Livmoderhalscancer någon fler?

Inte jag, men min mamma har gått igenom det du nu står inför. Vill bara säga att hon är fullt frisk idag, det tog många turer med strålning och cellgifter men hon är FRISK!

JÄTTEKRAM TILL DEJ, DU FIXAR DET!!

Hej, jag har inga erfarenheter av det ännu, jag "ligger lika" med dig, har också precis fått reda på att jag har livmoderhalscancer, väntar nu på röntgen för att se om det finns på fler ställen.
Så, jag ville nog bara skicka en liten hälsning, du är inte ensam, vi kommer att fixa detta!!!

*ledsen, rädd, men även lite kaxigt optimistisk*

Hejsan,
Jag fick i onsdag mitt livs chock, jag har livmoderhalscancer. Så sen dess har jag och min sambo varit i chock.
Nu väntar jag att de ska höra av sig och man ska göra mera prover, om vad som ska göras hur de ska göra...

hej. få ja fråga vad som stod i erat brev?
gjorde cellprov i nov men fick göra om pga av att de inte fick de dom ville..
så för 2 veckor sedan gjorde ja om provet och fick igår (2veckor senare) brev att ja måste på utredning NU. remissen va redan skickade så inom kort skulle ja få en tid för att träffa läkaren..
börja bli smått orolig..

Jag fick inget brev, jag var till gynekolog för jag hade problem med blödningar och ont i bland, då tog de ett prov,men kunde "nog" se med blotta ögat att det var fel så jag fick tid direkt för en "större provtagning" som gjordes under narkos, och redan då sa läkaren att jag med all sannolikhet hade livmoderhalscancer.
Efter en vecka fick jag beskedet (per telefon) att deras misstankar stämde, och de skickat remiss vidare till cancerspecialist och röntgen.
Nu har jag fått tid till skiktröntgen och magnetröntgen, men ännu inget från specialisterna... men de kanske inväntar röntgensvaren?!
Men, allt har gått fort, på mindre än 2 veckor från första besöket hos gyn fick jag röntgen tid.

Hoppas det går snabbt för er andra också, det är ett helvete att vänta och undra!

Jag fick konstaterat utvecklad livmoderhalscancer (in citu =på stället - det hade alltså inte hunnit sprida sig) då jag väntade vårt första barn.

Jag fick mitt besked för ca 2 år sedan, per telefon. Va då 29 år och hade aldrig tagit cellprov. Var inne på en rutinundersökning. Fick samtalet efter 3-4 veckor, då han sa att det var posotivt. Redan då föll min värld ihop. Hade dödsångest i väntan på nästa tid. Det tog väl ca 2 veckor innan jag fick komma in och göra en biopsin. Utan bedövning och helt vaken. Enligt honom skulle det inte göra så ont och det skulle bara ta några sekunder... 4 prover var vad de behövde. Han kunde ta 3... Det var bland det värsta jag har varit med om i hela mitt liv! Vilken otrolig smärta!
Han sa att det var för mycket blod och att jag spände mig för mycket för att han skulle kunna ta det sista provet.
Jag hyperventilerad under hela proceduren.
När han sa att det var klart, försökte jag slappna av men mina armar och ben började krampa... Tog väl 5 min. innan det släppte.
Tog en vecka för provsvaren att komma tillbaka.
Jag fick ett nytt samtal. Hade kostaterad livmodershalscancer klass 2.
Mådde ännu sämre. Jag fick tid för ingrepp 2 dagar senare.
När jag kom dit, hade jag fått lugnande, så att jag inte skulle börja krampa igen (har epilepsi) och dessutom ville han ge mig 4st. bedövningssprutor i "halsen". Gick inte med på det, då jag var rädd för att sprutorna skulle göra ondare än laserbehandlingen.
Nu gick allt bra och han var jätteförsiktig. Det enda som egentligen var jobbigt var att lasern kändes (självklart) och lukten av bränt kött...

Jag har aldrig varit så rädd för att dö! Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, som jag gjorde under den här perioden!

Vet inte om det är positivt att min gyn. gjorde hela behandlingen eller om det hade varit ättre att få komma till en cancerklinik?
Idag är jag iaf oerhört tacksam för att det är över, min enda rädsla är att den ska komma tillbaka...!
Du kommer att klara detta! För vissa är det otroligt smärtsamt (för mig iaf) men vissa får ju narkos och bedövning, så smärtan är inget som du måste vara rädd för.
Har du någon pojkvän eller sambo som kan stötta dig?

