Utanförskap - vad väntar ni er av skolan?

Jag är lärare och på sista tiden har vi pratat mycket om utanförskap på skolan där jag jobbar. Vi har - tack och lov - ganska lite mobbning på skolan. Vi har en rätt väl utarbetad antimobbningsplan och efter att ha jobbat med den ett par år har alla rutiner satt sig och enligt kommunens skolenkäter och andra undersökningar så har vi fått ned mobbningen till låga nivåer. Men säg den glädje som varar för evigt!

Nu har vi istället ett ökande problem med utanförskap, alltså barn som visserligen inte blir mobbade, men som känner att de inte riktigt får vara med någonstans. Det är ingen som säger eller gör något mot dem, men ibland kan det gå en hel dag utan att något annat barn ens pratar med dem. Det här är förstås nästan lika jobbigt som mobbning för den som drabbas, men mycket svårare att komma åt. När Stina kallar Anna för "fet ko" så kan man prata med Stina och få henne att förstå att det var fel. Man kan tala med Stinas föräldrar och förhoppningsvis är de överens med skolan om att "fet ko" inte är ett trevligt sätt att tilltala någon. Men om det enda Stina har gjort är att inte säga något alls till Anna? Vi kan ju inte bli arga på Stina bara för att hon inte bad Anna följa med till fotbollsplanen på rasten. Vi kan inte tvinga henne att ge Anna en komplimang för hennes nya frisyr och Stina måste förstås själv få välja vem hon träffar när skolan är slut.

Men där står Anna, helt ensam. Ingen ber henne sitta vid samma bord på lunchen. Ingen ringer på eftermiddagen. Ingen frågar vilket uppsatsämne hon valde på svenskan, hur det gick för henne på matteprovet eller vilken aktivitet hon valt till friluftsdagen.

Handlar det om yngre barn, upp till fyran-femman kan vi i princip säga till dem att leka något där alla kan var med på rasten. Vi kan också ha bestämda platser i matsalen, så att ingen behöver sitta ensam, men ju äldre barnen blir, desto svårare är det.

Mina egna barn har inte ens börjat förskoleklass ännu, så jag har endast erfarenhet av dessa frågor från skolhåll. Nu skulle jag gärna vilja ha tankar från föräldrar till barn som går i skolan. Vad väntar ni er av skolan om ert barn råkar in i ett utanförskap? Hur stort vill ni att skolans ansvar ska vara? Ska vi, från skolans sida, lägga oss i vad barnen/eleverna gör på sin fritid? Har du/ni efarenhet av en situation med utanförskap som löste sig på ett bra sätt? Vad gjordes?

Vi gör förstås en del saker hos oss, men dels verkar det inte vara tillräckligt, dels vill jag gärna se era svar och förslag innan jag berättar hur vi försöker jobba.

Hoppas på många svar!

Manchester

Äldre 13 Feb 18:15

#4

lovemyboys skrev 2009-02-13 18:08:35 följande:

Självklart menar jag inte att man ska vänta ut en stackare som är rädd för att ta för sej.... Men man pratar mycket om hur viktigt det är att inte mobba i skolar idag - vilket är jättebra!! Men man måste nog samtidigt få in i barnen redan i tidig ålder att det gäller att ta för sej...vill man vara med så får man visa/säga det.....får man då inte va med....ja - å är det ju en slags mobbing i sej...att frysa ut nån är ju inte ok!!! Men man kan ju som TS säger inte säga till någon som inte gjort nått fel.... Utan kanske tala med elevens föräldrar som är utanför...att försöka att puscha sitt barn..att ta för sej, va inte rädd för att visa att du faktist vill umgås med dom...sen är det ju så att man inte kan tvinga ihop människor!! Det finns ju åxå dom människorna, även barn,ungdomar som verkligen vill va själva, som inte alls har behov av att vara med andra...så ibland har vi vuxna det jobbigare av att se ett ensamt barn...än barnet har själv.... Man tar för givet att alla vill va i stora sällskap för att må bra...eller ha många kompisar...men det funkar ju inte så för alla!!!

Jag tror inte heller att alla vill vara i stora grupper eller ha drösvis med kompisar, men jag har hittills knappt träffat något barn som inte vill ah någon kompis alls.

