Utanförskap - vad väntar ni er av skolan?

Jag tror faktist att man idag mååste lära sej att ta för sej!!
Man kan inte räkna med att någon ska "ta hand" om en....vill man vara med, ja...då får man visa det!!

Inte alltid så lätt...men att ha skinn på näsan idag...är ett måste tror jag!!!

lovemyboys - men någon som är utanför är nog redan blyg och rädd, hur menar du att man ska lära dem att ta för sig? Ska man ignorera det faktum att de är utanför och hoppas att de tar för sig själva, eller ska man peppa dem att fråga någon om de får vara med - och vad gör man då om de tillfrågade svarar nej?

Det här med utanförskap är en svår fråga. Man vill ju inte peka ut den som är utanför, samtidigt är det ju intressant att få veta varför de andra inte pratar med honom eller henne. Ibland är det ju så enkelt som att de tror att denna person vill vara ensam och därför inte bryr sig om att ta kontakt.

Som förälder tror jag att jag skulle vilja att skolan hjälpte till med att försöka hitta gemensamma beröringspunkter hos mitt barn och andra barn. Liknande intressen, t ex, för att hjälpa barnen att själva se att de kan ha utbyte av varandra. Men man kan ju inte heller vara så naiv att man tror att två som gillar hästar automatiskt gillar varandra.

Vet många som i sin skoltid helt enkelt blev ihopföst med någon annan som var utanför, och det tycker jag är ett riskatagande. De flesta har ju koll på vilka som är utanför, och att bli ihopföst med någon man vet har samma stämpel" bevisar för en att man inte passar in i den "vanliga" gemenskapen.

Självklart menar jag inte att man ska vänta ut en stackare som är rädd för att ta för sej....
Men man pratar mycket om hur viktigt det är att inte mobba i skolar idag - vilket är jättebra!!

Men man måste nog samtidigt få in i barnen redan i tidig ålder att det gäller att ta för sej...vill man vara med så får man visa/säga det.....får man då inte va med....ja - å är det ju en slags mobbing i sej...att frysa ut nån är ju inte ok!!!

Men man kan ju som TS säger inte säga till någon som inte gjort nått fel....
Utan kanske tala med elevens föräldrar som är utanför...att försöka att puscha sitt barn..att  ta för sej, va inte rädd för att visa att du faktist vill umgås med dom...sen är det ju så att man inte kan tvinga ihop människor!! Det finns ju åxå dom människorna, även barn,ungdomar som verkligen vill va själva, som inte alls har behov av att vara med andra...så ibland har vi vuxna det jobbigare av att se ett ensamt barn...än barnet har själv....

Man tar för givet att alla vill va i stora sällskap för att må bra...eller ha många kompisar...men det funkar ju inte så för alla!!!

lovemyboys skrev 2009-02-13 18:08:35 följande:

Jag tror inte heller att alla vill vara i stora grupper eller ha drösvis med kompisar, men jag har hittills knappt träffat något barn som inte vill ah någon kompis alls.

Nää, dom e nog ganska sällsynta...fast det finns en grabb i min äldste sons klass...han föredrar att vara själv...
Där är det mer vi vuxna/föräldrar som tycker så otroligt synd om denna ensamma grabb...

Men visst är det skönt med vänner....men inte alltid lätt...varken som ung eller gammal!!

Vad tycker ni om att erbjuda barnet (det barn som är utanför, alltså) hjälp av kurator eller skolpsykolog?

Det brukar tas emot lite olika. En del ser det som en chans för barnet att bryta ett mönster, kanske bygga upp självförtroendet om det är det som gör att barnet inte vågar ta kontakt, eller annars att få strategier att börja prata med andra. Andra menar att man då legitimerar dem som frusit ut barnet. Om barnet behöver hjälp är det ju något som måste rättas till, alltså är det fel på barnet, alltså är det inte konstigt att ingen vill vara kompis med honom/henne.

