Hur fan ska jag klara av att bli mamma??

det är inte samma sak att ta hand om andras barn o ens eget- Jag är inte så bra på andras barn heller

Jag orkar inte med allt jämt. Du ska veta vad det är skönt att lämna bort barnen ibland och bara åka och göra egna saker. Men det räcker med nån timme på gymet, att åka och storhandla eller liknande så kommer saknaden komma.

Det är skillnad på andras barn och egna barn.
Tycker det är bra att du ska få prata med en kurator

Det kommer gå jättebra ska du se

känslorna kan nog vandra väldigt mycket upp o ner nu innan. Men du ska se att från den dagen du sitter med ditt barn i famnen på bb så kommer du vara världens bästa mamma. Visst kommer det finns stunder som känns mer eller mindre jobbiga, men det finns det med allt.
Jag tror att du kommer klara det där galant! Speciellt när du är så duktig och tar tag i saken och pratar med kurator nu innan.

Men jag känner mig så himla rädd inför den nya uppgiften. Ska jag fixa amma och gå upp alla nätter? Vad fan gör man om man bara liksom inte orkar mer? Eller lyckas man hitta den där sista kraften nånstans?

Usch vad detta är läskigt!

Jag är en ganska kontrollerad männsika. Måste ha allt till 110% planerat och organiserat. Tror detta känna jobbigt eftersom jag inte kan planera hur det kommer bli.

Bra med kurator kontakten! Jag har ingen ångest eller depression bakom mmig men är ändå orolig över hur jag ska klara av ansvaret... Men nästan alla föräldrar klarar av det så varför inte du och jag? Och ta hjälp av släkt och vänner. Du är inte ensam!!!

tack för era värmande ord. Klappar lite på magen och försöker tänka positivt men era ord betyder mycket! Man känner sig nästan galen ibland. Helt sjukt ju, jag ska ju vara sådär överlycklig nu och bara stråla! Suck

Jag är så rädd för allt. Rädd för o bli mamma. Rädd för förlossningen. Rädd för att jag kommer ångra mig, har någon gjort det tros?? hmm

TS: alla fixar inte amningen och en del väljer bort den. Barnen mår bra för det. Ni kommer komma fram till det bästa! Och så länge barnen är relativt små så finns hormoner i kroppen som gör att mamman orkar med mer. Klarar sig på att sova några timmar i taget. Och när du kommit in i amningen/flaskmatandet så kommer du lära dig att halvsova under tiden barnet äter.
Dom gånger du känner att orken sviker så har du ju barnets pappa. Även om han jobbar så är han pappa och får också ta barnet på obekväma tider.
När dom jobbar så jobbar dom men när dom är hemma så är dom pappor. :)

låter riktigt smart o ta hjälp av en kurator.
Det är faktiskt vanligare än vad man tror att folk drabbas av panik när de är gravida.
jag gjorde det ofta när jag väntade min första son. Jag var ensam (ingen sambo el liknande), arbetslös och bara 23 år ung.
Men jag klarade inte av en abort till så min lilla fick växa i magen och under tiden gick jag till en kurator.
Jag lovar dig att det kommer kännas bättre till slut.
Och du ska bara hur svårt jag fortfarande kan ha för andras barn och jag har jobbat på dagis förut (innan jag fick magkatarr).

Och man orkar med sina barn, det lovar jag men ibland kan de gå en på nerverna o då är det skönt att det är ens egen tur o be folk om barnvakt

Kom ihåg att våra känslor som gravida förstärks av hormonerna...
Jag är absolut inte överlycklig hela tiden av denna graviditet! Har jätte mycket smärtor pga foglossningar. Det är ju skillnad eftersom det med största sannolikhet försvinner efteråt men det är inte guld och gröna skogar att vara gravid... Men du har ju insett att det inte kommer att bli lätt så då kan du ju förbereda dig. Det ger dig en stor fördel jämfört med de som förväntar sig att allt bara ska vara enkelt...

Glömde berätta. Jag har som sagt en son sen tidigare o nu väntar jag tvillingar OCH jag grips fortfarande ibland av panik men jag vet nu att jag KAN och SKA fixa det här

Jag har också har depressioner till och från innan jag blev gravid. Hade väl också lite lätt panik (kanske inte som dej) om ja verkligen kommer att fixa de där, att bli mamma. Tänk om de kommer en depression igen?

Har också alltid velat ha barn, tänkt som dej tanken redan i 16 års ålder och är 24 nu. (va 22 när ja fick sonen).

