bonusbarn i vår säng?

DU gillar att vara nära de du ÄLSKAR. Skulle du vilja dela säng med en människa du bara finner negativa egenskaper hos, en som ställer till oreda i ditt liv, får din sambo sur och som är så långt ifrån din egen bild av hur en människa ska bete sig för att kunna bli omtyckt av dig? Jag förstår inte varför en bonusförälder ska flytta på sig? Jag personligen skulle aldrig gå m ed på att bli tvingad ifrån min egen säng för att det inte passar för någon annan att sova i sin? Bioföräldrarna har aktivt gjort ett val att barnet inte har två föräldrar i samma säng som älskar dem villkorslöst. Vill bonusföräldern ha dem i sängen, kul för dem. Vill de inte ha det, tråkigt för dem. Föräldern, som tagit valet att flytta/bli frånflyttad från den andre bioföräldern får då vackert anpassa sig efter sitt eget val=en kvinna som kanske inte ens ser barnet som en fördel och kanske inte alls är intresserad av att dela något så personligt som en säng med dem. Ville de ha en kvinna som älskar deras barn och vill ha de i sängen borde de bott kvar hos den de skapat livet med. Men visst, vill bonusmamman är det hur gulligt som helst. Så kan de leka lyckliga familjen där alla barn är allas och även ifall de skulle separera skulle de ha god kontakt i resten av livet på ett såntdär okonstlat älskvärt sätt.

Han är jättego mot det gemensamma barnet. Ett och annat tjuvnyp precis i början men det är nog vanligare än ovanligt Sedan går han tillbaka i åldern emellanåt (pratar bebisspråk med pappa, provar att sitta i barnstolen osv men det är heller inget ovanligt när det gäller utökning i familjen i form av små barn, leker engagerat med lillens leksaker och kryper runt och säger ga ga) Ja han går, tillsammans med föräldrarna oftast men även egentid emellanåt, hos psykolog. De är fortfarande övertygade om (de=psykologen, skolpsykologen och bup) att det är en grov omognad inom en del områden men att det inte är något ovanligt även om det är mycket märkbart hos barnet. En snabb rättelse ang niah´s inlägg (antar och hoppas du läser här niah) Han är inte aggressiv, inte i varken ord eller hanling, de bråk som är mellan han och hans far är inte aggrssiva utan "vanligt" gap och skrik. Inga hårda kraftord eller direkta utbrott tack gode gud men ständigt denna förlust av energi, denna ständigt skapandes negativa atmosfär i hemmet... Han lyssnar inte, han glömmer mer än vad som borde vara normalt, han svarar upp (om pappan ber honom borsta tänderna för attt han ska gå och lägga sig kan pappan få till svar: om du också gör det *tappar hakan* Barnet kan, på allvar, mer eller mindre "idiotförklara" läraren för att hon har, lyssna nu: "för höga krav som tvingar honom" att göra de skoluppgifter han inte gjorde under lektionstid för att han hellre vill leka för det är roligare. Ord som "tvinga" och "för höga krav" från en 9-årings mun till en lärares handling, det känns som att han inte förstått begreppen vuxen-barn. Lärarna har det tufft men de gör så gott de kan. Jag har i många trådar skrivit att jag vet inte vem som jag egentligen ska bli argast på, pappan, barnet eller mamman. Pappan har fått en och annan känga här på FL´s forum och även irl men det bortses helt här på FL och det har en kortsiktig verkan irl. Måste ta hand om en pissed unge nu, han tycker jag e dryg som bara knapprar på datorn. Hörs senare