Vad tycker ni som läser här?

först vill jag bara tacka för att du som lärare är så proffsig och faktiskt använder t ex detta forum för att få förslag från föräldrar!
Har själv erfarenhet inom detta genom egna barn som är utanför. Jag tycker inte skolan kan ansvara för vad som sker på fritiden. Men när mitt barn är i skolan vill jag att antalet tillfällen där barnen får välja att jobba ihop med en kompis minimeras. Jag vill inte heller att barnen ska få välja ut lag på gympan själva. Jag trodde det inte skedde nuförtiden men det har skett vid flera tillfällen vi mina barns skola.
Sådana som du borde också vara med i matsalen, som verkligen "ser" barnen och deras uppträdanden.
Att prata i små grupper med barnen om utfrysning tror jag också är bra. Försöka få dem att tänka till själva. Och då också ta upp vikten av att vara lite framåt själv och ta kontakt.
Sen tror jag de flesta föräldrar tycker det är viktigt att ni ringer föräldrarna när ni ser att ett barn är utfryst. Redan efter ett par veckor, inte efter ett år.... Långt ifrån alltid säger barnen nåt hemma. Men vet man om det så kan man förstås hjälpa sitt barn.

Twerre skrev 2009-02-14 12:14:48 följande:

Det där med att låta barnen välja lag på gympan och grupp till gemensamma uppgifter trodde jag faktiskt också att de flesta skolor tänkte på numera. Det är 13 år sedan jag gick på lärarhögskolan och redan då betonades att man inte bör göra så. Själv har jag en klass där det funkade tills för ett tag sedan. Jag har aldrig haft en klass med så bra sammanhållning. Alla kan verkligen vara med alla och ber man dem hitta någon att jobba med väljer de flesta helt enkelt den som råkar sitta närmast (vi lärare bestämmer hur de ska sitta). Inga problem, ingen blir utan grupp. Nu har det dock kommit en ny elev som har väldigt svårt att ta för sig. Jag är övertygad om att någon skulle dra med henne i gruppen om jag bad dem dela in sig själva, men jag är rädd att hon skulle hinna bli orolig innan det var klart. Hon var svårt mobbad på sin förra skola och är ganska märkt av den erfarenheten.

Om nu läraren inte orkar sitta och göra perfekt utformade grupper (och det kanske inte behövs om det bara är något som eleverna ska diskutera i 10-15 minuter eller så) så finns det ju så många andra sätt. Enklast är väl att räkna. Du ska ha fem grupper. Då pekar du och räknar eleverna på första raden, ett, två, tre, fyra, fem. Sedan börjar du om från början, pekar på nästa omgång elever och räknar osv. Sedan bildar alla ettor en grupp, alla tvåor en osv. Vill man göra det lite roligare kan man säga att alla som har två syskon bildar en grupp, alla som har gröna strumpor bildar nästa, alla vars namn börjar på S bildar en tredje osv. Nästa gång tar man klasslistan, de första fem namnen är en grupp, nästa fem en grupp osv. Det går att variera grupperna utan att göra det särskilt krångligt.

Det där med matsalen är ett problem. De flesta skolor har stora matsalar, där kanske fyra-fem klasser äter samtidigt. Ett barn kan lätt "komma bort" i de sammanhangen. Vi har tur och har inte en enda matsal på vår skola utan skolan är uppdelad i hemvisten med tre klasser i varje. Till varje hemviste hör ett större rum som används både för elever som sitter och jobbar självständigt och som matsal. Högst två klasser kan äta på samma gång. Det är nästan alltid en av klassens mentorer som äter med eleverna, om inte så är det i alla fall en lärare som jobbar i det hemvistet och därmed känner klassen någorlunda väl. Då blir det mycket lättare att upptäcka ett mönster. Om Pelle går och sätter sig ensam en enda gång så kan det bero på att han är på dåligt humör, har bråkat med bästa kompisen eller har ont i huvudet den dagen. Sitter han ensam igen tre dagar senare är det läge att fundera på varför. Sådant är svårt att upptäcka i en stor anonym matsal där det kanske är olika lärare som vaktar varje dag.

Å andra sidan hjälper ju inte detta med hemvisten och lärare som finns tätt inpå eleverna hela dagarna. Vi har ändå detta problem med utanförskap. Kanske är vi för dåliga på att kontakta föräldrarna, som du skriver. Med de yngre barnen gör vi det ganska tidigt. Med äldre barn blir det lätt att man låter eleven avgöra. Vill han/hon inte att mamma och pappa ska få veta så försöker vi lösa problemen utan dem. Inte om det gäller mobbning, då ringer vi alltid, men just detta med någon som inte har några kompisar. Där händer det nog att vi tar hänsyn till eleven på fel sätt.

