Viktångest

Oj oj vad jag känner igen mig i allt du skriver. Har exakt samma problem, jag kan äta kopiösa mängder. Men jag märker det att när jag är aktiv så försvinner suget.

TS: Jag känne rigen mig lite också. Jag gick upp 20 kg med förra, då vägde jag 75 när jag blev gravid och gick upp till 95 kg. (Jag är bara 160) Sen gick jag ner till 68 kg och vägde 69 på inskrivningen. Jag är jätteskraj för att gå upp sådär mycket igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att äta godsaker, och så intalar jag mig att jag får för att jag är gravid. Sen så försöker jag hålla igen lite, men det funkar ju inte, jag måste få i mig ordentligt med mat, annars går jag i backen. Så det pendlar mellan att svulla och att äta för lite... känns inte så bra! Jag har dessutom varit så mycket sjuk den här grav. så jag har gått ner i vikt i två omgångar av  det.

Det är som du skriver så himla jobbigt att inte ha koll på sin viktuppgång, men jag tror att man måste släppa det faktiskt trots allt och inse att man inte kan påverka det så mycket, kroppen gör det den ska och förser barnet med det det behöver och ser till att allt funkar, sen om den behöver öka 15 kg för att göra det, så får man nog bara gilla läget. Det enda man kan göra är att skippa sötsakerna antar jag. Men det är skitsvårt att acceptera att det är så, jag har alldeles för mycket kontrollbehov Det är väl bara att hoppas att det mesta är vatten som försvinner på förlossningen. Jag tappade 12 kg på tre dagar efter förra förlossningen!

En till som känner som jag! Jag förstår precis hur du känner! Jag vägde 92 kg vidd förlossning. Tappade 10 kg de första 2 veckorna men hade ju 13 kvar att gå ner!

Jag är oxå så att jag försöker ha setnkoll på maten och sen blir det att jag överäter vissa dagar och då får man ångest och sen så äter man för lite tills man överäter nästa gång... jobbigt!

Japp, jättejobbigt. Jag är väldigt matglad alltid, men hade verkligen fått kläm på min diet och kunde äta rätt mycket och gott men höll ändå vikten. Så jag har fortsatt äta så men med vettiga mellanmål för att få i mig lite extra, och så skenar vikten iväg (såklart, jag är ju gravid!) och då känns det som att man gjort nåt fel, fast det är ju liksom naturligt att gå upp i vikt när man är gravid!!! Då kan jag tänka att det ör för den där kakan igår...  Ja, det blir en enda soppa av alltihop. Som tur är så kommer man ju inte vara gravid resten av livet

Du ser väldigt smal ut på alla bilder :/

Känner igen mig jag med. Är gammal "light anorektiker/bulimiker! som anser mig varit frisk i ca 4 år men nu börjar jag undra om jag verkligen är frisk? Har grym ångest över att jag lagt på mig så mycket redan. 9 kg i v26!! Var iofs mager som en skrika innan jag blev gravid så jag antar att kroppen behöver det för jag tycker verkligen inte att jag äter varken mycket eller onyttigt!! MEN ENDÅ!!!!

Med ettan gick jag bara upp 12 kg totalt men startade då på en annan vikt. Vet ju att jag var mager innan men jag trivdes med den vikten och åt bra och mådde bra. Inser att jag kanske inte kommer att kunna ta mig tillbaka till den vikten vilket ger ångest. Det kommer ju bli snordyrt dessutom då jag måste handla en ny garderob om jag aldrig mer kommer i kläderna igen.

Jag funderar redan jag med på hur jag ska lyckas banta ner mig snabbt som attan efter bebisen har kommit. Hade aldrig några sådana här tankar med ettan!!

Det är skittråkigt för det förstör hela graviditeten!!! Blä!!!

I´m with you sister!!! Har mina gymbesök planerade från att jag har blivit godkänd av läkaren att träna. Blir gymet 3 dar i veckan plus promenader/cykling de andra dagarna så jag totalt tränar 5-6 dar i veckan. Tittar på bilder när ettan var nyfödd och skäms för jag är som en valross hela jag. Det ska INTE hålla i sig denna gången. Till beach 2010 ska jag vara smal och vältränad... Även om det blir snordyrt för mitt mål är att krympa ur min gamla garderob. Men måste som sagt ner en 30 kg innan jag är nöjd... Suck!

Jag har precis köpt Katerina Janousch böcker och de var så befriande tyckte jag.

Min förra grav gick jag upp 22 kilo och jag var helt förstörd av oro, 5 månader efter förlossningen hade jag gått ner 24 kilo av bara farten. Då var jag i och för sig 29 år vältränad innan grav osv.
Nu är jag 37 år och har i princip inte tränat sedan förra förlossningen 2001.

Nu är jag i vecka 13 och har bestämt mig för att följa Katerinas motto:
Ingen vägning alls....
Varför ska man väga sig? Barnmorskan håller koll på att magen växer och du slipper noja dig hela graviditeten, utan istället kan du bara njuta av tillståndet och skita i alla måsten. Viktpolisen inom oss borde totalförbjudas under den korta underbara tiden vi är gravida i våra liv.

Tack för mig, och lycka till med bebisen

kallermajken: jag försöker att inte väga mig men ibland så gör jag det ändå. skitdumt jag vet! Skulle må bra mycket bättre om jag inte vägde mig!

Lillamamma: Har oxå planerat kost och träning, det är ju helt sjukt att man håller på så. Som att det är det som är viktigt! Sen har jag tänkt att går det inte tillräckligt fort så kör jag cambridge så fort amningen är avklarad! Blir faan mörkrädd när jag klär tankarna i ord. Hjääälp!!

Kallemajken: Ja, man kanske skulle låta bli att väga sig. Huvudsaken är ju att bm har koll på sf-måttet. Tack för tipset!

lammet: Jag kände också sådär när jag skulle skriva svar i den hät tråden, när man måste tänka efter och sätta ord på det! Jag är mycket nojjigare än jag erkänt för mig själv innan Nu började jag dessutom må lite illa igen igår, och då kommer jag ha ännu svårare att få i mig ordentligt med mat Det blir som ett skäl att inte äta. Usch jag har inte haft problem med att inte äta innan den här graviditeten...