Jag fick beskedet tidig livmoderhalscancer när jag var gravid i vecka 10. 6 dagar senare gjordes en trachelektomi på mig, en "enklare" typ av operation där man tar bort resten av livmoderhalsen och lymfknutarna i bäckenet (för att kolla spridningen). Jag hade tack och lov ingen spridning och efter att ha varit sängliggande resten av graviditeten så fick jag en son i september (född med planerat snitt i vecka 37). Förmodligen blir det en operation till för mig där man tar bort livmodern (för säkerhets skull). Med den typen av operation de gjorde på mig har man alltså kvar chansen att få barn (om det inte finns någon spridning såklart).

Hej

Förstår era känslor SÅ väl.
Gick igenom det i höstas.
Har nu varit på första kollen efter behandlingarnas slut och ALLT var borta! Det kändes väldigt viktigt nu första besöket. Men nu är det återbesök var tredje månad i 2 år, och sedan lite glesare fram till 5 år. Så det är inte över än.

Fråga gärna allt ni undrar om så ska jag svara på det jag har koll på.

Hade kraftiga blödningar men allt kopplades ihop till att jag nyss fått tvillingar. Det blev värre och oregelbundet. Trodde det berodde på stress/hormonrubbning. Försökte få tid hos 3 gynmottagningar, men d var under sommaren så inga tider fanns. FIck en i september. I slutet av augusti när barnen blivit inskolade på dagis kände jag att NU kan jag inte vänta längre, nåt är FEL- visste oxå att det KUNDE vara cancer.. - gick till gynakuten.

Fick veta med engång att jag hade utbredd livmoderhalscancer. En stor tumör.
Blev inlagd och heltidssjukskriven på studs. Sövd -undersökt i narkos, då de tog prover för att se vilken typ av cancer det handlade om. Remiss till Radiumhemmet Karolinska, SOlna. Fick komma dit ganska snabbt.

De sövde mig igen, kollade läget, fick göra lungröntgen, magnetkameraundersökning , datortomografi.

Det var jobbiga veckor från beskedet fram till behandlingarna började.
Jag minns så väl den där första chocken ni beskriver.

Vill bara säga-
Om man ska få cancer så är det här en.. tja, "Bra" cancer att få.
Låter knäppt, men den behandling de kommer ge er ses som BOTANDE behandling.
De allra flesta blir faktiskt kvitt eländet, och det ni beskrivit låter inte som det är några sådana där vansinnigt läskiga fall. Men visst- cancer ÄR cancer. Och det ÄR läskigt.

Återkommer-

Det finns många steg inom livmoderhalscancer.

Det är 4 steg innan det riktigt kallas cancer.
Steg 1-3 kallas fortfarande "cellförändringar" och är alltså INTE cancer än.

Det är mkt få som vet det, men det är faktiskt så att de flesta cellförändringar kan kroppen ta hand om själv. Kroppen tar hand om dem- de dör av sig själva. MEN- man vet ju aldrig VILKA cellförändringar som kommer dö ut av sig självt, därför tar man bort allt man hittar.

Mellan varje steg i förändring som cellförändringarna går igenom så är det ca 70-90% som aldrig skulle gå vidare till nästa steg i förändringen. Det är GRYMT många som alltså aldrig skulle bli cancer. Så tyvärr har vi som står här dragit en nitlott.

Det är tur att det är såhär, för de cellprover man tar idag är inte 100% säkra. Man tror att de bara är ca 70% av cellförändringarna som blir upptäckta. De som slinker igenom hoppas man- om de inte läker ut av sig själva- finna på nästa cellprovtagning- efter 3 år. Eller nästa igen. De flesta cellförändringar tar lååång tid på sig att gå från steg 1 till 4. 10-15 år, ibland t.o.m mer. Därför har man många chanser att finnna förändringarna.
Men nångång ibland kan det gå snabbt. Iallafall sista skedet. Det gjorde det för mig.

Problemet är att när cellerna kommit långt i sin förändring -blivit cancerceller- så ändrar de karaktär. Då kan man inte längre upptäcka dem vid vanliga cellprovtagningar, alltså "screening/smeartest" utan då måste man ta en riktig biopsi. Så har man då missat på några cellprovtagningar och man klivit över tröskeln till celltypen som inte syns- då kan man alltså få livmodercancer/tumör utan att någon sett förstadierna.

Läskigt tycker jag. Så varna alla era tjejkompisar att de inte ska lita helhjärtat på cellprovtagningarna, vara uppmärksamma på blödningar som e skumma och stå på sig om ngt känns fel. Känner flera nu som fått gå upprepade gånger till gynmottagningar och gynakut innan de ÄNTLIGEN funnit vad som felats dem.