Egentligen håller jag med dig om att vi inte, från skolans sida, kan göra mycket åt det som händer på fritiden, men samtidigt så hänger ju allt ihop. Om det är tolv tjejer i en klass och fem stycken gick på bio tillsammans i helgen, medan sex andra hade gemensam tjejmiddag, så är det inte kul att komma till skolan på måndagen och inse att man var den enda som inte var med någonstans. Likaså när skolan är slut för dagen. Alla andra gör upp planer för eftermiddagen högt och ljudligt. Om jag då är den enda som inte får frågan om jag vill följa med hem och fika, göra matteläxan tillsammans eller ens om jag vill ha sällskap hem, då blir det nog riktigt jobbigt. Ibland önskar jag att man kunde lägga barn i dvala under de där åren mellan ungefär 10 och 15. Så mycket elände man slippa då!

mycket bra tråd "puffar"

Hej!
Vilka bra frågor du ställer och oj vad jag önskar att du var lärare i min dotters klass. Hon är 7 år och går i 1:an och har hamnat utanför främst för att hon är lite blyg och avvaktande. Övriga tjejer i klassen är väldigt framfusiga och tuffa. Vi har flera gånger (redan i förskoleklass) tagit upp problemet med att vår dotter har dåligt självförtroende och behöver hjälp att knyta kompiskontakter o få delta i lekar på rasterna och på fritids. Tyvärr händer det inget från skolans håll utan det blir bara sämre o sämre. De gör ingetnting alls för att alla i klassen ska vara delaktiga i de fria lekerna, eller för att se till att ingen är ensam. Gång efter gång ser jag min dotter sitta själv o rita eller bredvid några andra utan att vara med. Det gör ont i modershjärtat! Särskilt när jag vet att hon vill ha vänner o vara med.

Jag har flera ggr bjudit med en tjej i taget från klassen hem efter skolan och det har alltid varit uppskattat från den tjejens håll. Då har hon och min dotter lekt bra tillsammans. Har nu haft 6 olika tjejer här men aldrig att de bjudit hem min dotter till sig, trots att jag vet att de tar hem varandra eller andra tjejer i klassen och trots att deras mammor säger att "nästa gång får du komma hem till oss" när de hämtar sin tjej.

Vet inte vad vi ska hitta på! Funderar på att byta skola eftersom jag läst i andra skolors kvalitetsredovisningar att de verkar satsa på "trygghet" och att "alla ska kunna vara med alla". Men jag vet inte om detta bara är fina floskler...eller om det verkligen blir bättre på en annan skola?

Jag skulle väldigt gärna ha en skola där man redan från f-klass får lära sig att acceptera att alla är olika men att man kan leka bra ändå samt att barn som är mer framåt och försigkomna kan uppmuntras att ta hand om och bjuda in de barn som är mer blyga i leken. En skola där man verkligen prioriterar att alla barn ska få känna att de är behövda och viktiga och inte bara att vassa armbågar gäller.

Barnen själva är nog för små för att inse att den där ensamma flickan kanske vill vara med o leka fast hon inte bjuder in sig själv i leken utan behöver någon som gör det åt sig. Där bör skolan hjälpa till tycker jag.

Tyvärr, funkar det inte alls på vår skola så nu måste vi fundera på om ett byte kan vara bra eller skapa än mer otrygghet hos dottern. Någon som prövat att byta?

Nilix

Svar till inlägg 10.

Har ni skolor i närheten som skulle kunna vara ett alternativ? För ett barn som har lite svårt att "ta för sig" bland kompisar tror jag att det är bra om skolan inte ligger alltför långt hemifrån. Att bo långt ifrån klasskompisarna blir ju annars ett extra hinder när det gäller att umgås på fritiden. Min egen dotter (sex år och går sista året på dagis) leker rätt sällan med kompisar på fritiden, just för att vi bor långt ifrån de andra familjerna på dagis. Ändå är hon en framåt tjej som har massor av kompisar, men det är ju så mycket enklare att leka med barn som bor nära och där det inte krävs att föräldrar skjutsar och hämtar. Det blir för mycket krångel om det ändå bara handlar om en timme eller två.

Om det finns skolor i närheten tycker jag att ni ska be att få komma dit och prata med dem, samt se er omkring. Det finns skolor som jobbar väldigt medvetet med att få med alla barn och det finns, som du själv misstänker, skolor som mest får det att låta fint.