Manchester

Äldre 13 Feb 19:34

#6

Vad tycker ni om att erbjuda barnet (det barn som är utanför, alltså) hjälp av kurator eller skolpsykolog?

Det brukar tas emot lite olika. En del ser det som en chans för barnet att bryta ett mönster, kanske bygga upp självförtroendet om det är det som gör att barnet inte vågar ta kontakt, eller annars att få strategier att börja prata med andra. Andra menar att man då legitimerar dem som frusit ut barnet. Om barnet behöver hjälp är det ju något som måste rättas till, alltså är det fel på barnet, alltså är det inte konstigt att ingen vill vara kompis med honom/henne.

Vad tycker ni som läser här?

Manchester

Äldre 14 Feb 14:34

#8

Twerre skrev 2009-02-14 12:14:48 följande:

Svar på #6först vill jag bara tacka för att du som lärare är så proffsig och faktiskt använder t ex detta forum för att få förslag från föräldrar! Har själv erfarenhet inom detta genom egna barn som är utanför. Jag tycker inte skolan kan ansvara för vad som sker på fritiden. Men när mitt barn är i skolan vill jag att antalet tillfällen där barnen får välja att jobba ihop med en kompis minimeras. Jag vill inte heller att barnen ska få välja ut lag på gympan själva. Jag trodde det inte skedde nuförtiden men det har skett vid flera tillfällen vi mina barns skola. Sådana som du borde också vara med i matsalen, som verkligen "ser" barnen och deras uppträdanden. Att prata i små grupper med barnen om utfrysning tror jag också är bra. Försöka få dem att tänka till själva. Och då också ta upp vikten av att vara lite framåt själv och ta kontakt. Sen tror jag de flesta föräldrar tycker det är viktigt att ni ringer föräldrarna när ni ser att ett barn är utfryst. Redan efter ett par veckor, inte efter ett år.... Långt ifrån alltid säger barnen nåt hemma. Men vet man om det så kan man förstås hjälpa sitt barn.

Det där med att låta barnen välja lag på gympan och grupp till gemensamma uppgifter trodde jag faktiskt också att de flesta skolor tänkte på numera. Det är 13 år sedan jag gick på lärarhögskolan och redan då betonades att man inte bör göra så. Själv har jag en klass där det funkade tills för ett tag sedan. Jag har aldrig haft en klass med så bra sammanhållning. Alla kan verkligen vara med alla och ber man dem hitta någon att jobba med väljer de flesta helt enkelt den som råkar sitta närmast (vi lärare bestämmer hur de ska sitta). Inga problem, ingen blir utan grupp. Nu har det dock kommit en ny elev som har väldigt svårt att ta för sig. Jag är övertygad om att någon skulle dra med henne i gruppen om jag bad dem dela in sig själva, men jag är rädd att hon skulle hinna bli orolig innan det var klart. Hon var svårt mobbad på sin förra skola och är ganska märkt av den erfarenheten.

Om nu läraren inte orkar sitta och göra perfekt utformade grupper (och det kanske inte behövs om det bara är något som eleverna ska diskutera i 10-15 minuter eller så) så finns det ju så många andra sätt. Enklast är väl att räkna. Du ska ha fem grupper. Då pekar du och räknar eleverna på första raden, ett, två, tre, fyra, fem. Sedan börjar du om från början, pekar på nästa omgång elever och räknar osv. Sedan bildar alla ettor en grupp, alla tvåor en osv. Vill man göra det lite roligare kan man säga att alla som har två syskon bildar en grupp, alla som har gröna strumpor bildar nästa, alla vars namn börjar på S bildar en tredje osv. Nästa gång tar man klasslistan, de första fem namnen är en grupp, nästa fem en grupp osv. Det går att variera grupperna utan att göra det särskilt krångligt.

