bonusbarn i vår säng?

Fortsätt kämpa, det är mitt enda tips.
Det är hur jobbigt som helst, vi har haft ett helvete under nåt år, två eller tre men det började arta sig till slut tack gode gud.
Höll på att fota ut bägge två när det var som värst, det gick så långt att jag kunde känna hatkänslor inför veckorna barnet var hos oss för det var samma visa varje kväll, natt och morgon: "vill inte" "kan inte" "känner inte för att sova"
Barnet drev oss bägge till slut till bristningsgränsen och när jag såg att sambon började gå under t.o.m han då kändes det som om måttet var rågat.
Jag var bl.a gravid när detta höll på, jag var så trött att jag blödde näsblod men jag fixade inte hela den grejen med att ha honom i min säng, han hade en egen och den var till för att användas annars behövde han inte ha ett rum öht och så kunde han och sambon sova i soffan om det nu var så att världen skulle bli ett helvete bara för att barnet fått en fix idé att inte bara hänga på oss under dagen utan nu även ville klänga på natten.
Vi provade ALLT... Utom att ha honom i sängen eftersom det inte var ett alternativ.
Nej biomammor, det var inget alternativ så häng inte upp er på det.

Vi ställde in en tältsäng, vi bäddade madrass på golvet, vi skaffade nattlampor, sagor på cd, en ljustavla med rörelse att vila ögonen på ifall han vaknade och ville ha nåt att titta på ifall han inte somnade om med en gång, vi pratade, nattade, läste, skrek (vi ÄR inte mer än männskor och i vissa länder används sömnförbud som tortyr och VI VET VARFÖR efter att ha ställts på vår spets)
BUP blev inkopplat, skolkurator och alla världens folk som kunde involveras, t.o.m Nanny Annelie ville göra ett program om oss och vår situation för att den innehöll i stort sett ALLA problem gällande sömnproblem och överdrivet närhetskrav.
För att respektera barnet tackade vi nej, han hade troligen blivit utsatt i skolan efter ett sådant program och han hade redan problem (vem hade inte fått problem socialt ifall man aldrig sover)
Han kunde stå och skrika i hallen och även ifall vi erbjöd honom att sova jämte vår säng så var det tvärstopp.

Var nog faktiskt något utav det jävligaste jag varit med om i hela mitt liv.

BUP hade inte mycket att säga utom att vi skulle fortsätta med det vi redan gjorde (utom det där med att sätta hårt mot hårt men det fattade vi med, det var i affekt det hände)

Skolpsykologen hade inte heller mycket att komma med.

Så efter några år blev det bättre, men FAN de höll på att åka ut.

Usch, kan fortfarande bli sur när jag tänker på det, att en liten människa kan störa så mycket.
Jo, biomammor, han störde.
Han var runt 6-7 nånstans då det började och det är först nu då han är 9-10 som det har bättrat sig.

Bättre är inte samma sak som bra, men vad är ett litet inbördeskrig jämfört med ett världskrig?

näradig skrev 2009-02-19 15:15:08 följande:

Pappan kan gå och lägga sig i barnets säng, helt riktigt.
Ifall han hellre sover med ett barn än sin kvinna.

näradig skrev 2009-02-19 17:22:03 följande:

Kvinnan ska inte behöva byta sovrum för att ett barn inte vill sova i sin säng?
Dumheter.
Vill de ligga och trängas så är det varsågod, blir det för trångt är det deras problem, då får pappan antingen uppfostra sitt barn eller köpa större säng

näradig skrev 2009-02-19 17:33:12 följande:

Då vet jag att du tycker så.

Jag tycker inte det eftersom jag är på "andra sidan", du vet den som inte är släkt med barnet som stör nattsömnen och fått en fix idé att inte ens låta föräldern vara ifred på natten och inte tycker det är det MINSTA varken charmigt eller synd om barnet.

Amilie skrev 2009-02-19 18:37:48 följande:

Håller med.
Att det ens skapats en diskussion om något så självklart att det är skillnad på dina, mina och andras barn.

mandis skrev 2009-02-19 18:53:20 följande:

Äcklas är ett magstarkt uttryck.

Men hursomhelst så har iaf jag aldrig sagt att barnet inte får sova med sin förälder.
Pappan ifråga får jättegärna gå och lägga sig i barnets säng ifall det barnet inte uppfostrats till att känna trygghet.
Men att det skulle vara MITT problem?
Nejnej, sängen i mitt och sambons rum är till för oss och våran bebis ifall bebisen vill ligga där.

näradig skrev 2009-02-20 07:20:12 följande:

Man är inte självisk för att man inte vill ha någon annans barn i sängen.
Man är inte känslokall barna för att man inte vill ha någon annans barn i sängen.
Man saknar inte empati och förmåga att förstå ett barn för att man inte vill ha någon annans barn i sängen.

Vill barnet sova hos sin förälder så tror jag de flesta bonusmammor känner både empati och har förmågan att förstå barnets närhetsbehov att man är inte känslokall och självisk utan stöttar mannen att sova i sitt barns säng även om det kan bli jobbigt för honom.
Måste vara tungt som det är att ha ett klängigt barn, sedan att behöva trängas i en 80-säng med en som sparkas kan inte vara lätt.
Men jag stöttade min sambo under den period hans barn var som jobbigast, det är en utav byggstenarna i ett gott förhållande.

Trådens bästa svar hittills.

Det behöver inte vara krångligare än såhär, detta är en mycket klok insändare

mia mamma skrev 2009-02-20 08:48:06 följande:

Finns det någon som skriver något annat?

mia mamma skrev 2009-02-20 09:00:26 följande:

Okej