamma så hon kan knappt svara på tilltal ibland för hon tror hon ska försäga sig
* Rättvisesnack (som jag iofs inte bryr mig så mycket om, vi har vår form av rättvisa i vår familj och det funkar bra än så länge)
* Att min mans dotter inte kan vara sig själv hos oss när jag är hemma, hon vill gärna vara lite "extra" då och passar istället på att köra hela gnällracet när min man är ensam hemma. Hon vågar inte ha konflikter (otroligt konflikträdd) med mig fast det skulle behövas för att utveckla vår relation om du förstår. Nu blir vi mer som artiga mot varandra och det känns inte som man är varandra så nära... Mer som att hon är på besök.
* Tidigare var det också mycket tjafs kring ekonomin, som min mans ex tyckte det skulle fortsätta ha ihop. Det var inte så lyckat eftersom de har rätt olika inställning till ekonomiska frågor, och min mans ex tycker att deras dottar "ska få det hon vill ha". Det är svårare för oss att ha den inställningen eftersom vi har fler barn än hon (hon är ensambarn hos mamman).
* Att saker kan vara så laddade. Om mina barn kan jag säga att "det där är verkligen otroligt jobbigt när de gör", men säger jag något som ens är aningen negativt om min mans barn så blir det emottaget på ett helt annat sätt.
* Att VV-barnet av någon underlig anledning förväntas vara med på ALLT man gör. Det går inte när hon bor VV, hon kan inte ha två parallella liv samtidigt. Alltså måste vi semestra, åka till släktingar, gå på bio, åka och bada och allt annat även när hon inte är hos oss, men det är förstås oerhört orättvist enligt vissa. Vart det rättvisa är att de gemensamma inte ska kunna göra något alls VV och VV-barnen ska göra allt dubbelt har ingen ännu lyckats förklara för mig, men åsikten finns ju. Självklart lever vi samma liv varje vecka i princip, och VV-barnet kommer och "flyter in i vardagen" när hon kommer.

Det är faktiskt otroligt mycket mer som är jobbigt än vad jag trodde innan jag blev tillsammans med min man. Men så upplever jag att många känner, att det är jobbigt med en till person som ska vara med och bestämma över saker, rättvisetjafs och annat...

Jag tror helt enkelt att man får finna sig att vissa saker är som de är när man lever med en man med barn. Men att bara, som en del uttrycker det, "gilla läget eller dra" är inte ett råd jag tagit till mig av.
Jag är en familjemedlem på samma villkor som alla andra i min familj, och jag måste få må bra och känna att jag är med och tar beslut som rör mitt liv, min vardag, min semester o.s.v.

Att biomamman är ett nutcase är liksom bara något jag förlikat mig med nu. Jag kan fortfarande bli otroligt j-a förbannad på henne, och de starka olustkänslor jag känner inför det faktum att hon och min man för alltid är sammanbunda är ibland nästan för starka. Men jag vet förutsättningarna, och de är att ska jag leva med min man så ingår hans barn i mitt liv, och hennes mamma kommer finnas där (förhoppningsvis mer och mer i utkanten ju äldre barnet blir) och hon kommer fortsätta försöka styra och ställa och domdera, och hon kommer fortsätta försöka göra det så svårt och jävligt för oss att vara familj, och det är bara så det är.

En till sak som jag tycker är så jäkla svår är att biomamman inte drar sig för att kommentera saker kring mina barn. Finns det något mer irriterande??? Grrr... Hittils har jag försökt behärska mig vid de tillfällena, mest för att det skulle bli en jobbig situation om jag blev förbannad och sa åt henne, men nu är det slut med det. En till kommentar om mina barns kläder, hårfärg, storlek eller vad f-n som helst så kommer jag gå i taket.
Fattar inte hur man kan stå och tala om hur vacker och snygg ens eget barn är (inför mig och min man på t.ex. luciatåg och sånt) och i nästa andetag säga någon hånfull kommentar om hennes syskon. Nä, nu måste jag sluta tänka på de tillfällena annars blir jag förbannad.

Åh jag känner också igen det där!!! Jobbigt är det

Självklart blir det så om man lever tillsammans. Jag kan inte se hur man ska kunna leva ihop som en familj, för det är de kommer vara (eller ÄR egentligen, men det är kanske mer så att de håller på att bilda en familj). Och faktum är ju faktiskt att din son kommer ingå i en familj där du inte ingår så att säga, där det kommer vara hans pappa, hans nya tjej och eventuella styvsyskon. I den familjen har du s.a.s. inte egentligen någon roll, d.v.s. du är ju hans mamma, alltid, men du kan inte gå in i deras familj och bestämma hur de ska göra kring olika saker som har med din son att göra. Undantaget är ju stora frågor som du och ditt ex ska komma överens om tillsammans, men du måste nog lära dig att släppa lite då han är hos sin pappa så småningom. Visst, jag tycker det är jättebra om man är så överens man kan vara kring det mesta, men min erfarenhet av styvfamiljslivet är att man sällan är det. Och då är kontentan av det att i din familj bestämmer du och i ditt ex familj sätter han gränser och regler. Om ni inte tycker att samma läggtider är vettiga så kan han inte bestämma över dig och du inte över honom t.ex.

Skitsvårt skulle jag tycka, precis som du verkar känna, men som styvförälder så vet jag också att det funkar allra smidigast när vår familj får "vara ifred", när min mans dotters mamma inte måste höra av sig och tycka och tänka och ha åsikter om precis allting. Vi klarar så bra själva att sätta gränser, handla vinterkläder eller vad det nu än gäller, vilket hon inte insett än (efter snart 8 år som separerad från min man). Och självklart är jag med och "bestämmer" över min mans barn på samma sätt som han och hans ex gör, jag lever ju med barnet lika mycket som de gör och ingår i familjen på samma sätt.
Vissa saker ställer jag mig utanför, och jag tar inte på långa vägar lika mycket ansvar som min man för hans dotter, men jag har rätt att säga mitt och att tycka och tänka om det som händer i min familj och i mitt hem, precis på samma sätt som hans dotter har rätt att känna att hon hör till familjen och lever med oss och bor här, trots att hon har två hem o.s.v.

Word