Det där med matsalen är ett problem. De flesta skolor har stora matsalar, där kanske fyra-fem klasser äter samtidigt. Ett barn kan lätt "komma bort" i de sammanhangen. Vi har tur och har inte en enda matsal på vår skola utan skolan är uppdelad i hemvisten med tre klasser i varje. Till varje hemviste hör ett större rum som används både för elever som sitter och jobbar självständigt och som matsal. Högst två klasser kan äta på samma gång. Det är nästan alltid en av klassens mentorer som äter med eleverna, om inte så är det i alla fall en lärare som jobbar i det hemvistet och därmed känner klassen någorlunda väl. Då blir det mycket lättare att upptäcka ett mönster. Om Pelle går och sätter sig ensam en enda gång så kan det bero på att han är på dåligt humör, har bråkat med bästa kompisen eller har ont i huvudet den dagen. Sitter han ensam igen tre dagar senare är det läge att fundera på varför. Sådant är svårt att upptäcka i en stor anonym matsal där det kanske är olika lärare som vaktar varje dag.

Å andra sidan hjälper ju inte detta med hemvisten och lärare som finns tätt inpå eleverna hela dagarna. Vi har ändå detta problem med utanförskap. Kanske är vi för dåliga på att kontakta föräldrarna, som du skriver. Med de yngre barnen gör vi det ganska tidigt. Med äldre barn blir det lätt att man låter eleven avgöra. Vill han/hon inte att mamma och pappa ska få veta så försöker vi lösa problemen utan dem. Inte om det gäller mobbning, då ringer vi alltid, men just detta med någon som inte har några kompisar. Där händer det nog att vi tar hänsyn till eleven på fel sätt.

Egentligen håller jag med dig om att vi inte, från skolans sida, kan göra mycket åt det som händer på fritiden, men samtidigt så hänger ju allt ihop. Om det är tolv tjejer i en klass och fem stycken gick på bio tillsammans i helgen, medan sex andra hade gemensam tjejmiddag, så är det inte kul att komma till skolan på måndagen och inse att man var den enda som inte var med någonstans. Likaså när skolan är slut för dagen. Alla andra gör upp planer för eftermiddagen högt och ljudligt. Om jag då är den enda som inte får frågan om jag vill följa med hem och fika, göra matteläxan tillsammans eller ens om jag vill ha sällskap hem, då blir det nog riktigt jobbigt. Ibland önskar jag att man kunde lägga barn i dvala under de där åren mellan ungefär 10 och 15. Så mycket elände man slippa då!

Manchester

Äldre 11 May 19:32

#11

Svar till inlägg 10.

Har ni skolor i närheten som skulle kunna vara ett alternativ? För ett barn som har lite svårt att "ta för sig" bland kompisar tror jag att det är bra om skolan inte ligger alltför långt hemifrån. Att bo långt ifrån klasskompisarna blir ju annars ett extra hinder när det gäller att umgås på fritiden. Min egen dotter (sex år och går sista året på dagis) leker rätt sällan med kompisar på fritiden, just för att vi bor långt ifrån de andra familjerna på dagis. Ändå är hon en framåt tjej som har massor av kompisar, men det är ju så mycket enklare att leka med barn som bor nära och där det inte krävs att föräldrar skjutsar och hämtar. Det blir för mycket krångel om det ändå bara handlar om en timme eller två.

Om det finns skolor i närheten tycker jag att ni ska be att få komma dit och prata med dem, samt se er omkring. Det finns skolor som jobbar väldigt medvetet med att få med alla barn och det finns, som du själv misstänker, skolor som mest får det att låta fint.

Om ni hittar en bra skola kan det vara rätt att byta, men annars går det kanske att göra en del även på den skola där hon går nu. Om det känns som om hon kommit helt fel i klassen, att alla andra tjejer är helt annorlunda jämfört med henne, så kanske det finns en eller flera parallellklasser. Kan det finnas tjejer som är mer lika er dotter där?

Jag undrar också om ni frågat er dotters lärare om möjligheten att byta klass. Om läraren ser till er dotters bästa, snarare än till att få maximalt med skolpengar till just sin skola, så borde han/hon också kunna ge bra råd angående ett eventuellt skolbyte.

Slutligen kanske er dotter skulle behöva lite hjälp med hur man närmar sig andra barn och att få upp självförtroendet i kompissituationer. Jag jobbar med något äldre barn än er dotter, så jag vet inte hur ofta man kopplar in kurator på sjuåringar, men med barn på mellan- och högstadiet gör vi i alla fall det ibland. Inte för att det är något fel på dem,utan för att hjälpa dem att ta sig ur en jobbig situation.

Utanförskap - vad väntar ni er av skolan?

INNEHÅLL