Hjälpt eller stjälpt av psykiatrin

Vet inte hur "djupt nere" du är. Själv är jag väldigt kluven till medicinering. Förstår att det är bra för vissa. Men för mig var detta inget alternativ då jag va deprimerad då jag tycker det känns som man "ska" äta medicin och så ska allt lösa sig. Jag va så rädd att fastna i det och inte kunna ta mig ur det.

JAg tycker sjukvården borde vara mer lyhörd för hur patienterna ställer sig till medicinering själva och inte alltid proppsa på att det är den rätta vägen.

men i slutändan är det bara du som vet vad som är bäst för dig, hoppas det löser sig för dig.

Det trista är att medicin är enkelt att få, men samtalsterapi är väldigt svårt att få när man behöver det, väntetiderna är långa.

Ingen ska behöva känna sig tvingad att äta mediciner. Bara detta att du känner att du måste äta mediciner för läkaren tycker det, är faktiskt helt uppåt väggarna.

Du ska begära att det görs en vårdplan för dig-det måste alltid göras men deu ska begära att de lyssnar på dina tankar o att ni gemensamt gör denna vårdplan. Om du inte tycker du vill ha benzo som är bra lugnande om man inte tar det mer än kanske ett par veckor, man ska veta att det är starkt beroendeframkallande, ska du inte ifrågasättas för det. Det finns mildare ickeberoendeframkallande lugnande läkemedel.

Jag känner att jag har börjat må sämre sedan jag började i samtalsterapi hos en kurator på vårdcentralen. Det handlar nog mycket om VEM man får. För samtalsterapi kan nog vara bra om man får en bra terapeut/psykolog.

Jag som jobbar i sjukvården vet hur ofta, nästan alltid som patienterna vill ha en "qvick fix" Ett piller som får dom att må bra nu, att det ska finnas en magisk knapp så man mår toppen direkt.
Jag pratar dagligen med patienter med ångest som vill ha bort ångesten NU, jag och mina kollegor försöker hela tiden förklara att man inte dör av ångest. Att man kan hantera den på olika sätt men att alla sätt är jobbiga för patienten.

Medicin, benzo, tar bort det versta men patienten behöver i grund och botten själv hitta dom vägar, dom saker som får lindra sin ångest. Vi hjälper till att hitta dit men det är sååååååååå olika!

Jag anser att man alltid måste få vara delaktig i vården och självklart medicineringen. Men vi får tyvärr inte heller tillräckligt med resurser för att kunna ha flera stödsamtal i det akuta läget.

Men en idé som börjar komma mer och som ska fungera lika bra är faktiskt terapi via nätet! Visst undersökningarna är gjorda av internet-teraputerna men dom använder sitt eget underlag. Kolla runt på det också.

Sen vet jag att doktorer är verkligen värdelösa på att informera om biverkningar, av antidep.medicin mår du oftast sämre när du börjar och det kan vara ett par veckor. Sen måste man äta medicinen i tre månader för man når "stady state" När Den dos som ska vara i kroppen är där och ger full effekt.

Det finns en lugnande tablett som heter Atarax som inte är beroendeframkallande och fungerar på ångest.

ECT är också något som går i vågor, vissa doktorer (och andra) tycker att det är fantastiskt. Jag har sett hur bra det kan fungera, på väldigt djupt depprimerade. Men jag har sett så väldigt många fler som det inte fungera överhuvudtaget för, bara jobbiga biverkningar.

Nu har vi ju "frivals patienter" du får välja vilken öppenvårdsmottagnig du vill för samtal, kolla om det finns någon som har bättre tider för just stödsamtal. Använd ordet stödsamtal och inte terapi, för det lilla du beskriver är det just det du vill ha i nuläget?

Till sist, JA man måste vara frisk för att orka vara sjuk ;)

När jag gick till psyk för min panikångest tog det ca 10 min innan läkaren plockat fram receptblocket, detta trots att jag sagt att jag enbart ville ha terapi. Läkaren sa då i stil med att "skyll dig själv då, du kommer aldrig bli bra igen utan" och vi hade stora diskussioner om ämnet. Det roliga var att jag vid den tidpunkten hade stor fobi för läkemedel, detta ville han oxå "fixa" genom att ge mig tabletter... som att de var så enkelt... hehe...

 Nä jag tycker psykiatrin kan vara till jättebra hjälp men att man bör vara medveten om sin problematik och vad man själv står. Jag stog på mig och körde på med enbart terapi i 6 månader. Min oro kommer nog alltid finnas i mig men jag har lärt mig hur min kropp fungerar och har inte haft en panikattack på flera år. Detta helt utan läkemedel, min psykolog höll även med mig om att orkar man ta vägen utan är det ju mycket bättre.

 Tycker många läkare är för snabba med att plocka fram recepten...

problemen försvinner ju inte precis för att man tar benzo..när du väl ska sluta sen "OM" du kan så finns ju fortfarande problemen kvar som var den bidragade effekten av att du blev deprimerad.

som tex en alkoholist. när den bestämmer sig för att sluta dricka och har nått sin totala botten hamnar denna i en djup depprition, som att alkohol är en utav de mest ångestladdade drog som finns..och vad händer då om denne skulle gå till läkaren för att be om hjälp jo: läkaren erbjuder benzo vilket inte en alkoholist kan ta för att de innehåller nästan identiskt med alkohol, vilket gör att h*n börjar dricka igen och rullianesen är i gång.

samma sak tycker jag de är med en som har hamnat i depprition, de får tabletter och så ska allt bli bra..men de blir de ju inte pga man är bedövad utav läkemedel och då skjuter man bara upp problemen.
och ingen dag är en bra dag att sluta äta tabletter..alltid är de något som gör att jag slutar "nästa" vecka istället för att: bla bla bla

och täck efter du hade ångset utan tabletterna och du har ångest med tabletterna är de inte lika bra tt bara ha ångest utan dom då?

så tycker jag!

Jag blev definitivt inte hjälpt av psykiatrin. Jag fick mycket medicin och väldigt lite samtal och inget stöd alls när jag ville sluta med medicineringen. Har även varit inlagd och sett baksidan av slutenvården med fullkomligt avtrubbad personal som behandlar patienterna som skräp och där enda behandlingsalternativet är annan/mer medicin.
Nu ska jag tillägga att jag råkar bo i den del av landet som i folkmun kallas Valium-kusten...det kanske inte är lika illa överallt.

Sen är det ju så att ibland mår man sämre under en samtalsterapi pga att jobbiga saker som man måste jobba med för att må bättre längre fram kommer till ytan. Fast det är ju när det är frågan om samtalsterapi, en stödkontakt är något annat, då bör det kännas bättre när man varit där, annars ska man kunna förstå varför vid samtal med den man går hos alternativt byta person.

Tråkigt att du blivit bemött så och att du inte får den hjälp du vill ha.

Kan bara berätta att jag till att börja med fick en usel kurator och givetvis medicin, efter en hel del bytenb (av både med och kontaktperson) hamnade jag hos en gudomlig psykolog och en ngt virrig, men kunnig läkare. Jag vet att hon ringer upp så fort hon bara kan om jag hör av mig och att hon alltid finns där och stöttar.

Jag hoppas att du också får uppleva den hjälpen, för när allt stämmer är det som att komma till himmelriket när allt annat är svart.