Om ni hittar en bra skola kan det vara rätt att byta, men annars går det kanske att göra en del även på den skola där hon går nu. Om det känns som om hon kommit helt fel i klassen, att alla andra tjejer är helt annorlunda jämfört med henne, så kanske det finns en eller flera parallellklasser. Kan det finnas tjejer som är mer lika er dotter där?

Jag undrar också om ni frågat er dotters lärare om möjligheten att byta klass. Om läraren ser till er dotters bästa, snarare än till att få maximalt med skolpengar till just sin skola, så borde han/hon också kunna ge bra råd angående ett eventuellt skolbyte.

Slutligen kanske er dotter skulle behöva lite hjälp med hur man närmar sig andra barn och att få upp självförtroendet i kompissituationer. Jag jobbar med något äldre barn än er dotter, så jag vet inte hur ofta man kopplar in kurator på sjuåringar, men med barn på mellan- och högstadiet gör vi i alla fall det ibland. Inte för att det är något fel på dem,utan för att hjälpa dem att ta sig ur en jobbig situation.

Fast jag minns när jag gick på mellanstadiet att vi tvingades sätta ihop bänkarna i grupper med barn som vi annars inte lekte med, och jag fick turen att sitta bredvid klassens "värsting" som skrev fula lappar till mig och tillsammans med en annan bänkkompis kallade mig för fula ord hela tiden. Visst var det väl menat att vi skulle lära känna varandra bättre och kanske få nya kompisar, men det hela resulterade i att jag bytte bänk till en annan grupp där även min dåvarande bästis fanns med.
Jag har alltid varit det tystlåtna och blyga barnet som inte kunde komma på något att säga när andra frågade något, var för klumpig för att hoppa hopprep och höjdrädd. Jag var kort och gott ingen rolig lekkamrat och även om fröknarna försökte få de andra att få med mig i lekarna, så kände ju både jag och de andra att detta inte var för att de verkligen ville leka med mig, utan snarare för att fröken sa att de skulle leka med mig.

Hej

Jag har en dotter som har börjat förskoleklass. Vi har precis flyttat till denna ort och är således nya. Där vi bodde tidigare kände min dotter i stort sett alla i området samt på dagis.

Hon är framåt och frågar på skolan om hon får vara med. Min dotter säger att ed andra ibland säger "Nej" och ibland inte ens svarar utan bara går därifrån.

Jag har pratat med pedagogerna och de säger att de skall "hålla ögonen öppna"...

Någon som har några tips hur man som förälder ska/kan agera?

De har väl än så länge bara gått i skolan 5-6 veckor, men man vill ju föröka agera innan det blir allvarligare...

På dotterns skola som är liten - kanske 70 elever - har de  vädigt lite mobbing. Kan bero på att alla känner alla och att det nog är lättare att upptäcka och åtgärda. Däremot har de problem med lite "grupperingar" vilket gör att några hamnar utanför. I dotterns klass är det särskilt en flicka som ofta går ensam på rasterna. De har pratat mycket om det här att man inte får utesluta någon i lekar på rasterna och man får inte säga nej om någon kommer och frågar om de får vara med. I klassrummet så bestämmer läraren var alla ska sitta - de sitter 2 och 2 - och de byter plats en gång i månaden. Jag tycker att det är ett ganska bra system då alla lär känna och får arbeta med alla. Det jag har emot det systemet är att de lugna och skötsamma eleverna används som verktyg för att skapa lugn i klassen och får sitta brevid de högljudda, bråkiga osv och aldrig tillsammans med den/de de tycker bäst om. Jag förstår tanken med det för det blir ju lugnare av det men de skötsamma och lugna har ju också rätt att få ha det just lugnt och kunna koncentrera sig och inte ständigt sitta brevid en som stör med prat, inte kan sitta stilla på stolen eller på annat sätt stör ordningen.

Hur som helst, jag tror på att prata mycket med eleverna. Ha någon temavecka med ämnet "empati" t ex där barnen utmanas att sätta sig in i andras känslor. Jämförelser "hur skulle du känna inombords om det och det hände?" Jag tror på att människor(barn) inte medvetet VILL göra någon ledsen men att det inte är något man automatiskt tänker på när man ser Anna stå ensam på skolgården t ex. man noterar att det ÄR så men fortsätter med sitt utan att tänka närmare på det. Om man skulle få in det tänket att man alltid försöker gå till sig själv och hur man skulle reagera och känna i en situation så tror jag också att det skulle ha en positiv effekt på minskandet av utanförskap.