Konstigt nog så försvinner alla tvivel när man väl har dom där i famnen. Jag är inte sjuk längre och kan nog säga till 100% att jag aldrig mer kommer att vara sjuk heller.
Min son är det bästa som har hänt mej. Varenda morgon, och då menar jag varenda, så finns det inget bättre än att vakna av hans små ljud. Jag blir överlycklig av att tänka på han, att få umgås med han.

hoppas de går bra för dej, det tror ja att de kommer att göra! =)
kram

Ja glöm för allt i världen inte att be om hjälp! Alltså barnvakt. Du har säkert någon barnkär person i närheten som gärna ställer upp :) Brukar alltid finnas :)

Håller med flera här innan mig..Det är inte samma med andras barn,,hur mycket man än tycker om dom...

Mina vänner nästan svimmar av trötthet då dom passat mina tvillingar några timmar
Jag har ju dom annars själv dygnet runt

Det löser sig ska du se..Man är MYCKET starkare än vad man tror..

Sen finns det ju snälla barnvakter med

Vad gulliga ni är! Jag önskar jag kommer känna som du (anonym bollen) att man blir glad varje morgon när de vaknar för just nu tänker jag "Nej, vakna inte än" när min systerdotter har vaknat på morgonen. Har då gått upp och gett henne lite gröt och gosat i några minuter, sedan lagt ner henne igen för att jag inte orkat vara uppe. Är sjukt morgontrött! Så idag somnade hon om och sov till kl 9. Men det kan man ju inte räkna med att min plutt kommer göra...

Carola J. Jag känner lite likadant. Visst har tankarna på en abort funnits där när tankarna vacklat. MEN jag känner att jag itne fixar det rent psykiskt, så nu är det min plutts tur att växa

Kanske kommer man som ni säger att känna annorlunda när det är ens eget barn. Då vet man ju att man inte ska lämna tillbaka han/hon i slutet av helgen. Då har man inget val. Tror att alla runt oss kommer vilja hjälpa till o så, så det är inget bekymmer. MEN man kan ju inte räkna med det heller. Kan ju inte skaffa barn för att någon annan ska ta hand om det, haha.

Jag kommer nog fixa detta! Just nu känns det lite lättare! Kanske är det hormoner som spökar med? Hoppas verkligen jag iaf får känna lycka lite längre fram o graviditeten och framför allt när den föds! Kände ni lycka direkt efter?

Det är nog mycket hormoner oxå men du kommer nog ha det tufft ett tag men så länge då får hjälp så brukar det bli bättre.
Min panik försvann när jag fick hålla i min plutt första gången. Man växer så otroligt mycket när de väl kommit ut, och för det mesta så är de på bb riktigt förstående o hjälpsamma vid första barnet...

Sådär känner jag och har känt sen typ v.30 nu. Hur i hela... ska jag fixa och bli mamma när jag knappt kan ta hand om mig själv liksom... Och nu bara dagar innan förlossningen börjar det släppa lite smått. Jag har fattat att jag inte har något val, ungen ska ut och den är min och min sambos vare sig vi vill eller inte(men givetvis vill vi). Men alla tankar finns där, ska jag klara det här, ska vi osv osv. Men som jag skrev så börjar det lossna sakta men säkert såhär dagarna innan och nu längtar jag efter kotten samtidigt som jag är grymt rädd. Men som folk skriver, det är normalt och känna såhär och sen har man ju tusen hormoner som snurrar och har sig i kroppen. 

Tror det kan vara hormoner som spökar TS. De gör mkt med kroppen. Min kompis trodde att hennes kille var otrogen och satte sig i snön för att få missfall högravid hon blev otroligt svartsjuk. Man blir lite konstig när man blir gravid.
En annan tjej fick antidepressivt utskrivet under amning och graviditet.
Det är ju klart att tankarna kan bli skrämmande, man ska ju ha barn, så stort ansvar, man är rädd att man är otillräcklig som människa. Men de flesta klarar det, klarar man det inte så är man ingen dålig människa, man måste bara jobba med sig själv, få hjälp, för att bli en mamma.
Det är inte alltid en dans på moln när man får barn. Jag har slutat att försöka vara en sån där perfekt mamma, man gör det man kan, så länge man älskar sig själv och sitt barn, så mår barnet bra. Sen är ingen perfekt.
Bra att du pratar med en kurator TS. Jag var så oerfaren med så barn innan jag var gravid. Hade varit barnvakt åt min lille bror som då var 3 men aldrig mindre barn. Jag trodde innte att jag skulle våga hålla i mitt barn, men allt kom naturligt sen. Jag ammade, men inte min mamma med min lillebror. Inget tvång alls, det blir vad du själv gör det till.
Lyssna inte så mkt på andra, ta råd av de närmsta bara, de du kan lita på.
Om jag kan vara en bra mamma för mitt barn, så kan de flesta det. Jag var inte den skötsamma typen innan Men de flesta förändras